Min dotter är kremerad
Linnéas urna (tom)
Nu är Linnéa kremerad.
Det är en märklig tanke. En märklig upplevelse. Vi visste ju att Linnéa ville bli kremerad. Det var bra. Vi behövde i alla fall inte fundera över det.
Jag hade satt på mig ett halsband som jag fått av Linnéa och tog på mig en parfym som Linnéa tyckte var så god. En dag när hon låg på Barnpsyk gav jag henne en låda med kärlek. Jag hade samlat ihop olika saker som jag visste betydde något för Linnéa. Det var snäckor som symboliserade olika resor, foton som visade speciella situationer och andra små saker som skulle ge henne mer hopp att leva. ”Hope kit”. En av sakerna var bomull med min parfym på. Hon berättade att hon luktade på den ofta…
Vi åkte till krematoriet till den tid vi hade bestämt. Vi möttes av en vänlig man i kostym. Han undrade vilket ärende vi hade.
-Vi ska vara med på min dotters kremering, sa jag. Jag hörde hur absurt det lät, men det var ju faktiskt så.
-Välkomna in!
Jag insåg att det inte är så vanligt att någon är med, men inte heller helt ovanligt.
Vi blev först visade ugnarna. Det var två stycken. Man kremerar 10-12 personer per dag här. Vi fick hela proceduren förklarade för oss. Vi hade med oss ett foto på Linnéa och visade det för de två vaktmästarna som fanns med oss. Det var viktigt för mig att dessa personer såg LINNEA! Som en person!
På andra sidan ugnen stog Linnéas kista och väntade. Den var så fin. När jag såg den började tårarna rinna. Det blev verkligt igen. Det var i den vi såg Linnéa sista gången och det var ju den som varit symbolen för Linnéa under begravningen. Jag kramade nyckeln till kistan som jag hade med mig i fickan. Jag vet inte varför det var viktigt för mig att ha med den. Utifall att… Jag vet inte. Samtidigt förstår jag ju att det är en standardnyckel som passar till alla kistor.
Kistan fördes in via en speciell mekanism. Rakt in i ugnen som höll 1000 C. Bang! Så slog luckan igen. -Så definitivt.
Kremeringen tog knappt två timmar. Det fanns ett litet runt fönster som man kunde titta in i. Det gjorde vi. Vi såg LInnéa där inne. Pojkarna var framför allt intresserade av tekniken och datorerna som visade hur processen fortskred och hur de olika stegen i kremeringen. Men de var också intresserade av vad som hände i ugnen. Jonas ville se flera gånger. För Oscar räckte det med en gång.
Urnan stod färdig att användas. En vit urna med Linnéablommor på. Linnéas namn på och årtalen. Linnéa Göller, 1993-2008. Jag kan inte låta bli att tänka på att detta var det som stod i hennes anteckningsblock på så många ställen. Hur kunde hon skriva just detta så många gånger… Jag måste påminna mig själv gång på gång att Linnéa var sjuk och hon ville dö…
Kan jag respektera att hon ville dö? Ja, på ett sätt kan jag det. Men, å andra sidan så är det helt ofattbart. Jag är arg, sur, besviken… jag tycker det är fruktansvärt egoistiskt och … ja, jag vet inte vad. Det är helt enkelt ett sådant slöseri på ett otroligt fint liv. Linnéa som hade ”allt”…
När kremeringen var färdig skulle ”askan” svalna. Det gjorde att det inte blev färdigt igår. För mig blev det en frustration över att inte vara med till att allt var klart. Vi bestämde en ny tid att jag skulle tillbaka idag. Pojkarna var nöjda med det de hade sett och hade inget behov av att följa med idag så jag åkte själv. När jag kom dit idag fick jag då vara med om ”slutprocessen” och slutligen att ”askan” tillfördes urnan. Jag såg att halsbandet med fågeln var med också. Jag själv satte på locket på urnan och fick sedan bära den till ”urnkammaren” där urnorna förvaras till dess att de ska gravsättas. Det kändes bra att få vara med hela tiden och sedan ställa henne där hon ska stå till dess att vi ska hämta henne nästa gång.
På väg från krematoriet bröt jag fullkomligt ihop. Det var första gången jag grät så där ohejdat. Det var en smärta så stor att jag bara skrek i bilen. Jag var väldigt glad över att vara själv för jag hade absolut ingen möjlighet att stoppa allt som kom. Jag skrek efter min dotter som är död som att det gått upp för mig att hon faktiskt är död. Jag skrek ut min hopplöshet och smärta så att jag blev hes och mina ögon fullkomligt söndergråtna…
När jag kom hem gick jag runt och tittade på alla bilder, luktade på Linnéas hårtofs (hon klippte av sitt hår 3 dagar innan hon tog sitt liv) som ju fortfarande luktar Linnéa och grät… och skrek… Jag läste i hennes bok som jag skrivit när hon var baby om olika utvecklingssteg. Där stog det när hon var 9 mån att var så glad och positiv och nästan aldrig ledsen. Att hon älskade katter… Det gjorde hon hela sitt liv och det var en sorg att vi var allergiska så att hon aldrig fick en egen katt.
