Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Självmord på internet – vad gör man?

19 oktober 2010 (8:50) | självmord | av: Ludmilla

Jag har ju varit bortrest och har missat den senaste veckans debatt kring Marcus som tog sitt liv inför sin webkamera. Han skapade en tråd på ett forum och förklarade att han tänkte ta sitt liv. Ingen tog honom på allvar först.

Jag blir MYCKET illa berörd.

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan… väntar just nu på att det ska börja verka.

Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Någon försöker föra en dialog med honom och ber honom berätta om sig själv.

Jag är en kille på 21 år.
Jag har ett bra liv, pluggar i min egen takt, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).

Har aspergers syndrom / högfungerande autism.
Är överdrivet sårbar (känslomässigt)…
Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.

Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.

Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet

Några minuter senare lämnar han datorn och tar livet av sig framför webkameran. Efter ett tag ringer någon polisen, men killen har varit död i mer än en halvtimme när de kommer – fortfarande är webkameran på.

Många har diskussionerna på nätet varit. Särskilt angående att folk inte reagerade tillräckligt snabbt. Men, tydligen finns det ”troll” som låtsas och många självmordstrådar öppnas hela tiden, som därför mattat av reaktionerna.

Detta väcker många frågor och funderingar hos mig:

-Självklart går först mina tankar till Marcus familj och hans vänner. Jag tänker på hur de mår. Hur länge de har kämpat med Marcus mående och hur rädda de varit för att han skulle ta sitt liv. Hur chockade de nu är i sin stora sorg. Vad de har framför sig. Och hur det känns att han visat upp det hela på nätet. Hur skulle jag känna det att se Linnéa ställa sig framför tåget på film? Hu, vilken fruktansvärd syn…

-Jag funderar självklart också i medicinska termer. Vad hade han för diagnos förutom Aspergers syndrom. Vilka mediciner fick han och vilken hjälp fick han. Hade man gjort det man kunde?

-Är det en rättighet att ta sitt liv? Man pratar ibland om rationella självmord. Finns de? I detta fall verkar det ha varit ett överlagt beslut av en förnuftig människa. Eller, var det ångest som var obehandlad som drev honom att göra det?

-Vad gjorde att han ville exponera sin död på internet? Varför vill man göra det?

-Ska det vara tillåtet att lägga upp sitt självmord på internet? Men om man vill förbjuda det -hur skulle man kunna förhindra det? Och hur ska man kunna straffa personen som gjort det… Nu finns bilderna spridda över hela världen och även mina barn skulle kunna klicka på fel länk och se hur en människa tar sitt liv.

Man vet att självmord ökar om kunskapen om hur man gör och medlet för metoden finns till hands. Det betyder att vi nu har en instruktionsfilm på internet om hur man hänger/stryper sig. Det är otäckt! Hur många fler kommer att göra det nu när de vet hur man gör?

Eller… gör det tvärtom så att tabut kring självmord minskar om man exponerar det så här? Kanske fungerar det som ett avskräckande exempel när man ser hur otäckt det ser ut?

Självmordssiter har jag skrivit om förut. De borde inte vara tillåtna enligt mig.
(Michael Westerlund har skrivit en avhandling om ämnet. ) Tyvärr kan vi inte förbjuda dessa groteska sidor som detaljerat ger information om hur man ska gå tillväga och t ex hur man ska finna modet…

Vad ska man göra för att hitta modet att ”gå hela vägen”?

Man går igenom mänga känslor när man tar ett sådant här svårt belsut. Det finns många saker att tänka på och om man ska hänga kvar i en dag till eller inte? Ibland har man bestämt sig, men finner ändå att modet sviker när stunden kommer.

Detta finns helt tillgängligt för alla de som vill.
Det ÖKAR risken för att personen kommer att genomföra det istället för att se en annan utväg.

Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem.
Detta är så sant som det är sagt!

Vad gör man då om man har någon i ens närhet som vill ta livet av sig?
Här finns en informationsbroschyr från NASP…

1 Gör någonting nu
Om du är orolig för att någon som du känner tänker på att ta livet av sig ska du räcka en hjälpande hand nu. Du kan rädda ett liv. Förutsätt inte att det blir bättre/går över utan hjälp eller att han/hon söker hjälp på egen hand.

