Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: Om Andreas som hittat ut ur mörkret

26 januari 2013 (14:12) | att hjälpa andra, depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Jag har tidigare mått dåligt till och från i 14 års tid av olika anledningar.

Jag blev inlagd frivilligt på psykiatrisk avdelning i början av oktober 2012 på grund av djup depression. Jag tyckte att allting var jobbigt och kände att jag inte hade någon framtid och var uppgiven och tyckte att det var hopplöst. Jag kände att mitt liv var slut och att jag hade gjort mitt. Dagen efter inläggningen fick jag träffa en läkare och det bestämdes att jag skulle få Anafranil (tablettform) och ECT. Jag fortsatte med Anafranil men det hjälpte inte, så det blev ett möte med läkaren där det bestämdes att behandlingen skulle bytas till Litium och Ketamindropp. För er som inte vet vad ketamin är, så är det en ny behandling mot depression och egentligen ett narkosmedel, men även antidepressivt. Man får det i form av dropp genom en nål i armvecket.

Tiden gick och jag blev inte bättre. Jag hade bestämt mig för att begå självmord, vilket jag berättade för läkaren. Jag var alltid ärlig mot personal och läkare under inläggningen. På så sätt blev jag aldrig missbedömd när det gällde permissioner och frigång. Som längst var jag inomhus i 1 ½ vecka och det var ju ingen ”bestraffning”, utan för att skydda patienten. Sedan hade jag ”utgång med personal” ett bra tag. Jag fick inga permissioner på nästan 1 ½ månad. När jag pratade med personalen om mitt mående sa de ofta att det kommer att bli bättre, vilket jag inte lyssnade på. Jag var säker på att det inte skulle bli bra igen. Jag ville ha lugn och ro och trodde att jag skulle få det när jag var död.

När det blev jul hade jag börjat bli lite bättre och skulle därför få permission och åka hem för julfirande. Det kändes konstigt att komma ut från avdelningen efter att ha varit bara där så länge. Jag kunde slappna av någorlunda under julhelgen, trots en del svarta tankar. Efter julen var det dags att åka till avdelningen igen och där blev jag kvar 2 dagar, sedan åkte jag hem över nyår. Jag mådde lite sämre under den helgen än julhelgen. På nyårsdagen var det mycket dåligt. Sedan åkte jag till avdelningen igen och det var då vändningen började komma.

Jag började tänka mer på framtiden och vad jag vill göra då annat än att tänka svarta tankar. Det kändes som att det inte alls var så hopplöst och att framtiden har mycket att erbjuda när det gäller sysselsättning. Jag såg flera vägar. Uppgivenheten försvann. Jag vet inte varför det vände just på dagen efter nyårsdagen. Jag mådde bättre och bättre för varje dag och självmordstankarna försvann mer och mer. Jag var hemma på permission hos föräldrarna flera helger och det gick bättre och bättre för varje gång. Jag var mer i min egen lägenhet och sov även över där.

Den 14:e januari hände något mycket tragiskt med en patient på avdelningen. Hon tog sitt liv den kvällen. Hon skulle ha nattpermission, men kom inte tillbaka från den. Personer på avdelningen säger att hon var väldigt glad över att ha fått nattpermission och att få sova hemma, men det berodde nog på att hon hade bestämt sig. Jag tycker att det är så tragiskt och onödigt, men samtidigt vet jag hur det känns att vara där nere i det svarta med hopplösheten och allt. När man inte lyssnar på ”det kommer att bli bättre”. Det var en mycket fin och god människa som lämnade oss. Ingen ska behöva gå den vägen som hon gick. Alla är värda något mycket, mycket bättre.

Jag har reflekterat över en del tankar jag hade under sjukdomstiden och en är den om att få lugn och ro. Jag har fått lugn och ro i livet nu! Några gånger sa jag till personalen att det skulle vara bra om jag försvann för då skulle det bli ett problem mindre. Det stämmer inte med verkligheten. Personalen blir starkt påverkad av självmord, det såg jag själv när det tragiska hände den 14:e januari. Det här jag kände med att livet var slut och att jag hade gjort mitt, stämde inte heller. Jag tycker att det finns mycket att leva för och mycket kvar att göra. Framtiden har mycket att erbjuda. Man tänker annorlunda när man är deprimerad, så snart depressionen försvinner börjar man tänka och se saker på ett annat sätt. Jag förstår varför tvångsvården finns, det är för att rädda liv. Tänk en människa som har en depression och inte vill leva. Om den människan bara blir av med depressionen kommer hon/han att tänka annorlunda och ha viljan att leva. Då behöver inte det tragiska hända, självmord. Man får bara tvångsomhänderta någon om han/hon är en fara för sig själv eller någon annan.

Under inläggningstiden har jag blivit bra bemött av både läkare och övrig personal. Jag har inget att klaga på. Under min tid på avdelningen kom 4-5 personer tillbaka till avdelningen efter utskrivning för att få mer hjälp. Det är inget misslyckande. Misslyckandet är att ta livet av sig. Jag kan nämna att jag har varit inlagd totalt 5 gånger. Ibland kan man behöva söka hjälp mer än en gång.

Jag är på en längre permission just nu (24/1) och ska snart bli utskriven från avdelningen. Det känns som att jag har fått ett nytt liv, som känns mycket bra och jag är mycket glad och tacksam för att jag inte begick självmord och för att jag orkade hålla ut. Det kan ta tid att bli fri från depression. Det är svårt att hålla ut när man tror att det inte kommer att vända. Jag ville ge upp flera gånger, men något i mig fortsatte ändå att hålla ut. En vän sa till mig: ”Håll ut på avdelningen, Andreas”.