Jag gick in i hennes rum och satte mig i sängen med hennes ”gosis” (en gosefilt hon hade från det att hon var baby och även hade med sig i väskan den sista kvällen) och hennes stora nalle-hund och lyssnade på Mraz, I´m Yours som Linnéa tyckte så mycket om. Tårarna flödade och det fanns inget stopp. Jag var otröstligt. Plötsligt såg jag en katt som satt och tittade på mig. Var kom den ifrån? Dörren var tydligen öppen… Katten spann och strök sig intensivt mot mig och jag kände mig tröstad…
Ett steg till är taget på den här mörka vägen.
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Antonia
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (21:56)
Jag blir så berörd.. <3 Jag har en video på youtube som jag och min kompis Maja har gjort om och till Linnéa <3
http://www.youtube.com/watch?v=NXrxv7CSDVo
Pingback från Ludmillas Blogg » Samtal med en 8-åring om döden
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (13:44)
[…] Tidigare inlägg om kremeringen… Tidigare inlägg om Barns närvaro med döden… […]
Kommentar från Maja
21 mars, 2009 kl 21 mars 2009 (13:36)
Jag kan bara inte sluta grata. Kan aldrig forestalla mig hur nagot sa hemskt skulle kannas. Du har fatt mig att tanka efter och satta nya varderingar pa vad som ar viktigt har i livet.
Vilken stark kvinna du ar..
Kommentar från Marcus
5 oktober, 2010 kl 5 oktober 2010 (11:17)
Tårarna kan inte sluta falla.Om jag kunnat skulle jag ge dig all min styrka för att orka gå vidare.Jag har förlorat många vänner i militären men då har man valt att gå en viss väg och vet riskerna.Att förlora sitt barn ja det kan jag inte ens föreställa mig.Jag har brutit ihop totalt och vet hur det känns skrika av smärta och hjälplöshet men den smärtan önskar man ingen.Må gud vara med dig och jag är helt säker på att eran dotter finns med er varje dag i vardagen det är min övertygelse.Även om man dör så tror jag aldrig man försvinner helt utan alltid finns nära de man älskar.All styrka till er.
Kommentar från Olga
26 augusti, 2011 kl 26 augusti 2011 (16:43)
Det var av en slump jag hamnade på din blogg… jag vet inte vad jag ska säga…
Jag sitter här och gråter och beundrar Dig, det finns många tankar som går runt i mitt huvud, så många känslor men inga ord kan beskriva det jag egentligen vill säga. Jag skickar ett stort <3 och hoppas att livet kan le mot er igen.
Många många kramar!
Kommentar från Johanna
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (10:54)
Hittade din blogg för några dagar sedan och bled otroligt berörd. Min mormor älskade fåglar och samma dag som hon gick bort, påväg hem från sjukhuset mitt i vintern såg min mamma en liten fågel i våran snöfyllda trädgård som kvittrade mer intensivt än vanligt, mamma tänkte då att det var mormor, som en hälsning. Jag känner även en till tjej, vars vän/släkting som gick bort som älskade katter, när hon en gång pratade om honom så kom det en svart katt ( den färg på katter han gillade mest) som tittade emot henne vid sidan av vägen, där hon körde. Jag pratade med ett medium om det här och hon sa att själar kan gå in i ett djur sådär, bara för en stund skulle jag tro men ändå. Jag vet inte hur du set på sånt men jag tror inte det är nåt man behöver vara rädd för. När man läser om hur nära och kära går igen så är det av kärlek. Kram till dig
Kommentar från Maja
17 juni, 2014 kl 17 juni 2014 (22:34)
Hej Ludmilla! Det är nu länge sen du skrev detta inlägg och denna dag i ditt liv levdes, kanske du inte ser att jag skrivit heller, men det spelar mindre roll. Jag är en sån där som levt och lever med mycket ångest. Rädslor för döden, för livet, för människor och mig själv. En del vet jag var det kommer ifrån, annat liksom bara finns där. När jag läser dina inlägg tänker jag på din dotter. Jag är född 1986. Också i juni. Jag tänker på det du skrivit om dina skuldkänslor, att sist du såg din dotter var hon arg på dig. Jag bara tänker och hoppas du kan ta till dig att din dotter älskade dig, precis lika mycket som du älskade och älskar henne. Hon hade ett stort hjärta och hon ville skydda er. Hon ville framför allt skydda dig. Hon var rädd. Det som hände inom henne var för läskigt. Det var för mycket och det tog över. Det var för starka makter och hon kunde inte värja sig. Hon visste tillslut inte vad som var verklighet. Nån annan tänkte åt henne. När hon blev arg på dig var det för att hon inte ville du skulle känna hennes smärta. Hon ville inte att du skulle bli lika rädd som hon var. Hon älskade dig. När hon ställde sig framför tåget var det inte för att dö, Hon ville bli fri från mörkret. När hon kommer till dig i drömmarna, i flyktiga tankar, när hon gör sig påmind genom dofter, ljus, smaker och vindar, då är hon hos dig. När katten kom in i rummet, skickade hon en hälsning. Tack för att du berättar.
Kommentar från Andy
24 mars, 2018 kl 24 mars 2018 (11:09)
Läste ditt blogginlägg här ovan och blev väldigt tagen. Jag kan såklart inte förstå vad det innebär att gå igenom der du o din familj går igenom. Men jag hoppas verkligen att ni tar er igenom det!