2 Var medveten om dina egna reaktioner
En naturlig reaktion hos dig själv kan vara en känsla av panik och önskan att ignorera situationen och att hoppas på att den försvinner av sig självt. Du kan också ha ett behov av att omgående hitta en snabb lösning för att få honom/henne att må bättre.
Dessa sätt att reagera på är vanliga. Om du tycker att det känns övermäktigt, ta hjälp av någon som du litar på.

3 Var tillgänglig
Tillbringa tid tillsammans med honom/henne och uttryck din omsorg och omtanke utan att vara dömande, arg eller upprörd. Be honom/henne berätta – lyssna noga. Låt det ta den tid det tar. Nalkas försiktigt – backa om du blivit för närgången. En del problem känns mer hanterbara när man har satt ord på dem.

4 Fråga om självmord
Det enda sättet att ta reda på om någon tänker på självmord är att fråga om det. Det kan kännas svårt, men du visar att du har lagt märke till något och har lyssnat. Det är viktigt att visa att du bryr dig och att han/hon inte är ensam. Att tala om självmord kommer inte att ge någon idén att ta livet av sig. Att prata om självmord uppmuntrar istället till att tala om känslorna och känns ofta som en lättnad. Gå inte med på att behålla någons självmordstankar som en hemlighet.

5 Kontrollera säkerhet
Om någon tänker begå självmord är det viktigt att veta hur mycket och länge dessa tankar har funnits. Du kan till exempel ställa följande frågor:
• Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
• Har du medel eller tänkt skaffa dig medel att utföra din plan?
• Vilken hjälp har du tillgång till för att må bättre och att känna dig trygg?
• Fråga också hur du kan hjälpa och stötta honom/henne för att finna stöd, livsglädje och kraft hos familj, vänner, husdjur, religiösa övertygelser, egen inre styrka.

6 Fatta beslut om vad du ska göra och hur ni ska lösa den nuvarande situationen
Nu när du har tagit reda på hur det står till med hans/ hennes säkerhet, är det dags att tillsammans diskutera nästa steg. Du kan behöva hjälp av andra för att övertyga honom/henne att skaffa professionell hjälp – eller åtminstone ta ett första steg till trygghet som kan vara en partner, föräldrar eller nära vänner. Det är endast genom att samtala med personen om vad det är som pågår som denne kan få den hjälp som behövs.

8 Förmedla hopp – trösta – be om ett löfte
Självmordstankar återkommer ofta och när de gör det är det viktigt för personen ifråga att kunna be om hjälp och berätta för någon om sina känslor. Be personen lova att be om hjälp. Det gör det mer sannolikt att han/hon faktiskt gör det. Visa ditt engagemang och din vilja att förstå – förmedla hopp.

9 Ta hand om dig själv
Du som hjälper någon som har självmordstankar måste se till att ta hand om dig själv, eftersom det är känslomässigt påfrestande att vara ett stöd till någon som är självmords- benägen och särskilt under en längre tid. Se till att du inte är ensam med detta, att du har någon att tala med, till exempel vänner, familj eller någon som är professionell.

10 Stanna kvar
Självmordstankar försvinner inte utan att den självmords- nära personen upplever någon form av förändring i livet. Livssituationen, känslorna och tankarna kring suicid kan förändras. Upplevelsen av stöd kan vara en hjälp att hantera självmordstankarna. Det är viktigt att familj, vänner och andra viktiga personer finns kvar på ett aktivt sätt. Självmordstankar försvinner inte av sig själva. Man behöver hjälp att ta sig ur självmordstankar. Du kan hjälpa.

Det är viktigt att försöka fortsätta hålla dialogen med den som är självmordsbenägen så att den akuta impulsen ger med sig. Sedan gäller det att få personen att söka hjälp. Om personen är i färd med att ta sitt liv är det polisen man ska ringa. Polisen kan då hämta personen och enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) föra personen till psykiatrisk klinik där en läkare får bedöma situationen.

Om du har lite mer tid och känner dig osäker på om personen är självmordsbenägen kan du ringa till psykakuten och rådgöra med dem. Försök att få personen att ta emot hjälp. Det finns flera ställen man kan vända sig till om man inte vill åka till psykakuten.

Du kan hjälpa personen att förbereda sig inför samtalet när han/hon har bestämt sig för att tala med någon. Erbjud dig att följa med. Efter samtalet måste du kontrollera att frågan om självmord togs upp samt fråga om vilken hjälp som erbjöds. Hjälp personen att följa upp de rekommendationer som givits.

