Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéas sista vecka

25 maj 2010 (7:51) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Nu är det bara några få dagar kvar till den dagen som Linnéa tog sitt liv på. Den 30 maj infaller i år på söndag.
För två år sedan var det en fredag.
Fredagen den 30 maj 2008 är en dag som etsat sig in i mitt medvetande på ett sätt som aldrig kommer att försvinna.
Den 25 maj hade hon alltså bara fem dagar kvar att leva. Visste hon det?
Ja, det tror jag. Av det hon har skrivit är det tydligt vilka planer hon hade.
Jag vet att hon hade sett ut stället. Det var inte en slump att hon hoppade just där.
Hon hade tänkt ut att göra det just den här kvällen, eftersom möjligheterna erbjöd det då.
Hon hade misslyckats senast två veckor innan, då hon också hade tänkt ut det bra.

Hon ville verkligen dö.
Eller ville hon det? Var det kanske det att hon inte orkade leva?
Att hemligheterna och dubbellivet blev för tungt att bära..?
Jag vet att jag ännu inte har berättat vad jag tror orsakade hennes sjukdom och död. Jag trodde jag skulle vara mogen att göra det nu.
Men det är jag inte.

Dag för dag lever jag ännu en gång igenom det som hände för två år sedan.
Det är fortfarande lika ofattbart. Och det är ofattbart att det har gått så lång tid.
Så många dagar utan min dotter.

Hur klarar man av att överleva när ens barn dör?
Ja, jag vet inte.
Man är ju bara så illa tvungen.

Läs mer om vad som hände de sista dagarna här…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Trebarnsmamman
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (8:13)

Skickar en stor, stor kram!

Kommentar från sandra 17 år
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (9:58)

Huff, jag får en isklump i magen när jag läser detta, kan inte ens föreställa mig känslan.. Jag är så hemskt ledsen för din skull Ludmilla..
.-= sandra 17 år´s last blog ..Varför?! =-.

Kommentar från Susanne
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (10:44)

Det gör mig så ledsen att människor ska behöva gå igenom det ni behöver göra. När det finns saker att göra åt psykiska sjukdomar, men ingen riktigt vill ta ansvar för det. Det vore en sak om inget gick att göra från sjukvårdens sida. För det är där som ansvaret ligger, i att ha möjlighet och engagemang att vilja behandla och bota sjukdomar som faktiskt går att göra något åt. Det får inte vara så här, vi vet bättre år 2010.

Att inte stå ut med ångesten, att inte uthärda en timme,dag eller vecka till p g a att det river och sliter i dig. Det är inte samma sak som att inte vilja leva, leva det liv du hade innan du blev sjuk. Fyllt med glädje och tråkigheter, lycka och sorgsamma stunder. Men där det fortfarande finns en balans, en medelväg som går att befinna sig i. När du är sjuk och något annat har tagit kontrollen över ditt huvud, då vill du lätt bara bort. Få vila från det som river och sliter i dig, kunna dra djupa andetag som ger dig luft och syre att leva av. Inte kippa efter andan i ett rum fyllt med vatten, där du tillslut bara har en lite luftspalt högst upp mot taket att leva av. För att leva måste du ständigt trycka dig upp mot taket där den lilla luftspalten finns. Det är mörkt, ensamt och det enda som du hör är din malande hjärna som aldrig slutar påpeka alla fördelar som finns med att bara släppa taget och sjunka ned i vattnet och få vila. Ingen når in i rummet, det ljud du hör är förvrängda, lite som röster under vattnet. Du vill inte sluta leva, du står bara inte ut längre att befinna dig i det kalla, trånga utrymmet som du plötsligt existerar i.

För mig upplevs det så, ingen når in där. Inget som berör någon annan känns riktigt viktigt, för det känns så långt bort. Du blir bedövad av kylan i vattnet, tappar känseln av kroppen mer och mer. Den ”riktiga” världen finns inte längre, du är på något vis för dig själv i en bubbla.

