Ludmillas Blogg

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (20:26)

#1 Kommentar från Michis (svar):
Jag tycker att det är helt vansinnigt att vi har en nollvision för trafiken, men inte någon nollvision för självmord.
Visst, man kan aldrig hindra någon som verkligen vill dö från att ta sitt liv, men tänk om man kunde satsa lika mycket pengar på förebyggande vård för folk som mår psykiskt dåligt som man gör på farthinder, vägräcken och poliskontroller på vägarna…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:04
Svar från Ludmilla:
Håller fullständigt med…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:42
#2 Kommentar från Thomas (svar):
Min Bror hängde sig. Ringde min Far , och farsan åkte dit och fann honom. Det förlåter jag honom aldrig…..ändå saknar jag honom varje dag.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:06
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen för att du har förlorat din bror. Hade man kunnat förhindra det på något sätt?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:42
#3 Kommentar från Ister (svar):
För mig har aldrig självmord varit ett alternativ, inte ens i den djupaste depressionen.

Om man inte vill leva längre – det borde ju vara definition på en djup depression, men vad vet jag om andras mörker? Jag kan aldrig uppleva andras mörker, inte uppleva deras smärta. Jag kan bara försöka lindra, men ibland går det ju inte. Det bara går inte att lindra smärtan.

Ändå tycker jag, på något sätt, att man har rätt att bestämma över sitt eget liv. Vilken ålder den rätten kommer, kan jag inte lista ut, det måste vara individuellt.

Konstigt, att jag kan tycka att det inte finns svart eller vitt i denna fråga – för döden är ju absolut.

*funderar vidare*

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:11
Svar från Ludmilla:
Man kan ha en djup depression utan att vilja ta sit liv. Kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:43
#4 Kommentar från Anti-tanten (svar):
Det här är en svår fråga. Hur man än svarar eller diskuterar så finns inget konkret svar.

Min åsikt är att det absolut borde satsas på nollvision när det gäller självmord. Speciellt bland unga. Mår man psykiskt dåligt och kommit i kontakt med vården för sitt mående borde det aldrig ens finnas en rimlig chans för den personen att avsluta sitt liv.

Alla har säkert mått mer eller mindre dåligt någon gång i sitt liv. Kanske t.o.m funderat på att ta livet av sig. Många har också fått den hjälp vi har rätt att få i ett land som Sverige. Många av dessa har i ett senare skede i livet tackat sin omgivning och vården för att de fick den hjälp de behövde och är tacksamma för att de lever idag.

Sen finns det dom som fått hjälp, maskerat sitt mående och ändå tagit sitt liv. Och så finns dom som lyckades första gången.

Vilket som är det så fruktansvärt att det händer. Vem som än väljer att avsluta sitt liv lämnar en känsla av skuld och otillräcklighet hos de som blir kvar. Tyvärr!!!!!!!!

Har följt din blogg och dina funderingar.
Kramar

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:14
Svar från Ludmilla:
Ja, Linnéa försökte 3 gånger innan hon lyckades den 30 maj. Den 15 maj som var gången innan dess hade hon planerat det i 5 dagar och hållit skenet uppe för att man skulle tro att hon mådde bättre…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:14
#5 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Oj, vilken oerhört svår fråga. Jag vill ju någonstans tro att även om man vid vissa punkter av sitt liv, känner att man inte vill leva, så tror jag inte att det ändå är det slutgiltiga svaret. Om man bara kan ”hålla ut” så kan man också ändra sig i den frågan. Jag kanske lurar mig själv? Men jag vill verkligen tro att ingen människa har det så illa, även om hon har det väldigt svårt, att hennes liv inte är värt att levas.

Samtidigt så tycker jag ju att varje människa har rätt att bestämma över sitt eget liv. Så det går ju inte ihop…

Men ett barn/ungdom har jag ännu svårare att tycka att de har ”rätt” att ta sitt liv. Uppenbarligen kan ju ungdomar ta sig den rätten, men det känns lite som att de inte har gett livet en ärlig chans, på något sätt.

För mig känns det lite som när barnen säger att ”jag tycker inte om bönor” och så vet man att de inte ens har smakat. För mig blir det lite samma sak. Man kan inte välja att avsluta sitt liv när man är 14 år, för man har ju inte ens börjat leva det fullt ut.

Men uppenbarligen kan man ju avsluta det. Men det gör ont att tänka på. *Kramar om hela dig!*

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:17
Svar från Ludmilla:
Ja, för de som har ”klarat sig undan” sina försök och fortsatt leva är ju tacksamma för att de inte lyckades. Det borde vara tillräckligt med bevis för att man inte bör få har rätt att ta sitt liv…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:16
#6 Kommentar från Vb (svar):
Inget svar på din fråga men,
Maria Larsson, vår folkhälsominister la fram förslag om nollvision i självmordsstatistiken i våras, läs här bl.a:
http://www.svd.se/nyh…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:19
#7 Kommentar från Anonymian (svar):
Detta är en fråga som jag aldrig kommer fram till en ståndpunkt på.
Jag har funderat mycket på frågan jag också, och på sätt och vis har alla beslutanderätt över sitt liv men inte i alla lägen.
Jag vet inte.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:22
Svar från Ludmilla:
Svårt…
Men från vilken ålder ska man ha beslutanderätt?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:19
#8 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Varför det talas så lite om självmord och framför allt ungdomar med dessa mörka, dystra tankar har jag alltid ifrågasatt och funderat på! Jag tycker det är hemskt! Är det för att många som tar sitt liv eller försöker mår psykiskt dåligt och att vi ofta tror att människor som mår psykiskt dåligt är lika med människor som är farliga eller oberäkneliga? Jag vet faktiskt inte, men jag tycker det är hemskt att inte mer görs och jag tycker det är fruktansvärt att vi inte pratar mer om det och att inte media uppmärksammar det mer, för jag tror att det skulle kunna hindra i alla fall vissa ungdomar att ta sitt liv, för om man inser att man inte är ensam och om man inser att det inte alls är skamligt, så kanske det i sig kan ge hopp, om inte till alla, så i alla fall till någon/några!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:23
Svar från Ludmilla:
Ja, är det fortfarande skamligt?
För hundra år sedan fick man inte begravas om man tog sitt liv…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:17
#9 Kommentar från Liz (svar):
Det är en svår fråga och jag har nog aldrig riktigt ställt mig den, men personligen anser jag att jag har rätt att avsluta mitt liv om jag vill.