• Nationella hjälplinjen: Telefon 020-220060. Alla dagar 13–22.
• Barnens rätt i samhället (BRIS): Barnens telefon 0200-230230. Vuxnas telefon om barn 077-1505050.
• Linje 59 – funderingar kring bi- och homosexualitet: 020-595900.
• SPES – för dig som förlorat någon anhörig: 08-345873. Alla dagar 19–22.
• Röda Korset: 0771-900800. Alla dagar 14–22.
• Jourhavande kompis (Röda Korset): 020-222444.
• Jourhavande medmänniska: 08-7021680. 21–06.
Källa: NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Candy
19 oktober, 2010 kl 19 oktober 2010 (8:56)

Jag tycker det är en självklar rättighet att ta sitt liv. Det handlar om ens EGET LIV, man måste få bestämma det själv. Det må vara egoistiskt men det är långt mer egoistiskt tycker jag att tvinga någon att stanna vid liv för ens egen skull genom att tex. tvångsinspärra den.

Däremot är det sorgligt med självmord och det skulle gå att undvika i många fall om vården fungerade bättre och folk var lite mer medmänskliga mot varandra. Men fram till den dag vi funnit bot för alla psykiska sjukdomar & åkommor, fram till den dag då människor börjat bry sig mer om varandra och vården fungerar bättre… då tycker jag att man ska ha full rätt att ta sitt liv. Det är kränkande att inte få bestämma över sitt eget liv & sin egen död och det är dubbelmoraliskt att människor som inte bryr sig om sina nära plötsligt börjar göra det då de försöker begå självmord.

Kommentar från Candy
19 oktober, 2010 kl 19 oktober 2010 (8:59)

& jag vill påpeka att jag inte menar att ALLA som försöker tvångsinspärra suicidala har varit nonchalanta mot dem tidigare, men det finns många fall där det är så, och det är sorgligt.

Vården måste bli bättre. I dagsläget tvångsinspärrar man gärna människor, men många av de som frivilligt söker akut vård då de befarar att de kommer ta sitt liv får ingen hjälp. Jag har själv en bekant som råkade ut för detta och några timmar senare försökte hon ta sitt liv.

Kommentar från Peter Björk
19 oktober, 2010 kl 19 oktober 2010 (9:19)

Starkt Ludmilla! Som vanligt… Lika berörd varje gång jag läser vad du skriver. Vilket engagemang och vilken livskraft, trots alla egna utmaningar.
Jag är själv övertygad om att information, i alla former, är bättre än att lägga locket på, ducka och undvika. Jag har ingen förståelse för att det generellt skulle öka självmordsstatistiken bara för att man diskuterar ämnet. Jag har svårt att se att ex. sexualundervisningen i sig gör att folk ligger mera. eller att att ungdomar börjar knarka för att Polisen kommer till skolan och pratar om droger. Nä, självmord händer. och för att på något sätt kunna påverka den statistiken så behövs säkert en mängd åtgärder socialt, politiskt, resurs- och behandlingsmässigt. Men, framförallt att det diskuteras. Tycker att sorg som begrepp skulle finnas med i skolornas ”livskunskap”, där suicid skulle behandlas som ett område bland flera. Döden som sådan är oundviklig. Punkt. Sätten varierar. Och Ludmilla! Du har ju mer eller mindre skrivit en handbok ur ett preventivt perspektiv. Och det finns mer att tillföra ur ett informationsperspektiv. Väldigt bra! Hoppas bara att det kan nå ut!
Kram / Peter

Kommentar från ”Anna”
19 oktober, 2010 kl 19 oktober 2010 (14:18)

Jag håller delvis med Candy… Tycker både att det är egoistiskt att ta sitt liv OCH att spärra in någon för att den vill göra just det. Jag funderar över en sak, Ludmilla, om du har lust att utveckla lite mer/svara.
Du skrev ”Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem.
Detta är så sant som det är sagt!”
Skulle du vilja utveckla det där med ”tillfälligt”? Jag menar, det är nog inte så ofta som någon helt plötsligt börjar må dåligt, mår dåligt i en vecka och går och tar sitt liv. De som tar sitt liv anser inte jag ha ”tillfälliga” problem. Problemet är att de inte är tillfälliga, utan ständigt återkommande eller ihållande. För jag tycker inte man kan kalla det tillfälligt om man mått dåligt hela sitt liv…Låter det helt galet? Jag tänker och ser det ur min synvinkel, jag som har mått dåligt hela mitt liv och jag ser det inte alls som du gör.