Varm Kram / Andy
Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (19:14)
#1 Kommentar från Linda Mpili (svar):
Du skriver så att man blir berörd på djupet. Förstår att upplevlesen var blandad idag. Önskar att stegen blir lättare så småningom…
Skrivet 10 juli 2008, klockan 21:58
Svar från Ludmilla:
Tack Linda! Njut av din graviditet!
Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:43
#2 Kommentar från Ru* (svar):
Så stark läsning, grät med dig!
Kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 21:58
Svar från Ludmilla:
Kram söta du!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:44
#3 Kommentar från E (svar):
Finns inte något jag kan säga/skriva/tänka, just nu, bara vara medmänniska, precis som så många gånger förut, då någon önskat att dö, eller när någon har dött, bara finnas där!
E
Skrivet 10 juli 2008, klockan 21:59
Svar från Ludmilla:
Det finns ju inga ord… Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:44
#4 Kommentar från FriZonen (svar):
jag har följt din väg i smyg här i bloggen. O jag blir så berörd av det du skriver.
Kan inte föreställa mig hur det är att förlora ett barn.
Många tröstande kramar
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:00
Svar från Ludmilla:
Tack för att du är med mig! Det värmer mycket!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:45
#5 Kommentar från Urban (svar):
Uppdaterar samtidigt och läser Din blogg. Så makalöst svårt du har det. Ofattbart…
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:01
Svar från Ludmilla:
Tack för att du är med mig…
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:24
#6 Kommentar från Marianne (svar):
Måste erkänna att jag först tyckte att det lät makabert att vara med på kremeringen, men jag förstår dig fullt ut. Jag hade nog gjort detsamma.
(av anledningar som jag inte ens förstår till fullo själv…)
Beundrar din styrka, och ditt mod att även låta de andra barnen vara med.
Gråten och skriken du fick ur dig idag var nog till nytta för dig, även om det tar på krafterna med såna urladdningar.
Kramar, M
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:01
Svar från Ludmilla:
Jag förstår att du kunde tycka att det var makabert. Det hade jag också tyckt. Men nu känner jag att det var väldigt viktigt för mig att vara med Linnéa, ”hålla henne i handen”, hela vägen. Det var ju mitt barn… Kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:37
#7 Kommentar från Missbeauty (svar):
Å gumman.
Jag sitter här nu och gråter.
Jag känner din sorg, din smärta och jag hör ditt skrik.
Inget kan jag göra för att lindra det. Det gör ont i hela mig att någon ska behöva gå igenom den sorgen.
Jag tror samtidigt att det var skönt för dig att det kom ut nu, allt du burit på släpte taget för en stund och jag tror du behövde få skrika ut din smärta.
Hon kommer alltid att finnas dig nära, katten, ett tecken kanske? Jag tror det….
Många kramar
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:02
Svar från Ludmilla:
*håller fram lite hushållspapper och kramar tillbaka*
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:45
#8 Kommentar från Dream Maker (svar):
Ja..jag har inga ord…sorg är det värsta jag varit med om…men jag har inte misst ett barn. Kan ana mig bara till hur smärtsamt det är.
Kramar om dig!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:04
Svar från Ludmilla:
Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:14
#9 Kommentar från Ken the Swede (svar):
Jag är inte en man av stora ord så därför fattar jag mej kort. Jag känner din smärta genom inlägget, när jag läser så förnimmer jag din kärlek och sorg.
Katten, nästan en hälsning. Vidskepligt eller ej.
/Ken (jag brukar läsa här och kommer att fortsätta med det) *kram*
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:06
Svar från Ludmilla:
Jag är glad att du kommer hit och läser. Det värmer mig och det hjälper att dela.
Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:15
#10 Kommentar från Liz (svar):
Kramar om dig riktigt hårt vännen, känner du det. Grät när jag läste allt om kremeringen, den biten fattas också för oss, vet ju inte alls hur det ser ut och går till.
Du får gråta mot min axel så mycket du kan vännen.
Kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:06
Svar från Ludmilla:
Tack kära vän. Stor kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:42
#11 Kommentar från Camilla (svar):
Hmmm…mållös…sådan smärta att det är verkligen en utmaning att mäkta med livet tänker jag,förstår att du är arg,besviken och tycker det var så onödigt att Linnea valde bort livet…och valde en annan inriktning för era liv, ni som är kvar..hur jag än skulle försöka föreställa mig hur det skulle kännas att förlora ett barn så kommer jag inte förstå helt och hoppas innerligt att jag slipper den intensivt smärtfulla sorg, bara tanken på det räcker gott och väl.Känslan av att skriva här är att orden känns så små i jämförelse med situationen..kram..kram..kram…kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:08
Svar från Ludmilla:
Tack. Ja, livet tar ju slut ändå… varför skynda på??
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:25
#12 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Kan jag få en näsduk till?
Du berör så mycket, dina ord, ditt sätt att skriva.
Ni är så starka, både du och pojkarna.
Skönt att du fick gråta ut ordentligt, det behövs.
Kramar om länge länge.
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:09
#13 Kommentar från Ludmilla:
Maria: *Håller fram en näsduk till* Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:25
#14 Kommentar från Lotta Lagerberg-Thunes (svar):
Hoppas att din dotter fått en fönsterplats i himlen…
Tiden läker inte alla sår men man lär sig leva med såren.