Gör jag det så är jag antagligen i en djup depression och ska ha vård istället, för är jag frisk skulle jag nog inte vilja ta mitt liv.

Sen det vi gått igenom med våra döttrar så anser jag att man inte har rätt att ta sitt eget liv för det lämnar så mycket smärta i de kvarvarande för vi vet ju att de inte var ”friska”. Men det är en väldigt svår fråga och jag vill nog säga både ja och nej på den, ja när det gäller mitt eget liv, nej när det gäller andras men så kan man heller inte resonera.

Kram

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:23
Svar från Ludmilla:
Nä… det är svårt. Men jag skulle nog vilja bli ”räddad” också om någon kunde ge mig livsglädjen tillbaka.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:18
#10 Kommentar från Stella (svar):
jag undrar hur min R tänker..efter att hans pappa nyligen tog livet av sig..
Speciellt när han visste att alla 6 syskon nu skulle bli helt föräldralösa sen mamman först gick bort i cancer för 9 år sen..
Så himla svårt att förstå!

Kram*

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:25
Svar från Ludmilla:
Håller med… När lidandet är så stort att man inte längre tänker på sina barn… eller rättare sagt tror att barnen ska få det bättre om man dör…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:12
#11 Kommentar från Vb (svar):
Hej Ludmilla,
släpp på min oinloggade kommentar, det har diskuterats ganska nyligen.Länk finns i kommentaren.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:36
#12 Kommentar från Harmoni (svar):
Om man lider av en dödlig sjukdom, som kanske förlamar tom andningsorganen eller en svår cancer…då tycker jag att man har den rätten. Depression är ju självklart också en dödlig sjukdom i alla högsta grad, men den GÅR att bota!! Tyvärr har en djupt deprimerad människa med suicidtankar inte den insikten…
Därför har man i det läget blivit fråntagen ansvaret för sitt eget liv….

Skrivet 14 juli 2008, klockan 19:57
Svar från Ludmilla:
Dödshjälp… Självmord…
Vad är skillnaden? Finns det någon skillnad?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:20
#13 Kommentar från Ludmilla:
Vb: Det är ju bra att det finns ett förslag… men blir det något av det?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:11
#14 Kommentar från Annika (svar):
Visseligen äger man väl själv rätten till sitt eget liv, men jag tycker det är otroligt egoistiskt att begå självmord!
Min mamma som varit ”frisk” ifrån sin depression (som kom efter ett hjärtfel) fick ett återfall och 2 veckor senare så hittade vi henne, då hade hon tagit en stor överdos med hjärtmedicin.
Hon sökte läkarhjälp 2 dagar innan men lyckades inte få nån tid hos sin doktor, så i hennes fall tycker jag att det kunde förhindrats!
För mig och övriga i familjen känns det som ett otroligt svek, vi hade aldrig kunnat ana att hon ens hade tankarna på ett självmord.
Detta hände i Maj 2007, det jobbiga första året är över men ändå känns det jätteofta väldigt tungt, och värst är känslan av att jag inte riktigt kan förlåta henne!
Känns lite kluvet det där med rätten till sitt eget liv, för på ett sätt tycker jag man har det (åtminstone som vuxen) men samtidigt när man har familj och barn så finns det så många man måste tänka på ju!
Haha, du blev nog inte så mycket klokare av mitt svar, men å andra sidan blir jag det ju inte heller 🙂

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:16
Svar från Ludmilla:
Jag förstår att det måste kännas otroligt jobbigt när ens förälder väljer denna väg. Dessutom när ni inte fick någon förvarning. Lämnade hon något brev efter sig?

Kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:31
#15 Kommentar från Vb (svar):
Ärligt, har jag inte följt upp det, men under artikeln finns det ca 25 bloggar som diskuterat ämnet, borde finnas på Regeringens hemsida.Jag bara snappade ditt inlägg för att jag själv varit/är suicid stundtals.Och just idag är jag inte förmögen att svara på din fråga i inlägget, eftersom jag stundtals är just suicid och destruktiv.Ptsd.

Men inlägget väcker liv i frågan igen och det tror jag på, just för unga flickors skull.För Linneas skull.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:25
Svar från Ludmilla:
Jag är väldigt glad att du trots din situation engagerar dig i frågan.

Jag hoppas innerligen att du ska hitta tillbaka till meningen med livet.

