Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

2,5 år

30 november 2010 (23:09) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

På väg in i hamnen i San Juan, november 2007

Idag är det 2,5 år sedan jag såg dig sist Linnéa.
Det sista jag såg av dig var din rygg när du sprang ifrån mig och tillbaka till avdelningen.
Du var arg på mig.

Sen ställde du dig framför tåget och dog.
Du krossades av tåget.
Och vi finns kvar.

Du blev bara 14 år.
Nu skulle du vara 17,5 år. Övningsköra… kanske åka till USA på ett utbytesår?

Linnéa. Du fattas oss oändligt…

Linnéa. Min älskade dotter.
Jag är fortfarande arg på dig. Ja, jag är faktiskt det.
Jag är arg på att du lämnade oss.
Att du berövade mig min underbara dotter.
Jag är arg för att du har tagit så mycket ifrån mig som jag hade förväntat mig att få uppleva med dig.
Jag är arg för att du tog dig friheten att bestämma något som påverkar så många.
Jag är arg för att du lät oss skiljas som ovänner.

Jag är arg för att du inte berättade vad som tyngde dig.

Ja. Vi har lyckats ta oss vidare.

Sorgen bröt ned mig i de minsta beståndsdelarna. Delarna höll endast ihop med svaga trådar.
Jag var i ett vacuum länge. Samtidigt som jag var i det värsta kaoset man kan tänka sig, kom jag framåt. Jag visste att jag var tvungen. Det var ett tungt arbete att ta sig genom. Tidvis nattsvart.
Ja. Jag erkänner. Jag har många gånger tänkt att det skulle vara bättre att följa dig. Många gånger har jag stått på samma plats som du och funderat på om jag skulle ta steget. Men, jag kunde inte göra det.
Jag har många som är beroende av mig i mitt liv. Jag är en del av så många andras liv.

Precis som du Linnéa.
Men du förstod inte vilka konsekvenser det skulle få.
Du var alltför uppfylld av din egen ångest.
Jag förstår det.

Nu har vi kommit långt på vår vandring. Dina bröder har kommit vidare. Emelie är för alltid märkt av det som har hänt, men hon mår bättre. Hon är glad för sin lilla dotter i magen.
Du ska bli moster Linnéa!

Sophie vet vem du är. Hon tittar på dina bilder och säger ”lilllill”. Din lillasyster Linnéa. Som du önskade dig så mycket!

Jag har byggt upp mig igen till viss del.
Jag har blivit klokare.
Jag har blivit erfarenheter rikare.
Jag har lärt känna många människor i kölvattnet av att du tog ditt liv.

Men. Det kommer att märka mig för evigt.
Av och till ramlar jag ned i det mörka hålet och famlar efter botten att ställa mina fötter på. Ganska snart hittar jag botten och kan börja klättra uppåt igen. Men, smärtan och saknaden är oändligt stor när den väl får fäste i mig igen.

Linnéa.
Älskade, älskade barn.
Jag vill krama dig och borra in min näsa i ditt hår.
Känna din lukt.
Krama dig så hårt, så hårt och aldrig släppa dig mer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från ullisar
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (23:44)

jag vet inte vad jag ska säga. eller skriva. jag kan ju inte säga att jag förstår för det gör jag ju inte. men du förmedlar din kärlek och förtvivlan så vackert att jag nästan kan förstå. känslan. saknaden. den måste vara stundtals outhärdlig.

krama dina barn. och din man. ni är så starka allihop som klarar det här.

Kommentar från Ludmilla
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (23:47)

Tack Ullis. Det känns varmt och omtänksamt och går rätt in i mitt hjärta.

Kommentar från Annika S
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (0:03)

Så fint du uttrycker allas vår saknad och sorg, Ludmilla…sorgen efter våra älskade, älskade barn.
Länge sedan jag grät, nu kommer tårarna.
Alla ord är som vägda på guldvåg och så innerliga och sanna, den komplicerade härvan av känslor; skuld,ilska, besvikelse, sorg och den eviga saknaden….resten av livet. Samtidigt en stilla tacksamhet över den tid vi fick tillsammans, som en gåva från en annan dimension av tillvaron.
Var de tillfälliga gäster hos oss som längtade hem till en vackrare värld utan ångest?
Ångesten tog deras unga liv.
De orkade inte med smärtan inombords, de visste att vi skulle sörja resten av livet, kanske om de inte visade kärlek sista tiden skulle vi inte sörja så?
Hur kunde ni tro det, Anna och Linneá?

