Att se Linnéa
Sophie är en klok liten tjej trots att hon ännu inte är fyllda fyra. Häromdagen var vi ute och flög flygplan. Hon tittade intensivt ut genom fönstret och undrade om inte Linnéa var där.
(Jag har själv inte sagt att hon är i himlen för jag tänker inte så, men det är ju en vanlig omskrivning när man talar och inte minst i filmer.) Så Sophie undrade och jag svarade svävande:
-Kanske det..! Ser du henne?
-Ja! Där är hon! Sophie lutar sig mot fönstret och pekar övertygande.
-Jag ser henne faktiskt inte, säger den tråkiga mamman.
-Och din pappa är också där!
-Jaså, oj då. Är de båda där ute?
-Ja! Och de har vingar!
-Tänk det ser inte jag.
-Nej det gör du inte, konstaterar Sophie, men jag, jag har särskilda ögon här – säger hon och pekar i pannan.
Så nu vet vi det. Sophie har särskilda ögon som gör att hon kan se de som är döda!
Några dagar senare snappade hon upp ett samtal där vi i familjen pratade något om Linnéa och när pojkarna såg henne som död. Det var i anslutning till att jag föreläst någonstans. Det var ju ett hett diskussionsämne då det begav sig detta med om hur man skulle agera gentemot barnen. I samband med detta säger Sophie:
-JAG har ju inte sett Linnéa när hon var död… (besviket)
-Nej, men det är inte så roligt heller. När man har blivit påkörd av ett tåg är man ju ganska trasig. Men när du blir äldre kan du få se bilder som jag har.
-Var har du dem?
-Jag har dem på min dator.
-Då vill jag se dem NU.
-Sophie, jag tycker att du ska vänta med att se dem. Vet du, Oscar har t ex inte sett Linnéas ansikte. När han såg henne så hade hon en sjal över ansiktet.
-Men Jonas då?
-Ja, Jonas såg Linnéas ansikte också. Han ville det, men Oscar ville det inte.
-JAG vill i alla fall se Linnéas ansikte. Nu.
Efter en stunds diskuterande med denna bestämda unga dam så visade jag henne ”de fina bilderna” på Linnéa när hon var död. Jag har många olika bilder från de två tillfällena vi såg henne. I en mapp är det bara ”fina” bilder som inte visar de skadorna hon hade.
Sophie var nöjd med det när hon försäkrade sig om att hon skulle få se de andra bilderna när hon blev äldre.
Sedan gick hon och lekte med något helt annat.
Linnéa 2 juni 2008
Läs även andra bloggares åsikter om barn och döden, självmord, Linnéa, dödens ansikte, änglar
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ida
16 oktober, 2013 kl 16 oktober 2013 (9:42)
Du skriver så varmt, öppet och pedagogiskt. Beundrar dig och din styrka Ludmilla! Du verkar vara en fin människa med stort hjärta. Ser fram emot att höra dig föreläsa om du kommer till Göteborg 🙂 Önskar dig en härlig höst. Många kramar <3
Kommentar från K-L.
16 oktober, 2013 kl 16 oktober 2013 (17:09)
Det var lite läskigt att läsa om det Sophie sa, jag fick lite hemska bilder i tankarna. Men jag blev också rörd av att Sophie ville se bilder på Linnéa :/
Kommentar från Bodil
16 oktober, 2013 kl 16 oktober 2013 (19:31)
Så underbart att ni hade kraft att fotografera Linnea som död.
Kommentar från Jullan
29 juli, 2014 kl 29 juli 2014 (16:29)
Hej Ludmilla!
Jag har en fråga till dig som jag har gått och tänkt på
Och inte inte vågat fråga. Men nu gör jag det. Jag respekterar om du inte vill svara.
Min fråga är : jag undrar lite mer ingående skador Linnea hade efter tåget.
Tack på förhand!
Kommentar från catarina
15 oktober, 2013 kl 15 oktober 2013 (23:13)
Det är ju för härliga det små liven. Å jag tror alldeles säkert hon såg på sitt eget lilla vis sin kära storasyster. Där är fördelen med att vara öppen och prata om saker på ett bra sätt för sina barn så inte döden blir skrämmande. vissa väljer ju att helt avstå från att prata om svåra saker för det tycker att barn inte ska höra. Jag tror på öppenheten och ta det på rätt nivå även om det är hemska saker. För har man aldrig fått veta ,förstå eller hållits borta för sådant blir det tungt då man blir äldre och allt kommer i en rasande fart då nått händer så man inte hinner med att förstå. Du har en klok liten tjej Ludmilla.