Jag tänker på dig. Stor kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:29
#16 Kommentar från E (svar):
Vi kan aldrig rädda alla, vi kan lära oss att ta bätte hand om dem som mår så dåligt, men vi kan inte passa dem hela livet. Att ha rätten att avsluta sit liv? Kanske? Vet inte hur jag tar ställning där, mina tre äldsta barns pappa, valde att avsluta sitt liv, 36 år gammal, lämnade en 12-åring, en 10-åring och en 5-åring. Har efter det arbetat som sjuksköterska på en psykiatrisk klinik i 15 år, vi inte lyckades rädda alla. Däremot kan vi lära oss att det finns så mycket sorg i deras utsatta liv, övergrepp, missbruk, misshandel, deprimerade, frånvarande mammor, mm,mm. Finns så många anledningar till att må dåligt, varför kan vi inte få dem att inse att man gå vidare, även maskrosor växer genom asfalten!
E

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:25
Svar från Ludmilla:
Det finns många som har haft en jobbig barndom eller ”hamnat fel” i tillvaron. Då kan man ju förstå att man kan känna så. Men alla de som har en trygg uppväxt och stort nätverk och många som älskar dem och ändå väljer denna väg… Hur ska man tänka då?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:32
#17 Kommentar från Anonymian (svar):
Nej det är en central punkt i frågan, alltså vid vilken ålder man har rätt att avgöra om man vill leva eller inte.
Om jag tänker med hjärtat (vilket lätt tar överhanden) så tycker jag att man bör vara minst 97 eller 102 innan man kan bestämma, men vem vet… sannerligen inte jag

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:25
Svar från Ludmilla:
Är det vid myndighetsgränsen?
Eller om det är en individuell mognad som ska avgöra… vem ska avgöra det?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:48
#18 Kommentar från Manamma (svar):
Som alla andra tycker jag det är en svår fråga. Kanske så svår att den inte GÅR att ställa? Harmoni tycker att man ska ha rätten att ta livet av sig om man är dödssjuk. Då, om någonsin, borde väl vården verkligen rycka in?

Mitt svar är att vården alltid måste ge livshjälp istället för dödshjälp. Jag tycker att förslaget om nollvision för självmord är bra på så sätt att man lyfter frågan och talar om hjälp till omgivningen för att orka finnas bredvid men samtidigt måste vi nog vara medvetna om att det är väldigt, väldigt svårt att lyckas genomföra det.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:27
#19 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Jag vet inte om det fortfarande är skamligt, men jag upplever i alla fall att det fortfarande är svårt att tala om det. Jo, jag tror att det är, om inte skamligt, men lite tabubelagt att tala om det.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:31
Svar från Ludmilla:
Ja, hur många berättar öppet att de själva försökt ta sitt liv? Inte många… Kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:35
#20 Kommentar från Charlies Div.handel (svar):
En mycket svår fråga. Jag har inget svar men vill säga att många som kör ihjäl sig har valt det som självmordsalternativ.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:32
Svar från Ludmilla:
Ja… och i statistiken är det bara ”säkra” självmord. Dvs i de 1400 per år som finns med i statistiken finns inte de som medvetet kört ihjäl sig om de inte lämnat ett avskedsbrev.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:34
#21 Kommentar från Harmoni (svar):
Jag menar INTE att vi ska ge dödshjälp!! Jag menar bara att det är fullt förstårligt att en människa som har svårt att andas och kommer att kvävas till döds vill ta sitt liv. De har rätt att avsluta sitt liv på egen hand!! De har rätt att slippa plågas till döds!!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:32
Svar från Ludmilla:
Jag förstår vad du menar. Ämnena är dock snarlika eller hur…?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:34
#22 Kommentar från Harmoni (svar):
Var tvungen att rätta Manamma lite, då jag blev lite missförstådd…Kram till dig, Ludmilla

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:38
#23 Kommentar från Manamma (svar):
Jag vet att väldigt många människor som vi tror skulle vilja dö faktiskt inte vill det. En vän till mig som är aktiv inom handikapprörelsen sa en gång: ”Törs fan ha en depression om man har ett fysiskt funktionshinder. Då tar väl läkarna livet av en med en gång.” Han sa det apropå att många tror att man vill dö när man har svåra fysiska funktionshinder.

Jag tror att man kan vilja dö av många olika orsaker. Ibland kanske en bättre vård skulle kunna hjälpa till. Då måste vi se till att det finns pengar för att kunna ge den vården. Oavsett hur många skattepengar det blir.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:40
Svar från Ludmilla:
Vad tänker du att det finns för orsaker och i vilka fall kan en bättre vård hjälpa till?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:43
#24 Kommentar från Manamma (svar):
Oh – sorry Harmoni. Det var inte menat som ett påhopp på dig utan jag bara kände att det här är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Reagerar instinktivt 🙂

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:41
#25 Kommentar från Camilla (svar):
Oj vilka svåra frågor och så många olika synvinklar det finns på dem..jag kan känna att man äger rätten till sitt liv, du har fått det som en gåva och någonstans trots allt så har man inte (enligt en del av mig tycker så)själv rätt att ta de..är man inte vid ”sina sinnens fulla bruk” så ska självmord förhindras till 100% tycker jag. Om det nu är så att önskan är stark trots ett funktionellt liv och ur omgivningens syn ett bra liv så blir frågan extremt svår,hur mycket kan man kräva av en människa att denne ´SKA vilja leva?

Jag som har varit mer eller mindre allvarligt deprimerad med svår ångest i olika perioder sedan jag kan minnas + en önskan att få dö har idag när jag är 38 år accepterat min ”sjukdom”.Försöker verkligen att ”vila i mig själv” känna, erkänna och acceptera mina tankar,känslor och handlingar även om de är pest och pina!Nu när jag inte längre är rädd eller inbillar mig att jag är ”äntligen frisk” vilket är väldigt lätt att tro de gånger när livet är fullständigt strålande…Numer när jag mår så dåligt att döden känns som enda utvägen så tvingar jag mig helt enkelt att tänka – okej jag kan se livet som ett stort skämt…ta inte livet för allvarligt,du kommer ialla fall aldrig ifrån det levande och det är sååå kort tid jag ska leva men såååå länge jag ska vara död…ibland fungerar det ganska snabbt när jag tänker så men ibland stannar en ihållande känsla av att vilja dö..Tror att det är för att hela samhällets utveckling på alla nivåer är ganska deprimerande och ja jag har en förmåga att reagera känslomässigt,förnuftet slår mig inte först.