Jag känner mig dig…
Kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:26
Svar från Ludmilla:
Tack!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:25
Svar från Ludmilla:
Tack!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:25
#15 Kommentar från Anonym (svar):
Ludmilla du skriver så himla vackert och gripande, jag finner inga ord. Detta inlägg var onekligen ett av de mest rörande.. jag beundrar dig för din styrka och ditt mod, och sättet du hanterar sorgen med dina söner. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag vill skicka en varm, varm kram till dig!! Du och din familj verkar jättefin, tänk att ha en mamma som dig! Du är otrolig, verkligen.
KRAM
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:26
#16 Kommentar från Ludmilla:
Anonym: Vad fina ord du skriver till mig. Tack för dina tankar!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:38
#17 Kommentar från Monia (svar):
En upplevelse som du behövde vara med om! Du behövde få det definitiva slutet för att kunna gå vidare. Jag är säker på att katten kom med en hälsning till dig från Linnéa att hon har fått frid nu och vill att ni, hela familjen, ska ha det bra!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:46
Svar från Ludmilla:
Man vill gärna tro på livet efter detta och sådant när saknaden är så stor…
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:18
#18 Kommentar från Sweetish (svar):
Mitt hjärta går sönder när jag läser det här. Kramar till dig…
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:50
#19 Kommentar från Camilla (svar):
Varför skynda på?Finns det något svar?Vet inte…en del har bråttom att födas och en del bråttom att dö…kanske en känsla att ha kontroll över sitt liv, man kan inte välja bort födseln men man kan välja att avsluta..min känsla när jag velat dö har varit att som Ingela Agardh skrev ”livet har lekt färdigt med mig”
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:52
#20 Kommentar från Ludmilla:
Monia: Tack för ditt stöd!
Sweetish: Kram!
Camilla: Men att det känns jobbigt just då gör ju inte att det är hopplöst. Man måste se bakom den känslan. Det är ALDRIG hopplöst. KRAM!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:56
#21 Kommentar från Katrin (svar):
Jag ”hittade” din blogg nu ikväll, och med tanke på vad det handlar om så har jag läst igenom allt du skrivit nu. Oerhört välskrivet, jag blev verkligen påverkad att det du skrivit. Och jag beklagar verkligen din dotters val och den sorg det gett er som är kvar.
Även om du inte skriver allt om hur hon mådde och vad som orsakade hennes smärta så känner jag igen mig i det. Jag har varit där på kanten till att välja samma väg som Linnea och när man väl bestämt sig och inte vill längre så ser man varken hur älskad man är, hur underbar andra tycker att man är eller vilken framtid man skulle kunna få. När man bestämt sig så har man redan förträngt alla såna saker och man ser ingen annan väg. Men det är ingen annans fel eller skuld som gjort att man bestämt sig för att dö.
Ja, du var Linneas mamma och hon valde att dö, men hon valde det inte för att du misslyckats som mamma. Så fortsätt vara den underbara mamma du verkar vara.
Jag hoppas att du lyckas driva fram förändringar inom psykvården för den är horribel som den är nu.
Tack för att du skriver så öppet och ärligt om det du går igenom.
Kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:58
Svar från Ludmilla:
Tack för att du skriver så öppet och ärligt om dina erfarenheter. Det hjälper verkligen!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:19
#22 Kommentar från Tizzel (svar):
Jag känner smärtan i dina inlägg…
Ingen borde få gå igenom det ni går igenom!
Skulle så gärna vilja hålla om dig på riktigt. Men det går ju inte… så jag bara lämnar mina tafatta kramar här på din sida…
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:59
Svar från Ludmilla:
Kram!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:12
#23 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Vilken dag.. det är ju så ogreppbart fruktansvärt och helt obegripligt att man orkar med något sådant, men på nåt vis gör man ju det, och jag förstår att det var betydelsefullt att få vara med och följa Linnéa varje steg på vägen. Så nära som möjligt så länge som möjligt. Tycker det var väldigt fint att hennes bröder också fick vara med, de kommer nog alltid vara tacksamma emot dig för att de fick det.
DU måste vara helt urlakad ikväll, otrolligt att du ens kunde förmå dig att skriva om allt detta, men tack för att du vill dela det med oss här.
Mina tankar är med dig. Stora kramar till dig.
Skrivet 10 juli 2008, klockan 22:59
Svar från Ludmilla:
Ja, jag känner mig rätt så trött… Men vi hade vänner här på em/kvällen som tog hand om oss. Det var bra!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:17
#24 Kommentar från Malin (svar):
Hejsan! Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, därför har jag inte skrivit nått förut trots att jag varit här och läst flera gånger, vissa inlägg mer än en gång! Har ingen anknytning till dig (mer än att jag handlat från babysimshopen) men det känns som om vi är nära vänner, kanske för att du skriver så öppet och så väl beskrivet att man som läsare nästan kryper in under skinnet på dig.
Jag vet inte om jag vill kommentera det du uplever nu, känns som om det endast kommer att bli nått klyschigt som bara kommer att kännas fel för mig sen. Jag kan ju knappast förstå vad du genomgår eller hur du mår och hur jädrans (förlåt) svårt detta är för dig, er. Jag beklagar verligen sorgen och säger att det är verkligen makabert alltihopa!