Slutligen vill jag säga att jag lever för mina anhöriga, nära och kära, vänner och alla andra som jag har med att göra och för min egen skull.

Jag vill vara med.
———————-
Andreas, jag är så glad över att du har hittat ut från det mörka, mörka som du varit i. Jag är dig oändligt tacksam att du inte har givit upp trots att du känt som du känt. Tack för att du ville skriva om hur fint det har fungerat med din behandling och att du är nöjd med den vård du fått! Tack för att du vill dela med dig här på bloggen också.

Vill du också berätta din historia? Maila på kontakt@ludmilla.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Anneli
26 januari, 2013 kl 26 januari 2013 (16:02)

Känner igen mig i din historia. Det jag har lärt mig från att ha självmordstankar är att se upp till mig själv och att lyssna på mig själv. Som du skriver att man ska leva för sin egna skull och att veta att man kan göra skillnad och må bättre. Vad bra att du mår bättre nu.

Kommentar från Jana
26 januari, 2013 kl 26 januari 2013 (19:13)

Känns skönt att läsa om någon som upplever psykvården positivt. Är så många som är missnöjda med den, men man behöver läsa om det positiva med psykiatrin också.

Kommentar från Anne
27 januari, 2013 kl 27 januari 2013 (16:17)

Vad skönt att höra Andreas att du är nöjd med vården. Du verkar vara en otroligt stark person. All kärlek och styrka till dig<3 jag önskar att mina syskon också fått den hjälpen, då hade de levt idag. Kram Anne

Kommentar från e-beth
27 januari, 2013 kl 27 januari 2013 (17:07)

Känns hoppfullt att läsa din berättelse Andreas! Det är ju så vården ska fungera!
Tänk om det vore så överallt, så många liv som kunde räddas!

Kommentar från Christel
4 februari, 2013 kl 4 februari 2013 (0:47)

Tack för din berättelse Andreas. Det gläder mig att du tillfrisknat. Jag fick anledning att flera ggr under min dotters tonsårstid förklara för henne att ”det blir bättre”. Hon mådde dåligt i perioder och hade flera vänner/bekanta som tog sitt liv. Tack och lov att hon lyssnade och trodde på mig!

Kommentar från Andreas
6 februari, 2013 kl 6 februari 2013 (14:21)

Tack för alla kommentarer! Jag hoppas med mitt blogginlägg göra skillnad och hjälpa andra.

Kommentar från Sofia
21 februari, 2013 kl 21 februari 2013 (17:22)

Andreas!
Vill bara säga att jag är så otroligt glad för din skull att du vann kampen mot mörkret. En vännina till mig gjorde inte det.. Hon var på en psykiatrisk avd, å begick
självmord den 14/1 under en permission, precis som den tjej som du skriver om. OM det rör sig om samma person, så bär jag på många frågor och funderingar. Vart var du inlagd..?

Kommentar från Andreas
22 februari, 2013 kl 22 februari 2013 (17:37)

Hej Sofia!

Tack så mycket! Jag blir fundersam över om jag ska skriva här på bloggen var jag var inlagd. Kanske du kan maila mig istället?

Kommentar från Sofia
22 februari, 2013 kl 22 februari 2013 (23:15)

Tusen tack för ditt svar Andreas!
Har precis mailat dig 🙂

Pingback från Ludmillas Blogg » Gästblogg: Att ha Aspergers syndrom
23 februari, 2013 kl 23 februari 2013 (11:35)

[…] som skrev ett gästbloggsinlägg här nyligen berättar om hur hans svårigheter till slut gav honom diagnosen Aspergers […]

Kommentar från Anna
4 mars, 2013 kl 4 mars 2013 (15:15)

Verkligen mycket intressant att läsa om dig och din diagnos! Starkt att du delar med dig! Jag har också samma diagnos som du. Fick den nyligen genom en utredning. Har du någon mail så jag kan komma i kontakt med dig? Med vänliga hälsningar Anna

Kommentar från Anna
5 mars, 2013 kl 5 mars 2013 (12:31)

Mycket intressant och så starkt gjort att dela med sig! jag har också kännt precis som du. Vad glad jag blir över att du fått så bra hjälp från psykvården! Jag har också fått bra hjälp. Oftast. Så starkt att du orkat dig igenom allt och att du återfått din livsgnista igen. Tack för att du delar med dig! Du gör skillnad!

Kommentar från Anna Isaksson
29 mars, 2013 kl 29 mars 2013 (12:06)

Det var en mycket stark historia du delat med dig utav Andreas, tack för den. Jag har ibland funderat över hur de är att hamna i en djup depression…så djup att det enda den personen ser som utväg är självmord, för mig är det så svårt att förstå att man inte ser någon annan utväg…men nu när jag läst denna text förstår jag. Människans hjärna är verkligen ett mysterium! Jag hoppas att du i fortsättningen kommer att få den hjälp du behöver och att du snart ska känna dig friskare och till slut helt frisk, det förtjänar du verkligen 🙂

Pingback från Ludmillas Blogg » Gästblogg: Jag vill leva!
14 augusti, 2015 kl 14 augusti 2015 (21:00)

[…] Om Andreas som hittat ut ur mörkret Att ha Aspergers syndrom Andreas har hittat meningsfullhet Längst ned i inlägget finns lite mer information om Ketamin som är den medicin som hjälpt honom bäst. […]

Skriv någonting