Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Dags att läsa på om självmord

20 oktober 2013 (10:49) | självmord | av: Ludmilla

Följande debattartikel publicerades 16 oktober 2013 i tidningen journalisten:

Läser på Aftonbladet, Expressen, DN och SvD, samtliga på nätet, om en 12-årig flicka i Florida som nätmobbades och tog sitt liv. Håret reser sig på mina armar och jag känner kallsvetten bryta ut. Inte för att tidningarna rapporterat om fallet, för det går utmärkt att göra så. Det handlar om HUR de gör det. För ska man rapportera om suicid bör man ha vissa grundläggande kunskaper om identifikationsdilemmat.
I Sverige tar varje år ungefär 1 500 personer sitt liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafikolyckor. Dessutom genomförs 15 000 suicidförsök och omkring 150 000 funderar varje år på att ta sitt liv. Med andra ord är den psykiska ohälsan stor och många av dessa som kommer att ta sitt liv läser ovan nämnda tidningar. Problem uppstår om rapporteringen bidrar till fler tragedier.

När en journalist skapar identifikation mellan det hen rapporterar om och läsaren anser många att journalisten har gjort ett bra jobb. I fallet med den 12-åriga flickan har Aftonbladet och Expressen ett närgånget foto på flickan. Vi får ta del av hur hon mobbades och att klasskamrater önskade henne död. Vi får även se platsen där hon tog sitt liv. De flesta läsare förfasas sannolikt, med all rätt. Men vilken effekt har publiceringen på andra unga flickor som mobbas och som kan identifiera sig med flickan?
När någon på ett okunnigt sätt rapporterar om ett självmord är det inte osannolikt att läsare, som under en begränsad period i livet mår dåligt, får tanken: ”kan hen kan jag”. Identifikation har uppstått. Någon som kanske påminner om en själv har faktiskt tagit sitt liv med en specifik metod. Denne ”löste” sitt livsproblem och slapp därigenom den ångest och det mörker alltför många bär på. Ju mer detaljerad information om den som tog sitt liv, metoden som användes och ogenomtänkt språkbruk desto större sannolikhet att den som läser inspireras och kopierar händelsen.

I de pressetiska reglerna står följande om självmord: ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.” Den regeln har bidragit till att medier under årtionden undvikit att rapportera om ett av våra största samhällsproblem.
Men regeln har snarare försvårat än förenklat för oss journalister. För hellre än att göra fel gör många inget alls.
Tystnaden, den dåliga granskningen och den undermåliga rapporteringen har i stället bidragit till att befästa tabu, stigma och okunskap kring självmord. Och därigenom har ett av våra största samhällsproblem, som skulle kunnat minska genom journalistisk granskning och allmän debatt, kunnat fortsätta. Som en följd av att så lite görs för att minska självmorden tvingas varje år tusentals svenskar inse att någon de älskar tagit sitt liv. Vilken i sin tur sätter dem i en riskgrupp eftersom många efterlevande också tar sitt liv.

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till tragedierna. Ett exempel är den tyska TV-serien Death of a student. Inför varje episod visades hur en man ställde sig på ett tågspår och blev påkörd. När serien visades ökade järnvägssuiciden bland 15-19-åringar med 175 procent. Effekten blev densamma när serien repriserades ett par år senare.

Så hur gör man då när man rapporterar om självmord? Ja i stället för att skapa identifikation med den som tagit sitt liv har jag i mina reportage fokuserat på dem som blir kvar. När efterlevande sätter ord på det de varit med om är det omöjligt att inte bli berörd. Hur har de tagit sig igenom sorgen? Vilket stöd har de fått? Hur har vänner och bekanta reagerat? Dessa berättelser är bland de starkaste jag tagit del av. Och de vittnar om hur mycket bättre vi måste bli på att förstå psykisk ohälsa. Vidare hänvisar jag till var hjälp finns, jag undviker att skriva att någon ”lyckas” ta sitt liv, eller att någon ”väljer” detsamma. Nästan alla som tar sitt liv lider av en psykisk sjukdom som depression. Att skriva att någon lyckas eller väljer att ta sitt liv sänder fel signaler. Det går utmärkt att skriva att någon tar sitt liv, varför lägga in det värdeladdade ordet ”lyckas”? Suicidbenägna flyr snarare från smärta än ”väljer” att avsluta livet. Vad vet journalisten om hur någon ”väljer” att ta sitt liv?

Påfallande ofta försvinner vänner till efterlevande eftersom rädslan för att säga fel saker gör att man inte säger något alls. (Samma rädsla som gjort att många journalister inte rapporterat om självmord.) Åtskilliga kollegor tycker att drabbade efter en viss tid ska sluta sörja och gå vidare utan att förstå att sorgen är livslång. Dessutom är det alltför sällan efterlevande får adekvat vård. Men i stället för att ta del av hur lite som görs i dag för att minska självmorden publicerar våra största tidningar sensationstexter som inte sätter in problemet i ett större sammanhang, som inte hänvisar till var hjälp finns och som tydligt visar hur flickan tog sitt liv. Att Aftonbladet, Expressen, DN och SvD så slapphänt publicerar en text, som den om den 12-åriga flickan i Florida, är något som kan bidra till att andra sårbara kan ta sitt liv. Hur ansvariga utgivare har resonerat vore intressant att ta del av.

Det är därför hög tid att i de pressetiska reglerna hänvisa till WHOs riktlinjer och regelbundet undervisa journalister i HUR man rapporterar om självmord. Och varför inte utse pris för bästa rapportering om självmord? Då skulle vi regelbundet lyfta ett av våra största samhällsproblem och samtidigt inspirera till genomtänkta berättelser vilket också kan bidra till att minska självmorden.

Alfred Skogberg
journalist och författare till boken När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (Ordfront 2012). Han är en av initiativtagarna till den nybildade föreningen Suicide Zero.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Emelie
21 oktober, 2013 kl 21 oktober 2013 (12:19)

I våras skrev jag min uppsats på dagspressens rapportering vid självmord. Många gånger var det mycket i artiklarna som kunde ifrågasättas utifrån moraliska och etiska synpunkter. Ungefär det du skriver om i det här inlägget. De tog upp hur och var någon tog sitt liv, människor som tagit sitt liv framställdes som något annorlunda, några som inte vara som andra osv. Jag blev verkligen otroligt besviken på rapporteringen, särskilt i DN som jag ser som en seriös tidning. Fördommarna mot kvällstidningar och snask-reportage i människors olycka infriades dock.

Kommentar från Tilda
23 oktober, 2013 kl 23 oktober 2013 (13:11)

Åh vad tycker om din blogg men av någon anledning går jag in här när jag mår riktigt dåligt för du får mig på andra tankar. Jag är en 23 årig tjej som har i snart tio år mått psykiskt dåligt och jag tänker på självmord flera gånger i veckan.

Men att läsa vad du och din familj har gått och går igenom och framför allt en mammas tankar om självmord så kan jag få en inblick hur min familj hade reagerat om jag en dag verkligen tog mitt liv. Det får mig att sätta mig in mera i alla runt omkring mig. För när jag mår riktigt dåligt så har jag en tendens att bara tänka på mig själv och utesluta alla i mitt liv. Du har fått mig att bromsa mig lite och varje gång jag läser här så mår jag lite bättre och försöker på nytt.

Tack!

Skriv någonting