Det som gjorde att jag ville skriva var detta med gosis… jag har en son, 1½ år och han drar sin gossis med sig överallt, överallt och flera gånger har jag förundrat så hur en liten tygtrasa kan betyda så mycket för en sån liten människa. Men nu förstår jag… Om gosis följer med en till himelen så vet jag vad det betyder. Jag kommer härmed aldrig att frånta gosis från min son… Må den följa honom på vägen!
Kram Ludmilla! Beundrar dig som kvinna, mamma och skribent! Kram
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:01
Svar från Ludmilla:
Hej Malin,
Oj, vad fint du skriver. Tack snälla du!
Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:13
#25 Kommentar från Stella (svar):
hej
jag har dig i tankarna VARJE dag. Det som hänt dig och din familj ,har etsat fast sig i mig..
önskar dig allt gott,hoppas du finner små stunder av glädje mitt i det hela framöver..
många kramar
************************
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:20
Svar från Ludmilla:
Tack Stella. Jag blir glad av dina ord!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:12
#26 Kommentar från Katarina (svar):
Hej Ludmilla! Jag har skrivit tidigare här om min vän som tog livet av sig för två år sedan, och du undrade om hon var 14 år då också, vilket hon var. Jag och hon hade känt varandra sedan vi var 2 månader och vi umgicks jämt så det kändes verkligen som att jag förlorade min egen syster. Jag såg henne som min egen syster och jag kommer alltid att göra det. Hon påminde så mycket om Linnéa, och jag tvivlar inte en sekund på att Linnéa var lika underbar som henne. Som jag skrivit tidigare, jag önskar att jag kände Linnéa. Jag tror att hon var något utöver det vanliga.
Jag gråter när jag skriver detta, jag gråter för dig, Linnéa och min vän Josefine. Jag är så ung så jag har inte upplevt lika mycket som äldre människor, men jag är säker på att Linnéa är på en bättre plats nu. Tänk vad mycket hemskheter det finns i världen, krig, folk som svälter, folk som blir våldtagna, brutalt mördade, kränkta och ja vem vet vad. Detta slipper Linnéa och hon kommer att vaka över dig natt som dag, även fast det knappast är någon tröst. På tal om det höll jag på att bli överkörd av en buss som kom med full fart när jag skulle korsa gatan för några månader sedan, var bara en sekund innan bussen skulle köra på mig. Det var ett mirakel att jag inte blev påkörd. Jag tror att min vän Josefine vakade över mig, och jag tror att du själv kommer uppleva någon liknande incident någon gång och då är det underbara Linnéa som räddar dig.
Jag kan absolut inte säga att jag vet hur du känner, för det vet jag verkligen inte. Inte ens i närheten, jag kan faktiskt inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara. Jag beundrar dig så oerhört mycket för att du kan sörja men samtidigt skriva här. Det är så fantatiskt starkt. Jag drömmer om att bli författare och om jag någon gång skriver en bok om starka kvinnor så lovar jag att jag kommer nämna dig i den.
Många människor (särskilt i min ålder) blir ofta nedstämda, kommer in i lättare depressioner eller ibland djupa. Det går i perioder. Vissa kommer över det, vissa inte. Vissa väljer att livet av sig, vissa väljer att kämpa. Vissa väljer att prata om det, vissa inte. En sak är säker, den enda människan som har huvudrollens i ens liv är en själv. Min vän lämnade efter sig ett avskedsbrev där hon hade skrivit att hon inte mår bra och att hon är trött på att leva. Avslutningsvis skrev hon ”jag kan inte leva för andra.” Det är något jag alltid tänker på, hur hemskt det än är. Vissa mår bättre av att inte leva för dem finner inte det det dem söker på jorden, och vi vet ju inte hur det är på andra sidan. En sak som jag dock vet är att unga människor som tar livet av sig är ofta undebara extraordinära människor som inte växer på träd. När dessa av någon anledning inte vill leva mer så kommer dem att finna ro på andra sidan.
Förlåt om jag skriver långt och otydligt, egentligen vill jag bara kunna spola tillbaka tiden för dig och göra så att Linnéa tänker om. Tar emot din hand. Det är försent att tänka så nu, att acceptera att någon är död är första steget. Kom ihåg att det var det hon själv ville och att du inte på något sätt ska ta på dig någon skuld.
Jag hoppas med hela mitt hjärta och hela min själ att du ska kunna ta igenom dig dagarna på ett effektivt och meningsfullt sätt. Ha ingen brådska, ta dig tid och sörj. Det förtjänar du. Du verkar som sagt vara en idealisk mamma. Linneá måste ha varit så stolt över dig.
Tack så hemskt mycket för att du delar med dig av allt, det hjälper mig att förstå och löser många frågor som jag alltid har velat fråga Josefine.
Många kramar Katarina
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:24
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du Katarina, att du ville dela dina tankar med mig. Jag blir väldigt varm av att du är så engagerad i detta och att du vill dela din egen sorg med mig. Stor kram
Skrivet 11 juli 2008, klockan 08:29
#27 Kommentar från Nina (svar):
Din lilla dotter är en liten ängel nu å har fått ro…
Man blir djupt berörd av vad du skriver….