Ålder för självmord..hmm jag eftersom hjärnan inte är färdigutvecklad förrens vid ca 22 års ålder så känner jag det som en gräns och med tanke på vad jag själv gått igenom så svarar jag denna ålder för självbestämmande.

Trots allt så är det ändå så att den absolut svåraste tiden är ju mellan 12-20 sen blir de lite sakta mindre jobbigt om man inte fastnar i missbruk vill säga…vilket är hyfsat vanligt när man är typen för psykiatrisk problematik.

Idag 38 år så har jag ju vant mig vid att må som ut och invänd kropp, alla nerver och sårbarheten på utsidan..de är ”bara!!!??? att gilla läget”! Allt går utom nyfödda barn=sant.Alla vi människor har sina egna svårigheter som vi antingen måste lära oss att leva med eller väljer att avsluta…gud så svårt detta är ….hrm ja någon del av mig tycker att en människa har rätt att avsluta men tidigast vid 22 års ålder som sagt..jag kan med hela min kropp och själ förstå, känna med och respektera de människor som väljer ett avslut.

En människa som har cancer eller någon annan dödlig sjukdom, för all del sjukdom, som avstår behandling som skulle var livräddaren är mer ofta respekterad för sin önskan.

Samhällets insatser inom psykiatrin, ursäkta uttrycket SUGER!!!!!!!!!!!!Jag kan inte annat än skaka på huvudet…jag har sett så mycket och hört,de borde inte vara sant men det är som en mardröm som inte tar slut!!Det är i och för sig en av anledningarna till att jag inte ”tänker bli så sjuk” så jag hamnar i samhällets slutna psykiatrivård,vadå vård?

Ansvaret för psykiatriskt sjuka människor tar INGEN!Alla är rädda för de, för att det är så komplicerat och individuellt,oerhört intensiva resurser behövs för varje individ…därmed pengar,pengar och åter pengar=glöm det!En annan bidragande orsak enligt mig är kompetens,det finns gigantiska brister på det området, så man blir mörkrädd…kramar

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:42
Svar från Ludmilla:
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Det är mycket intressant att läsa. Kram.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:51
#26 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Jag pratar relativt ofta om det. Men det kan bero på att det ligger så långt bakåt i tiden. Hade jag försökt göra det i mitt vuxna liv hade jag kanske dragit mig mer för att tala om det, för jo, det finns nog en ”skamstämpel” runt självmord även om jag tycker det är trist!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:47
Svar från Ludmilla:
Det finns mycket att göra här…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:52
#27 Kommentar från Annika (svar):
Nej, hon efterlämnade inget brev, på något sätt hade det kännts lättare, att få en förklaring eller nån sorts farväl.
Man inser verkligen hur mycket en förälder betyder när de är borta ( å ändå visste jag det väl innan) finns så mycket man vill berätta och uppleva med dem!

Kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:47
Svar från Ludmilla:
Tungt. Jag förlorade min pappa när han var 46 och jag var 23. Så jag vet lite om det också… Kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 21:03
#28 Kommentar från Lovisa (svar):
Haha. Jaja, tack. Vi får se vem som får (o)turen att komma i min väg.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:50
#29 Kommentar från Manamma (svar):
Att vilja dö och att inte vilja leva är för mig lite olika frågor. Jag tror framförallt att vården måste finnas till när någon vill dö. Mer preventiv vård. Mer samtal i skolan. Föräldrautbildning. Bort med skamstämpeln etc.

Det är nog svårare när livsviljan helt enkelt saknas. Oftast, har jag förstått, av kemiska orsaker. Vad gör man då om den det handlar om inte svarar mot behandling eller kanske inte vill ha behandling?

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:51
#30 Kommentar från Ludmilla:
Manamana:
Jag håller med.
Det är stor skillnad på om man känner livsleda, känner att det vore bäst om man inte fanns, hoppas att något händer så att man råkar dö, eller om man känner att man själv vill ta sitt liv och till slut om man faktiskt genomför det.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 20:55
#31 Kommentar från Daniel (svar):
Jag tycker att denna fråga skulle behövas debatteras om mer än vad den gör idag, sedan har vi faktiskt nolltolerans mot självmord som regeringen framlagt, men som vanligt är de mycket snack och lite verkstad från politikernas sida.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 21:17
Svar från Ludmilla:
Det är ju det man skulle vilja se… mer av handling. Efter Anna Lindhs död trodde man ju att psykvården skulle få mer resurser, men det var ju också mycket snack där…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 21:23
#32 Kommentar från Ludmilla:
Jag tittar på förslaget från regeringen att man ska anslå 40 miljoner kronor på tre år. Det ska då räcka till många olika saker. Hur många anställda räcker det till?

Det ska då ställas i jämförelse med de miljardbelopp som trafiken får…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 21:18
#33 Kommentar från Daniel (svar):
Under 2008 kommer enligt regeringen dom sats hela 115 miljoner på denna nollvision eller nolltolerans mot självmord, Sju av de miljonerna används för att starta ett projekt för föräldrastöd.

Det ska vara frivilligt och erbjudas alla med barn upp till 18 år. Hur det ska utformas ska tas fram i en snabbutredning, en nationell strategi ska vara klar i december.