Tyvärr måste jag hålla med Candy om att vården är ohållbar. Man blir nonchalerad, åsidosatt, inte bemött med respekt ens i vissa fall. Det är så hemskt. Det är hemskt tycker jag att vården inte kan vara solidarisk. Det är hemskt att man tar sig dit – berättar allt man förmår för att man faktiskt hoppas och blir lovad hjälp – för att sen bara bli hemskickad, inte få svar på sina frågor, inte anses som ”tillräckligt sjuk” osv… Skulle kunna fortsätta denna kommentar i en evighet men jag ska sluta, jag bara undrar över det där med tillfälligt…

Kommentar från Lina
19 oktober, 2010 kl 19 oktober 2010 (18:58)

Hejsan!
Det här med självmord på internet tycker jag är fruktansvärt hemskt. Att folk begår självmord är hemskt det också men här dras folk in i det som inte kanske har valt det själv. Hade jag kommit in på den servern av misstag när det hände så hade jag varit skadad för livet. Jag har vänner som har tittat på det som fortfarande finns som inte tycker det är nå hemskt att se. Men jag hade nog hamnat på psyk.
Att jag skriver är för att jag har varit suicidal i många år, men mår dock bättre nu. Efter det här med att Marcus tog sitt liv och valde att visa det live får mig att fundera på vad jag utsatt mina nära och kära för när jag gjorde mina försök. Det här får mig inte att vilja ta livet av mig. Snarare tvärtom. Det är så offantligt tragiskt det som hänt. Jag lider med hans anhöriga.
Tack för att du skriver så öppet om det här.
Mvh Lina

Kommentar från Ludmilla
19 oktober, 2010 kl 19 oktober 2010 (20:59)

Jag kan förstå er syn på det hela. Bättre än ni kanske tror.
Jag kan också förstå att det kan tyckas provokativt att skriva att självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem om man mått dåligt hela livet. Självklart kan det vara så att man upplever att man haft problem hela livet så där backar jag. Men, det är ofta så (beroende på orsaken till att man mår dåligt) att man ser allt genom negativa glasögon pga av den depression man har obehandlad t ex. När man är ung har man inte heller perspektivet i tid utan kan lätt tycka att livet verkar vara på ett visst sätt och så extrapolerar man.

Detta är inga enkla saker och det är viktigt att vi ventilerar våra åsikter.

Vad bra Lina att du snarare blir avskräckt av det som hände. Det är viktigt att tänka på vilka konsekvenser självmord kan få. De anhöriga ska leva med det som hänt resten av deras liv. Det är många som påverkas av ett självmord. Många fler än vad man tror…

Kommentar från Pär
20 oktober, 2010 kl 20 oktober 2010 (14:34)

Jag står helt bakom dig här, Ludmilla. Jag anser att en lagstiftning mot dessa sajter är en absolut nödvändighet. Det var därför beklämmande att höra Beatrice Ask igår argumentera mot en sådan lagstiftning. Mycket få människor tar sitt liv som befinner sig i balans och gör det efter nogsamt övervägande. Självmord är i stort sett alltid kopplat till en underliggande psykisk sjukdom och argumentet om att självmord skulle handla om fria val är därför i princip alltid felaktigt. Det är alltså svårt att argumentera för att tillgången till dessa sajter skulle vara en nödvändig frihetlig rättighet eftersom de som nyttjar informationen alltså i stort sett aldrig gör det som ett resultat av en fri vilja.

Sajterna utgör en inspirationskälla som många gånger är avgörande för att självmoden skall kunna fullbordas. Jag kan berätta att också min son, som tog livet av sig förra året, 15 år gammal, lät sig inspireras av bl.a. självmord.com. Det proponenterna för dessa sajter gör, i tron att det handlar om frihet, är alltså att aktivt medverka till att alldeles för många labila människor fullständigt meningslöst och helt i onödan mister sina liv.