Kram, ha det så gott det går…
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:24
Svar från Ludmilla:
Tack!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:21
#28 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Tankar och värme. Som vanligt välskrivet. Som vanligt känslofyllt men ändå öppenhjärtligt. Tack, Ludmilla, för att du delar med dig. Tack för att vi får skymta din smärta, kärlek, värme och din enorma klokhet och styrka!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 23:34
Svar från Ludmilla:
KRAM!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:19
#29 Kommentar från Vildblomman (svar):
Jag läste här och tårarna föll… Min yngsta dotter (13år) undrade varför, och jag lät henne läsa en del… Vi fick ett djupt samtal om livet… Vi läste Linnéas sista vackra dikt tillsammans.
Tack för att DU gav oss möjligheten att läsa så öppet och kärleksfullt skrivet om den svåraste sorgen…. Vi vet aldrig vad livet bär på…
*kramar från oss båda*
Skrivet 11 juli 2008, klockan 00:58
Svar från Ludmilla:
Vad fint att du lät din dotter ta del av detta och att det blev grunden för ett djupt samtal mellan mor och dotter.
Jag är så glad om det jag skriver kan hjälpa någon på något litet sätt.
Kram till er båda!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 08:26
#30 Kommentar från Harmoni (svar):
Tack, för att du orkar skriva!! Fint att katten kom, det fanns säkert en tanke bakom det…KRAM
Skrivet 11 juli 2008, klockan 07:40
#31 Kommentar från Annica (svar):
Finner inte ord – gråter med dig!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 07:45
Svar från Ludmilla:
kram!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:27
#32 Kommentar från marie (svar):
vad starka ni är som ville se kremeringen, men den är nog bra för din sorg. jag blir så berörd av det du skriver, det är som om jag får uppleva min lillasysters begravning igen, hon jordfästes,och det var svårt för mej att se när den lilla kistan sänkas ner i jorden, och veta att hon låg där….
Skrivet 11 juli 2008, klockan 08:53
Svar från Ludmilla:
Ett steg i taget… i den mörkar process som sorgen är… kram!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:21
#33 Kommentar från SH (svar):
Det finns nog inga ord eller uttryck som kan beskriva den sorg ni känner.
Respektera hennes önskan/val, hon kommer alltid att finnas hos er.
Massor av kramar och medkänsla från en främling.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 10:30
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar…
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:13
#34 Kommentar från Gunilla (svar):
Jag läser, jag gråter, jag kramar om dig!
Jag blir också så glad över att katten kom till dig med en hälsning från din dotter…. Det är så jag tror, och det är dessa små tecken som ger lite kratft att orka lite til.
Kram Gunilla mamma och änglamammma
Skrivet 11 juli 2008, klockan 10:33
Svar från Ludmilla:
Kram tillbaka till dig i din sorg!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:28
#35 Kommentar från Monika (svar):
Har läst hela din blogg, tänt ett ljus för din dotter på er fina sida för henne.
Jag har själv arbetat på BUP, arbetar fortfarande inom psykiatrin. Har även sett den från din sida då jag har en liten pojke som fyller 7 år på måndag, som har diagnosen Asperger, ADHD, Tourettes samt trotssyndrom. Medicineras gör han också.
Det är svårt att arbeta på BUP, man vill rädda alla, hjälpa alla, men ibland går det inte. Har räddat ett flertal, då jag gått på magkänsla och hittat dem hängande osv. Man ger allt för dessa barn, både som skötare och förälder. Men din Nea har funnit frid nu. Det sorgliga är att ni måste leva med sorgen och saknaden. Ni har berört mig med er blogg, mina tankar går till er och er Linnéa idag.
Ta hand om er.
Monika
Skrivet 11 juli 2008, klockan 10:48
Svar från Ludmilla:
Tack Monica för dina rader.
Jag har också jobbat på BUP, men slutade för att jag inte kände att jag kunde stå för den vård man kunde ge…
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:26
#36 Kommentar från Pachouli (svar):
Det är nu du behöver styrkan. Förstår din sorg.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 11:11
Svar från Ludmilla:
Tack!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:20
#37 Kommentar från Amlor (svar):
Tusen tack för att jag fick läsa det här.
Min lillebror tog livet av sig för 10 år sedan och jag känner igen mina känslor i dina känslor. Det är svårt för andra att förstå att ett självmord påverkar ens liv för alltid. Att det är en alldeles speciell död. Att sorgeprocessen egentligen aldrig tar slut. Att man lever i en slags vanmakt. Idag har jag gått vidare men det är som sagt en mycket speciell död att tvingas hantera.
Jag kan inte ge några tröstande ord för jag vet inte vad det skulle vara för ord.
Men stort tack för att jag fick läsa det här och en stor KRAM till dig.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 11:16
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen över att höra att även din lillebror har tagit sitt liv… Det är nog väldigt hotfullt mot den egna existensen att veta att det finns personer som väljer att inte vara med oss längre.
Kram!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:23
#38 Kommentar från Thomas (svar):
Jag har följt din blogg ett tag, bloggade själv här tidigare. Min yngste son genomförde för ett tag sedan ett självmordsförsök, han misslyckades som tur var och vi har lyckats hjälpa honom några steg tillbaka till livet…han älskar inte livet, men verkar vilja ge det en chans nu. Jag fick slåss mot BUP som inte ens tog emot honom efter självmordsförsöket, de menade att eftersom han var 17 så skulle han söka sig till vuxenpsyk….och vuxenpsyk ville först inte hjälpa eftersom han var under 18…??? Jag är som tur är lite kunnig i psykologi och kunde ge grabben lite verktyg för att hantera sin depression i väntan på att vården skulle agera…han fick hjälp till slut och nu ser vi kanske ljuset.