Vi kommer ju ALDRIG sluta älska er!

Annika

Kommentar från Annukka
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (0:18)

Åååh Ludmilla.. inte heller jag kan förstå, men genom dina ord så berör du så så så djupt. Som mamma kan jag föreställa mig avgrundssmärtan, men inte känna eller veta. Jag var nära, nära att befinna mig i samma situation som du.. så rädslan, maktlösheten, kampen.. den känner jag.

Ända sedan jag först hörde talas om din blogg, så har jag följt den.. varje dag. Du och din familj, din oerhörda berg-och-dalbana i livet.. har blivit en liten del av mitt liv. Dessutom har vi mötts ett par gånger.. då du gjorde din praktik på BUP i Enköping. Du kan nog aldrig förstå min tacksamhet mot dig.. Du, som uteslutande den absolut enda vuxna i all den kaotiska karusell vi befann oss i.. visade oss respekt. Visade min dotter respekt och gav henne ett värde som människa. Du har berört mig och min familj på mer än ett sätt.. och för alltid är du en del av den.

Att du sedan födde lilla, vackra Sophie på min födelsedag.. var liksom att vänta.. 😉

Jag fortsätter följa dig.. och någon dag.. kanske vi möts igen. Jag hoppas det.

Varm, innerlig, tyst och lång kram
från Annukka

Kommentar från Catarina
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (1:26)

Det går en rysning genom hela min kropp när jag läser.Jag är själv mamma, jag har en dotter. Som mamma känns det som om man får faktiskt ett speciellt band just till en dotter. Kanske är det så att vara av samma kön gör att man känner igen saker i sin egen dotter som man själv gått igenom så där som bara tjejer gör liksom och klart man får ett särskilt band på nått vis.
Jag har läst denna blogg från första till sista sida inte bara en gång. Blir lika berörd, bestört, ledsen och rädd. Ordet självmord är så starkt , så bortom allt och ändå så vanligt hemskt nog. Självmord var sådant som hände långt långt borta på något sätt inte här, inte nån man känner eller någon i närheten. Eller så har man varit så att man stängt öronen till det man tycker är hemskt så, vet inte. Så började jag läsa denna blogg även andra bloggar och det skrämde mig så att så många unga väljer just att avsluta sina liv. Unga, fina människor med hela livet framför sig. Ju mer man tar in det och pratar om det så ser man att det är så nära inpå en ja t.o.m ens egen väns barn eller en i släkten typ..det händer överallt *ryser* Kan känna att man på nått vis blir mer observant, att verkligen lyssna på vad människor säger till en för mitt i en mening kan det finnas ett rop på hjälp. Någon som faktiskt planerar att inte stanna kvar här på jorden osv .

En nära vän till mig valde att ta sitt liv också. Inte något jag trodde förens det var för sent..fast i efterhand kommer vissa små små ord upp från samtal och man lägger ihop ett och ett och har svaret men för sent. Man förbannar sig att man inte fattade det små signalerna men hur skulle man? Man hade aldrig varit med om det förr ju. Känslan i magen som var något men att det skulle vara så illa det fanns bara inte och man ältar och analyserar.

Jag tycker du är strong som öppet pratar om allt som hänt, du gör enorm skillnad eller hur man säger. På nått vis tar det bort tabun att prata öppet om det som är svårt i livet. För livet består inte bara av bra saker och detta ytliga som när man frågar nån hur det är så är det för det mesta bra, det tror jag inte på. Som att man skulle vara nått sämre om man erkände att det faktiskt är skit ? Alla har vi sorg, tråkigheter, eländes elände och att prata om det, dela med sig osv kan faktiskt vara det som avgör för nån annan.

Med din öppenhet om allt detta tror jag att du räddat många liv faktiskt. Gett många människor tankeställare till det positiva hållet. Linnea valde att lämna jordelivet men hon lämnade kvar enormt viktiga saker av sin handling också.
Öppenheten, att våga prata om detta!!

