Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

34

8 mars 2010 (17:59) | Cancern, sjukvård, spotify, tävling | av: Ludmilla

Ja, det är dagens värde.
Inte alls så högt som jag hoppats! Jag har mått så pass mycket sämre den sista tiden att jag hade behövt ett riktigt lågt HCG som belöning.

Jag erkänner att jag är besviken.

Ja, så börjar jag analysera. Det är ju viss eftersläpning på effekten. Det var en vecka jag inte fick någon behandling pga blodförgiftning. I början av den veckan var det 84 och i slutet 59. Utan att jag fått någon behandling alltså. Egentligen skulle den effekten varit inräknad i detta värde så egentligen skulle det vara mest rättvist att jämföra dagens värde med något mellan 84 och 59.

Hur som helst så känns det segt. Det innebär nog att jag kommer att behöva ytterligare en kur innan jag blir negativ. Det innebär också att jag har lika många kurer kvar som jag har gjort…

Hur ska min stackars kropp orka?

Jag får första dagen av min femte kur idag. Mina värden var tillräckligt bra! Hurra!

Nu får jag Metotrexatdroppet som ska in på 12 h. Dessförinnan fick jag Vepesid en timme, Cosmegen 15 min och en stötdos på Metotrexat 15 min.

Imorgon får jag bara Vepesid och Cosmegen. Sedan får jag åka hem.

Jag känner mig mer påverkad av kuren än tidigare. Matt, trött och illamående. Men det är ju väntat att det blir jobbigare med tiden…

Den som träffade mitt i prick på gissningen var Vaia Alsterberg. Grattis! Spotify inviten kommer på mailen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Marie-Anne
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (18:31)

Din kropp orkar, Ludmilla och värdet sjunker hela tiden; jovisst kunde värdet varit ännu lägre, men nu är det 34 som vi har att förhålla oss till. Vad härligt att läsa och se bilderna från din och familjens helg – U N D E R B A R T att du orkar dela med dig. TACK

Kommentar från Linda
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (18:49)

Jag förstår precis hur du känner – hur ska kroppen orka??! Men det SKA den!! Du ska bli frisk och det måste få ta den tid det tar. Fast visst känns det jobbigare för var gång som behandlingarna ska in i kroppen på en. Jag fick min fjärde omgång nu och bara TANKEN på att jag har minst lika många kvar som antagligen kan kännas ÄNNU värre än det gör nu får mig nästan att vilja hoppa av allting ibland. Men det går ju inte. Vi har alldeles för mycket att kämpa för! Mycket att leva för!

Men visst vill man ha belöning för det man går igenom. Min egen tumör går inte att mäta med siffror. Önskar ibland att det gick så man kunde få svart på vitt att det faktiskt händer något i rätt riktning.

Massor av varma kramar till dig från mig!
.-= Linda´s last blog ..TRE DAGAR EFTER BEHANDLING NR 4 =-.

Kommentar från Sandra 17 år
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (19:03)

Det går nedåt i alla fall, försök se på det så 🙂 det går åt rätt håll, även om det inte går lika fort som du önskat! Men så är det väl med det mesta man längar efter, det kan inte komma fort nog!
Kram!

Kommentar från Titti
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (19:44)

Det går åt rätt håll! Vi var ju många som gissade på MER än dom här 34. 🙂 Förstår att det är drygt för dig som ska leva med giftet i kroppen och även med oron av vad som komma skall. Men som sagt; försök njuta av att du är på rätt väg och mår förhållandevis bra. Allt har en början OCH ett slut. Även denna plåga som du genomgår.
En varm kram till dig Ludmilla!

Kommentar från Trebarnsmamman
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (20:49)

Förstår att det känns tungt, samtidigt måste jag ju säga att det går framåt! Hejja på Ludmilla och ge inte upp!!!!!!!!!!!!!!!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Projekt föryngring… =-.

Kommentar från mamma till en 14 åring
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (21:31)

förlåt att jag frågar, men jag har läst och gråtit och kan inte låta bli att undra, kan det ha varit b-12 bristen, orsakad av inflammation i magen, eftersom systern fått magproblem något genetiskt, som lett till depressionen?

Kommentar från Klara
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (21:39)

tänk inte så mycket 😉 ta varje stund o dag som den kommer så ska du se att det blir bättre o bättre sakta men säkert! 34 är inte illa. Lycka till!

Kommentar från Ludmilla
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (21:51)

Mamma till en 14-åring: Man undersökte om Linnéa hade Glutenintolerans men det hade hon inte. En utredning hade dock precis påbörjats efter att en B12-brist påvisats. Hon hade precis börjat ta sådan medicin. Vi lär ju aldrig få veta svaret…

Kommentar från Vaia Alsterberg
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (22:23)

Hej Ludmilla!.