Ludmilla, vad än Linnéa sa,skrev eller på annat sätt lämnade efter sig den sista tiden. Hon var sjuk, och det var säkerligen hennes sjukdom som talade. Er Linnéa, den livskraftiga, glada och mänskliga fanns nog inte där. Även om ni såg hennes kropp framför er. Istället fanns där en målsökande robot som inte kände av de känslor som ni känner nu. En kall robot som inte längre hade Linnéa i sig. Låt inte den roboten få styra vad ni minns av henne. För det var säkerligen inte hon som fanns där. Sjukdomen var vad du fick möta istället.

Önskar jag kunde säga något som gjorde det enklare för dig.
Kram

Kommentar från Becka
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (12:28)

Jag skickar många kramar till dig och din familj. Jag förstår inte heller var tiden tar vägen, det är nu snart 1 år sedan jag var hemma hos er på Öppet Hus. Jag ska tända ett ljus för Linnea på söndag.
Kram kram
.-= Becka´s last blog ..Hej hopp, gummisnopp!!! =-.

Kommentar från Susanne
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (12:52)

Skickar extra många kramar till er idag!

Kommentar från Marie-Anne
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (15:46)

Det är tufft, mycket tufft, men på något märkligt sätt går det att överleva, trots att man stundtals är övertygad om motsatsen.

KRAM till dig från mig

Kommentar från Catarina
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (21:56)

Vill bara sända en varm stor kram till dig! Har ju följt sin blogg från första till sista sidan och det är så ofattbart som du skriver hur en så underbart vacker tjej som Linnea bara inte ville mer? Men har man inte varit där kan man nog aldrig förstå vad det är som händer, vad utlöser osv. Ja sjukdom av något slag som gör en helt avtrubbad eller vad man blir bara så ledsen att just det som försöker och det som lyckas ta sina liv inte botas innan det händer. Varför det ska vara så svårt att bota just det när man kan byta både hjärtan och allt, så ofattbart! Å jag ryser verkligen av bara tanken på att mista sitt älskade barn och tanken som du skriver att hur klarar man av att överleva det?? Att aldrig mer! Näe jag vill inte ens tänka mig den tanken för de är verkligen den hemskaste av alla. Alla ni föräldrar som mist era barn på detta så brutala sätt är beundransvärda att ni ens orkar stå upprätt. Jo jag vet att man måste man måste hanka sig vidare om så krypandes men du Ludmilla har även haft styrkan att sätta självmord på kartan om man säger så. Mitt i din egen ohyggliga sorg har du med din blogg, dina föreläsningar (som jag varit på en) säkerligen fått en och annan på andra tankar och räddat många liv. Att få höra från en som blev kvar, den smärta som faktiskt blir. Samtidigt är det också ett sätt att sätta ord på vad som hänt, en bearbetning och likaså när man skriver om det jobbiga lägger man det på något sätt lite vis sidan när man sätter det på pränt så det inte gör så ont inuti en, kanske en liten liten bit iallafall. Att skriva är terapi dels att skriva av sig och få läsa det från ett annat håll än kanske bara känna allt i sitt hjärta på något vis.

Så många ord finns inte att trösta med utan allt måste ha sin tid och jag kan bara krama om nu när årsdagen nalkas igen och sända en stärkande tanke till dig i detta svåra.
.-= Catarina´s last blog ..Tisdag =-.

Kommentar från Helene
25 maj, 2010 kl 25 maj 2010 (22:07)

Jag vill bara ge dig en STOR kram och säga att jag tänker på dig / er massor…
Kram Helene.

Kommentar från Ika
26 maj, 2010 kl 26 maj 2010 (1:48)

Jag har också en gång varit deprimerad nog att jag planerat ett självmord, jag hade bestämmt plats och hur jag skulle göra det och en kväll sträckte jag ut handen mot jackan och mina ben var riktade mot dörren. Jag vet inte vad det var som fick mig att ligga kvar i min säng den kvällen men idag är jag glad att vågade ringa läkaren min på morgonen så att hon ordnade akut-tid hos min pskykiatrier och 2 fler besök per vecka än vad jag tidigare hade. Idag är mitt motto ”Det är ingen mening att ångra något man gjort eller inte gjort eftersom det inte finns någonting du kan göra för att ändra det som redan hänt” Det viktigaste är att man lär sig och inte gör om samma misstag igen…

Kommentar från Annika Saari
26 maj, 2010 kl 26 maj 2010 (7:33)

Skrev nedanstående två år efter Johans självmord..