Lämnar en stärkande tanke till dig Ludmilla,hela er familj och till alla andra som förlorat någon nära kär. Med hopp om att morgondagen inte känns lika tuff som idag.

Detta hål sorgen gör som man ständigt ska försöka komma över till andra sidan ur och som kan ta oändlighet känns det som att faktiskt komma upp ur och hålla sig kvar där på andra sidan hålet utan att ständigt halka ner. Men det är okej att att vara otröstlig för en stund man är inte sämre människa för det snarare tvärtom. Det är sunt att känna både enorm glädje och lika mycket enorm sorg.

Kommentar från Sandra
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (7:46)

Så vackert och fint skrivet om ngt så sorgligt och orättvist.
Alla känslor som ni i familjen möter, alla tankar, reaktioner och reflektioner.
Har svårt att sätta ord på mina känslor som dyker upp när jag läser din text Ludmilla. Men det är värdefullt ,det förändrar och det hjälper. Går rakt in i hjärtat får en att stanna upp, dra efter andan och ta till sig.
Att du orkar skriva och dela med dig av det svåra är en gåva.
Det är viktigt och framförallt det räddar liv.

/Sandra

Kommentar från Eva-Lotta Glader
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (10:03)

Fint och välformulerat som vanligt. Du berör med det du skrivet. Jag såg att du haft kontakt med Pär angående HSAN. Detta tynger också så här i juletid. Kram på er alla.

Kommentar från Cecilia
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (11:54)

Så fint!

Kommentar från Malin
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (13:42)

Va fint du skriver! Jag har följt din blogg i 2 år nu, fast jag kommenterar inte så ofta.. Idag rann tårarna, för det du skriver är så äkta, så nära att man kan få en förnimmelse hur det det skulle kännas. Det går inte att sätta sig in i din situation, men det får oss att tänka på våra nära och kära och försöka uppskatta det man har.. när man har det… kram
/Malin

Kommentar från sharon
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (16:32)

Jag önskar att ingen ska behöva uppleva så mycket sorg som du har fått uppleva! Jag är ledsen för din skull och samtidigt glad att du har så mycket kärlek i dit liv. Jag gillar din livsvilja o tycker att du har en fin blogg som inspererar mycket. Har följt den sedan jag gick i din babysimutbildning.
Jag Hejar på dig o din familj.

Kommentar från Marie-Anne
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (17:22)

TACK för att du delar med dig

kram till dig

Kommentar från katarina
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (19:32)

Saknar ord…ditt sätt att skriva om och till Linnea, det blir också en uppmaning till oss andra att fylla våra och andras liv med kärlek, vänlighet, omtanke och försoning. Inte fastna i småsaker, små irritationsmoment och struntsaker.
För mig är det så, jag lär mig av dig Ludmilla, och försöker, bli en bättre människa och ge det som är fint, värme och kärlek.

Kommentar från z C
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (20:05)

Följer bara finansbloggar egentligen, en dag råkade jag in här, och återvänder gång på gång för att känna smärtan av att förlora någon man älskar mer än sig själv. Jag antar, att det är mitt sätt att göra mig påmind, om att någon gång kommer även jag att känna den smärtan. Man undrar ju, om allt i slutändan är värt det. Hade jag vetat vad man är tvungen att gå genom livet på förhand, hade jag definitivt inte valt livet, men i efterhand är saker så komplicerade, så många andra berörs, att man inte kan göra något åt det.

Kommentar från B
1 december, 2010 kl 1 december 2010 (21:55)

Jag har pratat med min bror så många gånger.
Gråtit, skrattat, svurit – varför tog han sitt liv.
Det är drygt två år sedan och jag har inte kommit till ro med någonting.
Enda trösten är att han har ro.

Kommentar från Lillemor
2 december, 2010 kl 2 december 2010 (5:43)

JA SÅ KÄNNER MAN SORGEN ÄR JU SÅ TUNG MAN HAR SITT BARN HELA TIDEN I SITT HJÄRTA DU SKRIVER SÅ FINT OM DIN DOTTER KRAM

Kommentar från Erika
2 december, 2010 kl 2 december 2010 (22:22)

Kramar om!