Under de två kommande åren satsas sedan 70 miljoner per år på att erbjuda ett föräldrastöd via kommunerna. Det är föräldrarna som är nyckelpersoner. De har enligt folkhälsoministern dåligt stöd och det ser väldigt olika ut i kommunerna.

– Det finns stöd, framför allt under barnets första år. Men sedan är det som att föräldrarna förväntas klara av livets svåraste uppgift på egen hand. Det är mycket få kommuner i landet som har något stöd för tonårsföräldrarna.

Men hur många anställda inom psykiatrin när de har pratat om detta har jag inte hört någoting om.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 21:27
#34 Kommentar från guncai (svar):
Jag kan inte svara på din fråga. Jag kan bara komplicera ytterligare genom att ställa fler.:
Hur ska vi hitta bra metoder att förstå och få insikt i vad människor bär på? För att sedan kunna utveckla och erbjuda bra vård.
Idag ser psykiatrin inte alltid illamåendet och ser de verkar det inte finnas så effektiva metoder.

Så det finns verklgen mycket att göra här.
Ledsen över din förlust av din dotter /guncai

Skrivet 14 juli 2008, klockan 22:01
#35 Kommentar från Ludmilla:
Tack Guncai.
Jag håller med. Hur ska vi hitta de som är på gränsen till att ta sitt beslut. Men, jag återkommer till det jag tror: Vi behöver mer resurser. Som psykvården ser ut idag så är det svårt att känna att man gör ett fullgott arbete.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 22:22
#36 Kommentar från L (svar):
Hejsan!!!
Jag tycker absolut att man ska få bestämma över sitt liv och hur länge man vill leva! Själv klart förstår jag att det måste kännas jätte jobbigt för dom som blir kvar, men man måste också tänka på dom som väljer att avsluta sitt liv, dom mår så pass dåligt att dom inte kan leva längre, vad är det då för fel att avsluta livet när man själv får bestämma? Vi ska ju alla en gång göra de…….
Min mamma dog i en bilolycka, så jag VET hur joggigt det är att förlora någon.

Tack för bra bloggläsning
Å du dagarna blir bättre!!!
Kram

Skrivet 14 juli 2008, klockan 22:23
#37 Kommentar från Ludmilla:
L: Jo, jag tänker att det ju finns hjälp att få för att kunna fortsätta sitt liv. Det är ju sådant slöseri med liv…

Skrivet 14 juli 2008, klockan 22:54
#38 Kommentar från IngerF (svar):
Svåra frågor!
Frågan är om det idag är ”lagligt och tillåtet” att ta sitt liv i Sverige. Det finns iallafall länder där det är förbjudet. Men även om det vore förbjudet – hur ska vi hindra dem? Vissa vet vi är i riskzonen, andra självmord kommer som en fullständigt oväntad blixt från klar himmel.

När man är frisk och mår bra, tycker man givetvis att det är egoistiskt att någon tar sitt liv – men den som är sjuk ser förmodligen ingen annan utväg, utan tror kanske t o m att han/hon gör sina anhöriga en tjänst genom att försvinna.

Jag tycker det är omöjligt att döma.

Själv har jag mist en äkta man i en bilolycka när mina barn var 3 resp 4 år. Har därefter förlorat fem kompisar varav två tog sitt liv, en blev mördad, en dog av cancer och en av annan sjukdom. Så jag vet vad sorg är. Men. Att mista ett barn ligger bortanför min förmåga till inlevelse.

Min uppfattning är iallafall att man lär sig leva med sorgen, att smärtan avtar sakta men säkert. Men aldrig glömmer vi! Sänder kärleksfulla tankar till dig!

Inger i Karlstad
(kompis till simlärare Ingrid)

Skrivet 14 juli 2008, klockan 23:33
Svar från Ludmilla:
Du har verkligen varit drabbad. Min tankar är med dig!

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:16
#39 Kommentar från Ingrid (svar):
Hej Ludmilla!

Jag vill inte på något sätt förringa det som tidigare har sagts i frågan. Alla tankar och funderingar är viktiga i frågan – Tycker du att man har rätt att ta sitt liv?

Många tankar har flugit genom mitt huvud den senaste tiden och framför allt ang min egen dotter då hon emellanåt har det jobbigt. Många flera kramar än tidigare och mycket mera beröring än vanligt, just för att bara bekräfta henne, men också flera samtal än tidigare framför allt om vad som hänt Linnéa och hur vi runt omkring mår när en sådan mardröm inträffar.

Har följt bloggen nästan varje kväll och nu känner jag att jag vill säga något i ett inlägg.

Psykisk sjukdom vs. fysisk.

När vi får en obotlig sjukdom låt oss säga aggressiv cancer med högt antal metastaser och låg chans till bot, då hinner kanske människor runtomkring den sjuke patienten få tid till sorgearbete före dödsfallet och också tid till förberedelse för att leva utan denna person. Då kan vi till och med acceptera att någon väljer att avsluta sitt ”lidande” i förtid pga att den smärtan är så fysiskt outhärdlig. Det kan vi förstå med vårt intellekt, även om det är jobbigt i våra hjärtan.

Många gånger tar det dock lång tid innan personen avlider och ibland hoppas de närstående på mirakel, och visst händer det ibland, men hur ofta?

Men när patienten är psykiskt sjuk så har ”vi” oftast svårt för att förstå den psykiska smärtan, och vi hinner sällan förbereda oss inför ett liv utan den här familjemedlemmen/medmänniskan. Döden kommer ofta lite för plötsligt.