…Kärleken är svaret…

Att förlora någon man älskar, finns det en större smärta?

Att tvingas lära sig leva med smärtan, finns det ett tyngre arbete?

Att tvingas bära sorgen, finns det inget lättare sätt?

Vi kan inte fly från smärtan, sorgen eller arbetet.

Vi kan inte ta en genväg för att slippa gå den långa vägen.

För att komma igenom det mörker vi hamnat i

kärvs det kärlek, utan kärlek fastnar vi där.

Utan kärleken till livet, till människorna och till oss själva

blir vi kvar och famlar i vårt mörker.

Kärleken lindrar och svalkar vårt värkande hjärta.

Kärleken ger kraft att orka bära, att orka gå den långa vägen.

Kärleken ger oss lust att skratta, ger oss stunder av glädje.

Utan glädje är vi ensamma.

Utan kärlek är vi ingenting.

Kärleken… är alltså svaret på frågan.

Annika Söderberg
1999

Kommentar från Ida
26 maj, 2010 kl 26 maj 2010 (17:02)

Många kramar till dig Ludmill! Jag har länge följt din blogg och tänker på dig ofta. Det du har varit med om går inte ens att föreställa sig i min vildaste fantasi. Men jag vill säga att jag tycker att du är otroligt stark och du skriver på ett sätt som berör mig på djupet.
När tror du att du kan berätta för oss om vad som du tror orskade Linnéas sjukdom och slutligen drev henne till självmord?

Många många kramar / Ida!

Kommentar från Cajsa
26 maj, 2010 kl 26 maj 2010 (18:11)

Hej Ludmilla. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, tänker ofta på dig. I dag känner jag mig tom på ord. Har bara en stor ångestklump inom mig. I dag är det tre månader sedan Johanna lämnade oss. Jag ställer mig också liknande frågor som du. Var det planerat, valde hon att avsluta sitt liv eller var det den ”förbannade” ångestesten som till slut hade så stort grepp att hon inte orkade. Många kramar/Cajsa

Kommentar från Kalmardamen
29 maj, 2010 kl 29 maj 2010 (15:15)

Tänker på er, (brukar titta in här men tror inte att jag lämnat någon kommentar tidigare.)
Hittar inga ord utan skickar bara styrkekramar till dig!
.-= Kalmardamen´s last blog ..RÖKANDE BARN! =-.

Pingback från Ikväll tänder vi ljus för Linnéa Göller « En dag i taget
30 maj, 2010 kl 30 maj 2010 (15:07)

[…] skrev ett inlägg om Linneas sista vecka i tisdags o om minnestriggare några dagar tidigare. Vill du få en inblick i hur det kan vara att […]

Kommentar från Ludmilla
1 juni, 2010 kl 1 juni 2010 (19:13)

Alla: Tack för fina och tröstande ord. Jag blir glad när jag läser att det finns de som orkar sig igenom en svår period och ”kommer ut” på andra sidan.
Ida: Jag vet inte när.
Cajsa: Jag tror faktiskt inte att man ”väljer” att ta sitt liv. Jag tror inte att man upplever att det finns något val när man väl står där… Men visst finns det nyanser. Att välja döden – eller att inte orka leva… Hur ska vi någonsin veta hur det känns att vara i våra döttrars situation… Kram!
.-= Ludmilla´s last blog ..Älskade Linnéa =-.

Kommentar från Helen
20 december, 2010 kl 20 december 2010 (21:25)

Var hennes hemlighet stor och påverkade mycket? 🙁
Förstår självklart om du inte vill berätta, speciellt om du inte är mogen.
Jag har blivit väldigt påverkad av Linnea och hennes öde, frustrerad över att inte kunna hjälpa och delat en liten del av hennes smärta genom dina texter.
Det är, som du själv säger – fruktansvärt.
Styrkekramar till dig och din fina familj, försök njuta nu i jul och glöm inte bort att andas och unna dig själv ett bad, en bra bok eller annat eftersom jag har fått uppfattningen att du tänker på så många andra ♥

Skriv någonting