Kommentar från Kristina
3 december, 2010 kl 3 december 2010 (10:57)

Åh vad fint du uttrycker smärtan saknaden och sorgen och även att ni gått framåt. Jag kan bara föreställa mig den smärta som ligger i botten då även jag har en dotter. Du är en kämpe som fått hjälpa många och man blir aldrig densamma efter prövningar, man har nya ögon och man tar inget för givet. Varje ny dag är en dag av nåd Kram Kristina i Umeå

Kommentar från Lisa
3 december, 2010 kl 3 december 2010 (15:04)

Så fint du skriver om din sorg och smärta. Det berör djupt in i hjärteroten.

Styrke- och tröstekramar
Lisa

Kommentar från Elin
4 december, 2010 kl 4 december 2010 (1:57)

Linnea, jag önskar du fanns kvar. Jag kände inte dig, men du verkar ha varit en så godhjärtad människa. Jag vet inte varför jag skriver till dig nu, en människa jag aldrig träffat och aldrig kommer träffa. Jag letar väl bara efter någon som skulle kunna förstå.

Jag är så ensam Linnea, men ändå inte. Precis som du. Jag är omgiven av människor som vill hjälpa mig och som säger att de älskar mig, men ändå är jag ensam. Min känsla är bara min egen och ingen kan dela min börda. Förstår du vad jag menar? Jag tror att du gör det. Jag vet, någonstans i mitt intellekt att det är sant att jag är älskad, men ändå kan det inte gå in i mig nu, inga tröstande ord kan trösta. Varför är det så Linnea? Vet du det nu? Har du fått reda på allt det där?

Jag är så fylld av ångest just nu, det fyller ut hela mitt bröst och jag vet inte hur jag ska bli av med den. Ja, jag vet allt det där med ångestkurvan, jag vet att det inte är ”farligt”, men det gör ju inte smärtan mindre eller hur?

Jag skulle kunna ringa till någon av mina vänner nu, eller väcka mina föräldrar, jag vet att de alla vill hjälpa. Men, jag klarar inte av att se mamma och pappa bli ledsna för min skull. Och mina vänner har redan fått ta så mycket, alldeles för mycket. De ska inte behöva bära detta mer, de har fått lida så mycket för min skull. Dessutom är jag så trött på mig själv, trött på att vara den som behöver hjälp. Jag klarar inte av att se på mig själv som denna svaga människa. Du vet vad jag menar, visst gör du? Jag vill inte leva på halvfart, sådan är jag på alla plan. Antingen ska jag gå till skolan varje dag och alltid göra så bra jag kan, annars kan jag lika gärna hoppa av. Jag har insett att det är så även när det gäller livet i stort, nu kan jag inte leva livet perfekt och då vill jag inte ha det alls. Jag tror det var likadant för dig och att det var därför det blev för tufft.

Linnea, jag vet att jag inte får följa dig, det är inte rätt väg att gå, jag ska inte… Jag hoppas ändå att du fått frid och att döden är någon sorts fortsättning. Om du läser detta kan du väl hälsa min morbror också? Han ställde sig framför ett tåg precis som du. Hälsa honom att jag älskar honom, för jag glömde säga det.

Kramar<3

Kommentar från Ludmilla
4 december, 2010 kl 4 december 2010 (8:24)

Vad otroligt fina kommentarer jag får. Jag blir varm, och rörd. Er omtanke och ert engagemang betyder väldigt mycket för mig.

Elin: Tack för att du skriver till Linnéa och delar dina innersta tankar. KRAM

Kommentar från Matilda
4 december, 2010 kl 4 december 2010 (19:10)

Ludmilla, jag kan nu hemskt nog säga att jag förstår dig så mycket mer nu. Jag läser dagligen tillbaka i din blogg, för att få någon form av tips/hjälp eller någonting som ska leda mig till att jag på något sätt kommer kunna ta mig igenom detta. Allting går så snabbt… från poliserna vid dörren tills att man ska boka en kyrka. Din styrka den första tiden, och även nu, ger mig hopp att mina föräldrar kanske eventuellt ska orka överleva det som hänt. Tänkte om ett tag visa din blogg för dem, tror det hade varit bra att läsa om någon som gått igenom/går igenom samma senario.. Jag vet inte vad jag ville skriva egentligen från början men även om min bror tar upp de flesta av mina tankar så går det aldrig en dag utan att jag tänker på din dotter, linnea. kram /matilda.