Efter samtal med en väninna (terapeut) så kan jag förnimma vad psykologer fått fram när det gäller hur en suicidalpatient fungerar tiden före och vid beslutet att avsluta sitt liv. Jag tänker, -det inte är lätt att förstå men väl så tänkvärt. Hon förklarade såhär: I psykologins värld så består vi av överjaget (vår polis som finns så att vi inte gör något olagligt eller omoraliskt fel eller farligt) och jaget (som är vår vardagliga person som gör och är en massa saker med hjälp av överjaget).

En person med suicidala drag har också ett ”svart jag” som hotar att ta över den här personens hela världsbild. Det ”svarta jaget” förgiftar hela världsbilden för den här personen och allt gör till slut så ont att inget längre är värt att leva för.

Ibland lyckas vården hjälpa patienten med att samtala och medicinera eller bara samtala bort det svarta men ibland lyckas de inte. Som jag då förstod så är det egentligen det svarta jaget som dör vid ett självmord. De som lämnas kvar har det bättre utan personen med allt det svarta och negativa.

Det är svårt att förstå att det svarta jaget kan uppfylla en människa så till bredden att han eller hon väljer att avsluta sitt liv och framför allt en ung människa som andas framtidstro och hopp om fred, liv och lycka. Men det är ju så vi vuxna vill se våra barn och ungdomar, vi vill ju helst se att de inte gör ”våra misstag”, men det gör dem, trots att vi försöker få dem att låta bli. Under resan till vuxenvärlden kommer de att stöta på flertalet motgångar. Vi vill att de ska få vara lyckliga alltid och kunde vi ta bort allt ont runtomkring dem så skulle vi göra det.

Kan se att världen har blivit mycket svårare än när vi som var unga på ”stenåldern” (som min dotter uttrycker det). Allt handlar om yta, man ska vara vacker, smal och samtidigt vältränad och cool, hipp, ball, man får heller inte äta vad man vill osv. i all oändlighet. Alla dessa ord betyder olika saker beroende om man är tjej eller kille men har också olika värde för olika gruppkonstellationer. Mitt i allt detta så ska barn bli stora fort idag. Kraven från skolan, hemmet, kompisarna och omvärlden. Jag som förälder kan känna att kraven är flera och hårdare idag än när jag själv växte upp. Mitt i allt detta ska våra stora barn ta klivet in i tonåren för att så småningom bli unga vuxna. När jag var ung kallades kompisarna som tappat livsgnistan för svartrockare, nu kallas de för emo.

Ska då en ung människa få välja att avsluta sitt liv och när är man tillräckligt gammal för att ta det beslutet?

När man inte ser någon ände i den fysiska smärtan eller när det svarta jaget gör den psykiska smärtan så outhärdlig att man inte orkar längre? Orkar man liiiite till, vad kan hända då? Om man är fysiskt sjuk så kan man antingen råka ut för ett mirakel eller att man avlider i väntan på miraklet. Men är man psykiskt sjuk, vad kan hända om man orkar liiiite till? Sjukdomen vänder eller tilltar? Har vi något svar på det? Ja vid vissa typer av psykiska sjukdomar, men långt ifrån alla. Och hur rustad är personen att klara av det?

Om det inte finns någon bot på en fysisk sjukdom så tycker jag att man ska kunna få välja att avsluta livet eller invänta det naturliga dödstillfället. Ska man få avsluta sitt liv så ska det ske efter samtal med specialutbildad personal inte annars. Men hur 17 gör man vid psykisk sjukdom?

Och hur gör man när barn vill avsluta sin behandling för att de hellre vill dö, än pinas den tiden de har kvar att leva och när ska man bedöma att ett barn kan välja att avsluta sitt liv vid psykisk sjukdom?

Jag har inga svar på dessa frågor. De är lika komplexa som individuella och alla och frågar du 1000 personer om vad de tycker så får du nog 1000 olika svar. Alla unika på sitt sätt

Tack för att jag/vi får följa dig och din familj i ert sorgearbete för Linnéa. Jag hoppas att du/ni så småningom orkar se ljuset långt där borta i den mörka tunneln.

Får jag förhandsboka en bok? Du skriver så himla bra och inte lika svamligt som mig 😉

Skickar över flera styrkekramar till dig.

Skrivet 15 juli 2008, klockan 01:42
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt inlägg med många tänkvärda tankar. Tack också för att du följer min blogg. Jag tänker på dig och din dotter och hoppas att din dotter håller ut under de jobbiga åren.

Stor kram!

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:20
#40 Kommentar från ann (svar):
Efter vad jag har förstått så ökar tonårssjälvmorden, samtidigt som annan statistik visar på att självmord bland vuxna blir färre och jag antar att en del beror på de nya antidepressiva preparaten som man kankse drar sig för att skriva ut till ungdomar (Vet ju inte hur det var för Linnea).

Jag levde själv med en suicidbenägen son under flera år – han kom igen, men jag minns fasan och hur han uttryckte att ”Du kan inget göra morsan, du kan inte stoppa mig” och jag bönade och bad, men till ingen nytta. Vid arton fick han diagnosen asberger och jag tror att iom att han fick aktivitetsersättning och därmed slapp att oroa sig för framtiden så blev det hans räddning. Jag tror att ungdomar idag är livrädda för vuxenvärlden, att den skrämmer dem.
Och du har rätt, man tar inte detta på allvar!

När det gäler frågan om rätten att ta sitt liv så säger jag nej med viss tveksamhet – det är ju inte bara den personen som drabbas utan alla i dess omgivning, men ungdomar är ju egocentriska – de kan nog inte se den smärta de åstadkommer.