Jag trodde i min naivitet att man automatiskt skulle få hjälp i denna situation…men så är det inte alltid, man får slåss för sina barns rätt till hjälp. Någonting är väldigt sjukt inom barnpsyk på vissa håll i Sverige. Jag har mycket att berätta kring detta och gör kanske det i framtiden, nu focuserar jag på att hjälpa min son tillbaka…
Men jag vill tacka dig för den hjälp din blogg, dina ord faktiskt givit mig…min styrka har växt varje gång jag läst dina ord. De är både vackra, ärliga, kraftfulla mitt i den otroliga sorg de bär…TACK! Jag kan ingenting göra för att lindra din sorg, men vetskapen att du gett oss andra så mycket via dina ord…kanske hjälper lite…
Varm kram och tack för hjälpen.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 11:20
Svar från Ludmilla:
Tack Thomas för att du följer min blogg och att du finns med mig i dina tankar. Jag är ledsen att höra om din son. Samtidigt väldigt glad att han inte lyckades.
Jag håller helt med om att det känns hopplöst att få hjälp inom psykiatrin. Något är väldigt fel. Kanske kan denna blogg få fler att få upp ögonen för hur fel det är.
TACK själv för dina stöttande och uppmuntrande ord!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:19
#39 Kommentar från Amra (svar):
Hej Ludmilla. Det är första gången som jag skriver till dig. Har varit på väg flera gånger ända sedan jag hittade bloggen, men har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Kan inte direkt påstå att jag vet bättre nu, men, jag vill att du ska veta att jag på något sätt blivit extremt tagen av situationen, av Linnéa, av dig Ludmilla, er familj och allt det som har hänt och det som ni får efterleva nu. Du har en fantastisk förmåga att skriva ner dina tankar på ett sätt som griper en. Tårarna har forsat längs mina kinder. Jag tänker mycket på er fastän jag inte känner er, ganska konstigt va? Hoppas med hela mitt hjärta att ni tar er igenom detta och jag hoppas innerligt att Linnéa har funnit ro. Kärlek/Amra
Skrivet 11 juli 2008, klockan 11:38
Svar från Ludmilla:
Tack Amra för dina ord. Det berör mig att jag hör att jag har berört dig. Om jag på något sätt kan göra en skillnad i och med det som jag har varit med om så är jag glad för det. Tack!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:16
#40 Kommentar från Jessica H (svar):
Underbara människa!
Jag har gråtit en stund och torkat tårarna igen. Tänker på dig Ludmilla.
Har gett mig själv ett löfte och det är att alltid låta mina barn vara med på allt, i alla stunder svåra som roliga.
Jag önskar att du får en bra dag med mycket kärlek.
Kram
Jess på öjn
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:29
Svar från Ludmilla:
Tack Jessica,
Så länge barnen VILL så tror jag att det är rätt att de är med. Men det är viktigt att känna in VAD de vill och ge dem tillräckligt med information så att de kan ta beslut. Ge dem inte mer information än de vill ha. Var öppen, vägled och inbjud till frågor. Servera inte vad de vill.
Kram!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 12:32
#41 Kommentar från Carola (svar):
Det gör så ont att läsa…Men du gör mig samtidigt glad att du följer din dotter hela vägen, att Linnéa inte behöver vara ensam under förberedelserna..
Vill tro att katten som tröstar är skickad av Linnéa ett sätt för henne att tala om att hon har det bra nu..
Kramar om dig med styrkekramar i din svåra stund..
//Carola
Skrivet 11 juli 2008, klockan 13:10
#42 Kommentar från Carola (svar):
Det gör så ont att läsa…Men du gör mig samtidigt glad att du följer din dotter hela vägen, att Linnéa inte behöver vara ensam under förberedelserna..
Vill tro att katten som tröstar är skickad av Linnéa ett sätt för henne att tala om att hon har det bra nu..
Kramar om dig med styrkekramar i din svåra stund..
//Carola
Skrivet 11 juli 2008, klockan 13:10
#43 Kommentar från Ludmilla:
Carola: Tack för att du är med mig…
Kram
Skrivet 11 juli 2008, klockan 14:10
#44 Kommentar från Fredrik (svar):
Fruktansvärt tragiskt och onödigt. Många tror fortfarande att samhället ska ta hand om alla problem, men i slutändan är det upp till oss själva. Starkt skrivet, bröt ihop själv när vår mor plötsligt gick bort pga hjärtattack så jag vet hur du har det. Efter den kollapsen är det inte mycket som kan komma åt en, man blir starkare helt enkelt.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 14:25
#45 Kommentar från Ludmilla:
Fredrik: Tack för ditt inlägg. Ja, det som inte knäcker en, härdar en. Är det inte så… Men då gäller det att man kommer till det stadiet att man blir hårdare…
Att förlora ett barn har väldigt många dimensioner. Det är svårt att härda ut.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 14:42
#46 Kommentar från Anders (svar):
DElar sorgen med dej.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 17:21
#47 Kommentar från Ludmilla:
Tack för att du delar! Det känns bra!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 18:36
#48 Kommentar från TopOfTheBlog (svar):
Jag tänker på dig några gånger om dagen (ja, även utanför bloggen 🙂
och är så förundrad över din närvaro i det här tragiska och sorgliga. Jag känner så med er, och även om jag inte har förlorat varken ett barn eller en förälder så är jag djupt berörd.