Kommentar från Anna
5 december, 2010 kl 5 december 2010 (23:29)

Sitter här med tårarna rinnandes ner för ögonen. Önksar att jag kunde ta din Linnéa tillbaka till dig. Önskar att jag kunde ta Sara och Amanda tillbaka till mig. Mina fina vänner som har tagit sitt liv. Tänker ofta på dig och Linnéa. Fast jag inte känner er. Minns när du en gång skrev om att du hade försökt få tag i föraren till tåget som Linnéa hoppade framför. Minns att en annan mamma hade fått tag i ”sin” förare, föraren till hennes tös tåg. Hon hade stått med armarna uppsträcka emot himlen. Ibland önskar jag att det var jag som stog där, med armarna upp mot himlen. Jag mår så dåligt ibland, önskar livet av mig. Men då brukar jag gå in i din blogg och läsa om dig och Linnéa. Minnas. Bli påmind. Om hur ont det måste göra att stå ensam kvar, efter att ha blivit lämnad. Jag har ju själv blivit lämnad av två utav mina vänner som jag skrev om i början utav detta inlägg. Men att vara mamma och förlora sitt barn måste vara ännu värre. Min mamma har faktiskt dig att tacka, för några gånger har jag varit riktigt nära på att göra det, ta mitt liv, men gått in och fastnat i din blogg istället, börjat kunna tänka klart, resonera. Min mamma har dig att tacka för sin dotter. Tack för att du skriver den här bloggen, Ludmilla! Jag tror att den betyder mycket för många. Och även om jag inte kan ge dig din Linnéa tillbaka, så kan jag tända ljus för henne, önska att hon besöker dig i dina drömmar. Hoppas på att ni får träffas på andra sidan när det väl är dags. Ludmilla, om jag ändå kunde sända stryka genom datorskärmen, om jag ändå kunde få krama dig. Jag kan inte säga att allt kommer att bli bra, för Linnéa kommer aldrig att komma tillbaka till dig i det här livet. Men du har mycket kvar, många skatter att vårda, att ta hand om. Många som behöver dig. Och många som älskar dig. Glöm aldrig det.

Sänder mina varmaste tankar till dig, Ludmilla, och till Linnéa, där uppe i himlen.

Kommentar från Emelie
10 december, 2010 kl 10 december 2010 (21:28)

Ludmilla, dina ord går rakt in i hjärtat och berör så otroligt. Sitter här i soffan och tårarna rinner oavbrutet ner för kinderna. Näsan är täppt av allt snörvlande och snart kan jag inte heller se något. Detta är första gången jag gråter på 3 år. Jag har inte fällt en tår sedan den dagen jag gjorde mitt val. Efter drygt jag valde livet. Med dina ord blir allt så tlydligt. Så tydligt hur nära det var att min älskade mamma, liksom du har fått,fick begrava sin dotter på tok för tidigt. Att leva med ångest är fruktansvärt och nästintill olidligt stundvis. Hur jag tog mig ur detta helvete vet jag faktiskt inte. Efter ett par år med stark medicin mot ångest och depression, sömntabletter och lugnande vaknade jag nog bara till en dag och såg mig själv i spegeln. ” Är det såhär mitt liv ska vara? Ska jag, som ung tjej, vara konstant nerdrogad och ändå må så dåligt att jag inte orkar upp ur sängen så kan jag lika gärna göra slut på eländet. Eller så ger jag livet en chans.” Jag testade att ge livet en chans. Så Elin – Det är fruktansvärt tufft, men du klarar det och du kommer inte att ångra dig!!

Kommentar från Susanne mamma
16 december, 2010 kl 16 december 2010 (15:33)

Du sätter precis ord på vad jag vill säga och skriva….precis så är det det….
Man känner sig hudlös,ensam,arg,besviken,maktlös….vill bara krypa in i en famn o bli hållen som då man var liten……Sorgen finns där…..ingen som inte varit där kan förstå….

Skriv någonting