Jag har själv förlorat et barn, en pojke som bara blev tre månader gammal med et svårt hjärtfel och även om man inte kan göra några andra paralleller så känner jag igen mig i ditt sorgearbete när det gäller att på något sätt överleva därför att man har andra som behöver en.

Kram
ann

Skrivet 15 juli 2008, klockan 06:32
Svar från Ludmilla:
Jag är väldigt ledsen att höra att du har förlorat din son. *kramar om*
Linnéa hade antidepressiv medicin under hela inläggningstiden (nästan 8 v) och man höjde den 2 grr, men inget hjälpte. Jag misstänker att det var fel diagnos. Jag tror inte att hon ”bara” var deprimerad.

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:23
#41 Kommentar från Emmelie (svar):
Det är fantastiskt bra frågor.

Min lillebror har två gånger försökt ta sitt liv, att han klarat sig är bara någon otrolig och ofattbar tur. Tur är dock ett relativt begrepp i detta fall, kanske är det vi som familj som säger tur, han anser säkerligen något annat. Kanske vi inte heller borde säga att det var tur.

Jag anser att alla äger rätten till sitt liv, jag måste själv få avgöra vad som skall ske med mig och när men min livssituation jämfört med en person som är i stånd att ta sitt liv är en dålig jämförelse. Jag känner ett ansvar för dem omkring mig på ett annat sätt, jag känner ett ansvar för min person, jag vill stanna för min och för deras skull. Den som är på väg att ända allt gör det säkert av samma anledning, för sin och dem omkring. Slutresultatet kommer te sig helt annorlunda eftersom ens uppfattning om livet är så olika. Möjligen är det så att båda hanslingarna är helt och fullt rationella ur sina olika utgångspunkter, vi ”normala” kanske bara har svårt att se det.

Har man en sjukdom som stör eller påverkar i ett eller annat håll är det som man främst har rätt till hjälp, något jag under lång period vet och har sett misslyckas kontinuerligt. Är du sjuk är det kanske din sjukdom som talar och inte du! Att många under och efter behandling inom psykeatrin ändå ”väljer” att ta sitt liv kanske beror på bristfällig vård eller dyl.

Det blev långt.

Jag kan inte föreställa mig hur ni har det, ingen situation är den andras like. Håll ihop och en dag åt gången!

Skrivet 15 juli 2008, klockan 08:05
Svar från Ludmilla:
Vad jobbigt att höra att ni har gått igenom rädslan att förlora din lillebror. Hur mår han nu? Är han glad att han överlevde?

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:24
#42 Kommentar från Koorosh (svar):
Allt har sin charm, även döden. I västerländsk kultur är man så rädd för döden att man föraktar den. Men i andra kulturer som fortfarande inte drabbats av det materialistiska lisvstilen ser man på döden som en ganska skön befrielse. Varje männsika, även ett barn, har rätt att bestämma över sitt liv och avsluta det om han/hon vill det. Vuxna ska försöka skapa ett miljö för barnen för att de ska tycka det är värt och roligt att leva, men det finns ingen garanti att man lyckats, precis som allt annat i livet. Man kan ge hur mycket som helst kärlek till sin partner, men hon/han kan bli otrogen ändå! Det finns stunder i varje människas liv då man överväger döden som ett alternativt, inget konstigt med det. Tycker man att döden är mer värt än livet väljer man det alternativet istället, och det gör vissa människor, trotts så mycket kärlek och omtanke som omger dem. Ett persiskt ordspråk säger: ”Den som vinner livets tävling är den som har flest vänner vid döden”. Vissa kan vinna denna ”tävling” vid 14 års åldern, och vissa inte ens efter 100 år vid livet.

Skrivet 15 juli 2008, klockan 08:30
Svar från Ludmilla:
Kanske hade Linnéa redan ”levt färdigt”… Jag håller fullständigt med om att vi är alldeles för onaturliga i förhållande till döden i Sverige!

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:21
#43 Kommentar från Carina (svar):
Tack för hälsningen Ludmilla .Sänder även över några värmande styrke kramar till dig och din familj.Och sänder även en tanke och tänder ett ljus för din Linnea.
Kram Carina

Skrivet 15 juli 2008, klockan 08:57
#44 Kommentar från carina (svar):
Att så många tar sitt liv idag, ser jag som ett mått på hur vårt samhälle mår.
Vår stress mot tiden är en stor faktor, vi ska hinna med så mycket på en dag att det blir omöjligt. Barnen får inte all tid dom behöver, ej heller vuxna som ropar på hjälp. Vart har vilan tagit vägen? Att ha en lugn stund för sig själv eller med sina barn är som borta.
Barnen går i skola efter skola är det läxor, aktiviteter, en del har flara i veckan. Hur orkar vi människor flänga runt som vi gör? Ja inte vet jag men nog tror jag att det är en av orsakerna till ökningen.
Rätten att ta sitt liv kan ju bara var och en styra över, för om jag skulle vilja det frågade jag nog ingen om lov innan. Tragiskt är det men inte konstigt som vår värld är nu.
Vänligen Carina

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:28
#45 Kommentar från Emmelie (svar):
Han mår inte bra, kommer nog inte göra så på ett tag. Ibland tror jag att han inte är glad att han lever, ibland undrar jag själv om jag känner samma sak. Händelser som den här leder till att man börjar undra om mycket och får konstiga tankar, som din att det kanske var ditt fel. Det kan det aldrig vara.