Kommentar från Anonym
20 oktober, 2010 kl 20 oktober 2010 (17:59)

Du skriver har man gjort det man kunde? Troligtvis inte. Jag har själv en dotter med Aspergerssyndrom som är självmordsbenägen, vilket tyvärr inte är ovanligt i den aktuella diagnosgruppen. Dessa ungdomar som är normal till hög begåvade lider ofta svårt av sitt funktionshinder, då i ett samhälle som ställer allt högre krav på social kompetens, d.v.s. ett krav som slår mot själva funktionshindrets kärna. Ofrivillig ensamhet och isolering är därför vanligt förekommande. Och vården hur är den? Min erfarenhet är att kunskaper finns isolerad på forskningssjukhus och anknytande verksamheter i storstadsregionerna, men inte där den behövs som bäst d.v.s. i första ledet som BVC, daghem, skolor, socialtjänst inom kommuner, vårdcentraler m.m. Diagnoserna sätts därför alldeles för sent och vanligt är att psykiatrisk samsjuklighet som depressioner, ångestsyndrom, olika beteende störningar m.m. redan har hunnit utvecklas. Detta trots att forskningen pekar på att tidpunkten för diagnosen är avgörande för prognosen. Tyvärr har vi inte tagit fasta på dessa insikter i Sverige tillskillnad mot andra länder som t.ex. USA. Som jag ser det behövs ett enormt kunskapslyft bland personal i olika funktioner men även i form av kampanjer som riktar sig till allmänheten och som förklarar funktionshindret. Jag hoppas att detta kan bli en sanning i en snar framtid. Slutligen går mina tankar till den unge mannens familj. Jag är mycket, mycket ledsen för er skull.

Kommentar från Awa
20 oktober, 2010 kl 20 oktober 2010 (20:26)

Först kunde jag inte läsa..som ett slag i magen blev det..lever med ångesten i bakhuvudet hela tiden..min son är 24 år med Aspergers syndrom och mår mycket dåligt till och från..han har haft självmordstankar tidigare det vet jag..han är numer utkastad från sjukförsäkringen vi har i Sverige .Han ska klara sig själv som alla andra..problemet är att han inte är som ”alla andra” nu ska han söka jobb och gå på socialen så länge..föräskringskassan går det inte att komunicera med det är tvärt nej trots tre olika läkarintyg..jag är orolig..

Kommentar från Åsa
21 oktober, 2010 kl 21 oktober 2010 (5:45)

Min uppfattning överensstämmer rätt mycket med Candys uppfattning härovanför. Min definitiva grundinställning är att vi har rätt till våra egna kroppar och våra egna liv, även att göra sådant som kan vara destruktivt med våra kroppar och liv.

Därifrån till att jag anser att man passiv ska stå och se på eller ännu värre uppmuntra någon att skada sig är steget långt.

Råden som alltid ges är självklara. Finnas till, söka professionell hjälp. I stort sett alla jag sett som är destruktiva och mår dåligt utåt på bloggar, på communities osv har professionell hjälp ofta långvarig sådan och mår ändå oerhört dåligt. Dels självklart av grundsorsaken, men även följderna av kraschad ekonomi osv som leder till ännu sämre möjligheter till ”livskvalité”.

Svaren här visar ju återigen flera exempel på hur dåligt det fungerar, sena diagnoser, dålig ekonomisk hjälp, vården fungerar dåligt.

Det jag skrivit har flera skrivit innan, det är nästan klyschor. Men ibland verkar det som att skicka någon vidare till professionelle hjälp snarare ger ett överlämnande av ansvar än verklig hjälp.

Kommentar från Ludmilla
21 oktober, 2010 kl 21 oktober 2010 (8:13)

Ja, vården är inte tillräcklig. Det vet vi alla…

Kommentar från Pär
21 oktober, 2010 kl 21 oktober 2010 (9:09)

Åsa: Jag håller med om att vi har rätt till våra egna kroppar och våra egna liv. Och just med tanke på den rätten så är inte heller en olaglig handling att ta sitt liv .

Men att inspirera psykiskt sjuka människor till att ta sina liv, vilket är det självmordssajterna gör, passerar man ändå inte någon slags gräns där? För det är uteslutande psykiskt sjuka människor som tar steget. Dessa sajter är lite som att sälja giftigt godis till barn.

Det är värt att notera hur starkt motståndet kan vara när det handlar om att försöka förhindra dessa meningslösa och onödiga dödsfall. Ibland sägs det handla om ”frihet”, ibland är det kanske snarare en kamp om resurser? (http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11872) .