Som jag skrev önskade jag att ditt värde skulle vara lägre men men det kommer.
Håll ut vännen,vi är många som tänker på dig dagligen och försöker ge dig positiv livsenergi och energisk kraft att orka stärka dig både fysiskt och psykiskt.Du har vackra barn och du är en oerhört givmild och ambitiös kvinna och mamma.Tänk bara att du orkar hålla oss andra informerade ochså väl upplysta med allt detta medicinska som sker med dig,du är en mycket stark kvinna så är det bara och du kommer att klara detta,det är du som bestämmer över din kropp.Själv försöker även jag att styra min kropp och själ efter att ha förlorat 2 söner under loppet av 4månader,man tror man blir galen men jag får inte bli det utan jag måste bestämma att det är jag som är kaptenen på skutan,jag har 2 barn till som behöver mig.
Du finns i mitt hjärta och i mitt huvud dagligen.Tusen tack för presenten.
Varma kramar från Änglamamman Vaia

Kommentar från Kristina
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (23:03)

Det viktigaste är ju att det går neråt men jag förstår din önskan om att det skulle gå fortare. Det är en kamp att orka med behandlingen och allt som följer med och denna trött het som ej går förklara för den som ej upplevt den. Själv hade jag för låga vita idag för få behandling och jag har ju 17 kvar så jag vill få komma igång igen
.-= Kristina´s last blog ..Cytostatikahjärna =-.

Kommentar från Catarina
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (23:50)

Förstår din besvikelse när det rasat så fort tidigare. Men kan det inte vara så att det går lite långsammare på slutet att få ner värdet? Å huvudsaken är ju att det går neråt hela tiden om än jag förstår dig. Man vill ju bara ha bort eländet. Men det kommer sjunka. Men med all rätt har du rätten att bli besviken. Förstår man blir otålig att må så dåligt under så lång tid med. Att inte få göra det som man vill för att tröttheten förlamar en och att åka in och ut och inte få vara hemma. Men den dagen kommer den med när allt detta blir till historia. Sänder lite energi och styrka att orka nu på slutspurten.

Läste om Linneas B12 brist ovan. Det ska gudarna veta att man kan må hemskt av. Mitt liv rasade utan att jag fattade varför, kände mig ”kocko” i huvudet som jag sa till min doktor och båda benen började försvinna, kunde inte gå, synen blev markant sämre. En håglös trötthet och lusten att göra nått var bortblåst. Då var värdena på just B12 och folsyra inte bra och det hade börjat ta av benmärgen . Vet andra med som blivit illa sjuka. Otäckt då alla andra värden var på topp.Detta kan ju gå långt innan man upptäcker då det sällan tas dessa prover utan att man går på övriga som kan se kanon ut. Ja fy!!

Men massa stärkande kramar nu och hoppas du inte får må sämre så du hinner hämta krafterna mellan behandlingarna.
.-= Catarina´s last blog ..Tvättstuge marodörer! =-.

Kommentar från J
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (0:00)

Sjutton också! Det var väl själva…. Tur att du har så mycket ”go” i dig! För det har du verkligen Ludmilla! Nu blir det en sväng till, men den klarar du! 🙂 Kram

Kommentar från mari
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (8:53)

Vill bara säga att jag hoppas du blir bra snart! kram!

Kommentar från Gunilla
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (9:52)

Vill bara komma förbi och lämna en varm styrkekram…..
.-= Gunilla´s last blog ..Bloggstafett: En 100-åring =-.

Kommentar från Susanne
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (10:06)

Sänder över styrka och kraft till dig!

Kommentar från Anna
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (12:13)

Du orkar! Ta en dag i taget – värderna går åt rätt håll, och tänk vilken skillnad det är på 34 och 28900. Finns med dig och skickar lite extra styrka och energi! Stora kramar

Kommentar från Tina
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (19:40)

Snuttan, det går alltid segt på slutet av en behandling!! Så det är fullt normalt:)

Jag skulle ju skriva ett inlägg om där du frågade om vi tror på ett liv efter detta.
Så det får bli nu då:) Men jag får fatta mej kort för annars blir jag sittandes här i timmar. Jag har upplevt mkt, och det som verkligen övertygade mej var när våran yngsta dotter , nyss fyllda 5 år insjuknade snabbt i B-cells Lymfom, dagen innan vi åkte till Östra i Göteborg, sitter hon i sin rullstol, jättesjuk, ena knäet är väldigt uppsvullet, och hon har sådan värk, så hon är liksom i en annan värld.
Jag står vid diskbänken, då hon plötsligt säjer: mamma , det står nån bredvid mej…och så rynkar hon lite på näsan, och tittar lite snett uppåt åt sidan…och säjer: han säjer att han heter Arent!???? Det går kalla kårar på ryggen på mej, för jag ser ju inget… Jag ska väl tillägga här att hennes pappa hade en bror som dog när han bara var 27 år, han hette så. Men det var 20 år sedan då. Och vi hade aldrig pratat om honom. Nåväl, efter 5 sekunder till , böjer hon sej fram och vinkar…..Mamma, nu vinkar han åt mej..
En kväll på Östra, när vi var i slussen till hennes rum, och vi kom in till henne, så sa hon: Såg ni ängeln, han Arnt, eller vad han hette, han flög här nu, och sa att jag inte ska vara rädd för honom, för han känner min pappa……….Han var så fin, han var helt i vitt!!
Ja, vad ska man säja? Frida blev frisk, och jag hoppas att Arent stod vid hennes sida, och gör än. Och på mitt nattygsbord står inramat ett kort på honom.
Jag kunde berätta mer, men det blir en annan gång.
Frida hade en apelsinstor tumör i höger knäts körtel, (huvudtumören), den hade ”sprättat ut” 2 mindre tumörer på ena njuren , en ganska stor i buken och en lite mindre i bröstbenet, stadium 4.Jag måste bara tillägga att när hon var 11 månader, insjuknade hon i hemofilus menengit, inte heller vanligt , det vet nog du Ludmilla.
Många kramar till er alla, och sköt om er!! KRAM, Tina

Skriv någonting