Idag när jag läste i en kattbok så stod det att svarta katter inte alls är de som sägs föra med sig otur, utan tvärtom så är de lyckobringande och även om jag själv tog det som en hälsning från Linnéa, det du berättade om katten, så tänkte jag att ja, den lilla katten kanske kommer med något fint förutom med kärlek från Linneá.
kram
Skrivet 11 juli 2008, klockan 18:43
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar! Det värmer verkligen att känna att du är med mig så mycket!
Skrivet 12 juli 2008, klockan 00:44
#49 Kommentar från Fröken Enveten (svar):
SÅ sant så sant… känns dumt att jag skriver om så banala saker när jag stiger in hos dig.. förlåt..
Jag har läst här ibland hos dig, det är tung läsning. Men du har en otroligt förmåga att beskriva det hela…din styrka är så untensiv så det känns som jag kan ta på den. Jag är så ledsen för er skull… ledsen för den hjälplösheten ni måste känna… jag sitter själv med ett barn på 9 år som vi precis påbörjat vår resa på BUP. Jag vill skydda henne… vill att hon ska slippa allt detta, men inser att om vi inte söker hjälp nu så kommer det bli ett större problem när hormonerna börja rusa i henne.
Hoppas er kväll blir bra! Kram!
Skrivet 11 juli 2008, klockan 18:48
#50 Kommentar från Anna (B-Bloggen) (svar):
Vilken ofattbar mardröm att förlora ett barn på det viset. Jobbig läsning (gråten samlar sig som en klump i magen), men din berättelse får mig att känna mig mer ödmjuk och tacksam över vad jag har. Tack för att du delar med dig. Du har mitt varmaste deltagande.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 18:52
#51 Kommentar från Börje (svar):
Du skriver så oerhört fint om något så oerhört svårt.
Tack för att jag fått ta del av detta.
Jag känner empati för er som nu går med en hand färre att hålla i.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 19:20
#52 Kommentar från mamma till två tonårinmgar (svar):
Jag läser din blogg och lider så väldigt med dig. Ofattbar smärta. Jag har en 14-åring dotter och kan inte tänka mig att vara utan henne. Jag tycker att du är otroligt modig och stark. Jag undrar lite hur det yttrade sig att Linnea var sjuk? Vilka tecken ska man vara uppmärksam på tycker du. Hoppas att din smärta lindras lite vartefter.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 19:49
#53 Kommentar från Mojito (svar):
Dina ord kliver ut från skärmen och tar tag i hela mig. Sorgen , smärtan och saknaden blir så påtaglig när jag läser vad du skrivit.
Har dig i tankarna fler än en gång per dag.
*kramar om hårt och varmt*
Skrivet 11 juli 2008, klockan 19:49
#54 Kommentar från Anonymian (svar):
Jag ska göra ett hope-kit.
kram (vet inte vad jag ska skriva mer)
Skrivet 11 juli 2008, klockan 19:53
Svar från Ludmilla:
Tips: Ett hope-kit ska helst göras av personen självt. Uppgiften är att samla saker som gör livet värt att leva. Minnen från förr, minne från nu – som är bra!
Om livet är tungt: tänk på vad är fördelarna med att fortsätta leva, nackdelarna med att fortsätta leva, fördelarna med att dö, nackdelarna med att dö.
Skrivet 12 juli 2008, klockan 00:42
#55 Kommentar från Ajram (svar):
Jag har följt dina ord ett bra tag, Ludmilla.
Även varit inne på Linnéas minnessida ett flertal gånger.Många gånger.
Jag vet inte egentligen vad jag ska skriva, för det finns liksom inga ord som räcker till.
Stor värmande kram till dig och din familj.
Skrivet 11 juli 2008, klockan 20:07
#56 Kommentar från puffeltufflan (svar):
Min och många föräldrars mardröm
är eran grymma verklighet just nu..
Bara tanken gör ont..så ont
Beklagar av hela mitt hjärta förlusten av Linnéa..
*Kramar om* länge och varmt…
Skrivet 12 juli 2008, klockan 00:17
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du för dina tankar!
Skrivet 12 juli 2008, klockan 00:38
#57 Kommentar från Sara (svar):
Bara en massa kramar från mig!!!!!!!
Skrivet 12 juli 2008, klockan 09:17
#58 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Kommer ta lite sommarpaus från bloggen nu men jag ville bara titta in och skicka lite kraft och värme på det här viset, om det är möjligt. Ta hand om er i sommar. Som sagt, en dag, en minut, ett ögonblick i taget. Ni klarar detta. Stora kramar, frk O.
Skrivet 12 juli 2008, klockan 10:45
#59 Kommentar från Ann (svar):
Finner inga ord men
skickar
en värmande kram..
Ha det gott/Kram
Skrivet 12 juli 2008, klockan 11:15
#60 Kommentar från karate mamman (svar):
kärlek
Skrivet 12 juli 2008, klockan 16:06
#61 Kommentar från Monica (svar):
Ordet finns inte jag kan inte komma på ordet jag skulle vilja skriva här till dej nu …men jag hoppas du känner min medkänsla och kram som jag ger dej här och nu ..Monica
Skrivet 12 juli 2008, klockan 18:18