Kommentar från Lena B
21 oktober, 2010 kl 21 oktober 2010 (12:16)

Hela händelsen ligger ute på internet och vem som helst kan enkelt hitta den. Det behövs varken lösenord eller att du ska va en hacker för att komma åt filmsekvensen. Den borde tas bort omgående! Fruktansvärt!
Tänker på hans föräldrar och anhöriga. Usch!

Kommentar från Annica
21 oktober, 2010 kl 21 oktober 2010 (18:48)

Du har så rätt Pär!Detta påverkar människor som är psykiskt sjuka och annars kanske är förvirrade.Jag tror inte en tonåring eller ung människa vill dö.Jag har varit psykiskt sjuk sedan tonåren.Nu är jag 32 år.Tycker jag har ett bra liv trots att jag är sjukpensionerad.Livet kan vända och bli bättre det är jag ett bevis på.Har gått till samma psykolog nästan tio år och har en fin familj.

Kommentar från S
22 oktober, 2010 kl 22 oktober 2010 (2:26)

Pär, har du verkligen underlag för dina påståenden om att i princip alla självmord skulle bero på psykisk sjukdom? Majoriteten säkert men långt ifrån 100 %. De flesta som gör det har nog INTE ”tillfälliga problem” och har nog överlagt det länge. Det kan ju vara äldre människor som bara är livströtta efter ett långt och hårt liv och har kanske ingen egen familj med barn och barnbarn att leva för. En del har kanske fått en svår/obotlig sjukdom med bara ett par år kvar att leva, kanske med fruktansvärda smärtor. Andra kan ha fruktansvärda själsliga kval sen lång tid tillbaka som inte ”går över” trots försök. ”MAN SKA ALDRIG DÖMA NÅGON UTAN ATT HA GÅTT EN MIL I HANS SKOR”, som ordspråket lyder. Det är bara just DEN personen som vet hur HAN/HON verkligen känner och har det, ingen annan. Det mesta syns inte utanpå (ps iaf). Är man vuxen och inte psykotisk eller har förändrad verklighetsuppfattning (vilket iofs måste vara ett stort lidande) har man RÄTT att själv avgöra om man vill/orkar leva eller inte. Det kan ingen annan göra åt en och ofta är det av ”själviska” skäl, DE skulle bli ledsna, DE vill inte ha dåligt samvete, inte konfronteras med döden etc. Men de ser det inte från den ANDRES perspektiv för de har inte själva den erfarenheten. Kanske finns de inte ens där i vardagen och hör av sig och visar att de bryr sig när man LEVER, som Candy skriver, men när båset är tomt… Lika väl som man inte vill nån ska ha lida i onödan av fysiska smärtor borde man heller inte vilja det av psykiska som ju sägs vara den värsta smärta av alla eftersom den är så diffus och oförklarlig. ALLT går faktiskt inte att bota eller ”fixa”.
Sen kan man såklart inte vara helt objektiv om man förlorat sitt eget barn. Det är ju en medfödd instinkt att skydda sin avkomma. Era åsikter om ”liv till varje pris” (särskilt om man är läkare) är säkert färgade av det. BARN ska skyddas till varje pris och vuxna ska man försöka hjälpa men i slutändan måste frihet och självbestämmande gå före tvång och bemäktigande, särskilt efter ett långt lidande med dålig prognos. Det är synd att det ska behöva vara så men vi lever inte i en perfekt värld…

Kommentar från Pär
22 oktober, 2010 kl 22 oktober 2010 (8:12)

S:

Visst har du rätt i att jag inte är helt objektiv. Att, som du säger, mina instinkter att skydda min avkomma – eller snarare att jag misslyckades – påverkat mitt engagemang. Eftersom mina argument inte är pålitliga är det därför bättre att jag som svar hänvisar till en debattartikel av Danuta Wasserman m fl (http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12073). Artikeln var för övrigt en replik på det märkliga debattinlägget från Holm och Sahlin som jag refererade till tidigare.

Som sagt så tycker även jag att det inte bör vara olagligt att ta sitt liv. Det som jag däremot anser är att det inte borde vara tillåtet att instigera / inspirera till självmord, vilket ju är det som självmordssajterna gör. Hur många onödiga och meningslösa självmord utlösta pga dessa sajter skall vi acceptera för varje individ som gör det av goda skäl efter balanserat och nogsamt övervägande?

Skriv någonting