Skrivet 15 juli 2008, klockan 10:39
#46 Kommentar från Marina (svar):
Jag har vid två tillfällen gjort allvarliga försök på att ta mitt liv. Den tanke som var starkast hos mig just då var att jag även gjorde det för min omgivning. Jag var 100% övertygad om att det var det bästa jag kunde göra. Jag kände det som att jag var ett svart moln på min omgivnings annars så blå himmel. Jag var övertygad om att deras liv skulle bli lättare att leva utan mig. Ingen, absolut ingen, kunde få mig att tro något annat.

Sedan tog min systerson sitt liv… Jag har full förståelse för honom, då ingen borde behöva uppleva det han upplevde.
Efter hans självmord svek vården hans syskon och ett år och en dag senare valde hans lillebror att göra det samma.

Det självmordet borde ha förhindrats. Vården borde ha kunnat hjälpt honom och varit mer uppmärksam på hans mående, speciellt i samband med årsdagen.

Vi som finns kvar har det svårt. Det är en tung sorg vi får bära, men jag anser att ingen skall vara tvungen att leva ett liv som är outhärdligt för att vi skall slippa sorgen.
Då är det VI som är egoistiska. Vi har ingen rätt att kräva, hur svårt det än är.
Vi har heller inte rätt att döma… Vi har inte gått i deras skor. Vi vet inte hur det kändes att leva deras liv.

För min egen del, så är jag glad att jag misslyckades. Men det har varit vansinnigt svårt att stå ut med den delen av mitt liv… 32 år. Nu, i efterhand kan jag säga att det var värt det då jag kan använda mina erfarenheter till att hjälpa andra. Framför allt utsatta barn.

Det talas om nollvision… Men än så länge är det bara fagra ord. Barnpsykvården har så stora brister att man har tur om man får rätt hjälp. Jag har kontakt med barn som har försökt få hjälp genom BUP men istället förvärrades deras situation då personalen inte klarade hantera deras problematik. Tyvärr så blir det stora kostnader om man vill ha hjälp utanför vården, och det kan bli ett stort hinder för många.

Förlåt… Detta blev långt. Men det är en mycket stor och komplex fråga.
Egentligen så är mitt svar enkelt… Jag anser att man har rätt att ta sitt liv om det blir outhärdligt att leva. Det finns tyvärr ingen annan än den preson det gäller som kan avgöra. Vi kan aldrig känna det de känner.

Jag beklagar din sorg från djupet av mitt hjärta. Jag vet bara hur det känns att förlora systersöner, men jag har sett hur min syster mår.
Jag vill också tillägga att hon inte klandrar sina söner.

En varm kram

Skrivet 15 juli 2008, klockan 11:10
#47 Kommentar från 200 (svar):
den 23 juni fick jag så nog att jag ville verkligen ta mitt liv.tänkte mycket noga på konsekvenserna eftersom jag har tre barn, 2 vuxna och en tonåring. Förra året blev jag utsatt för ett hemskt brott och mådde så dåligt att jag sökte hjälp på psyket och blev sjukskriven i tre månader, jag ville helst jobba eftersom det blev jobbigt sitta hemma med de hemska tankar jag hade, Till dagens datum har de inte tagit fast våldtäktsmannen och det skrämmer mig att monstret är fortfarande där ute! jag var på väg hem från mitt natt jobb på SöS. Fick en hel del tabletter men de hjälper inte, jag tänkte noga innan jag bestämde mig för att ta livet av mig det var inte bara ett plötsligt infall! det krävdes mod att stå på bron hela kroppen skakades fruktansvärt, jag såg en man springades mot mig och han ville prata, pga honom tappade jag det lilla modet jag hade och klättrade jag ner eftersom han började ringa någon på sin mobil. det har inte blivit bättre än idag och jag är absolut inte tacksam för att han kom min väg. ni som tror att det är fegt att ta sitt liv har aldrig blivit förnedrade/våldtagna tvingas leva med det dagligen, jag är en mycket rädd och skygg person idag 49 år gammal och hatar livet!

Skrivet 17 juli 2008, klockan 13:18
#48 Kommentar från Anonym (svar):
Det är svårt att satsa på något sådant. Man kan utbilda psykologer, terapeuter och kuratorer men man kan inte tvinga någon att lyssna på dem. Alla människor har ett liv, som de kan göra vad de vill med. Linnea ville inte ha sitt, och då gjorde hon valet att inte leva längre. Om hon kände att hon gjorde rätt gjorde hon rätt. Naturligtvis är det svårt för människorna runtomkring, men om du verkligen älskar henne ska du vara glad att hon vågade istället för att leva ett liv hon inte ville leva. Terapi hjälper många men inte alla. Hon har det bättre nu.

Skrivet 17 juli 2008, klockan 13:20

Pingback från Tonårsmorsa » Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (23:08)

[…] Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken. […]

Kommentar från fanny
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (21:27)

det borde vara mer respekterat än vad det är. det är så tabubelagt att det nog i vissa fall kan utföras bara för att det är så förbjudet. man vill markera att ”ha! ni kunde minsann inte bestämma över mig. jag är min egen herre, jag väljer själv och jag valde det här, ingen elelr inget kan hindra mig”.
jag tycker absolut man ska prata om sånt här,(tänker nu på vård och nästående) inte bara fokusera på hur det SKA vara, vilka MÅL och DRÖMMAR man har utan också mer ”face the fact” – nämligen att personen i fråga mår skit och kanske vill dö. lika bra att prata om det, människan TÄNKER ju på det hela tiden ändå.

och alla som vill dö är inte sjuka, också viktigt att komma ihåg.

(svara gärna hos mig, jag glömmer säkert gå tillbaks just till detta inlägg, men jag vill gärna ha svar så..)
.-= fanny´s last blog ..16:42 – like a melody in my head =-.

Kommentar från Mia
23 mars, 2011 kl 23 mars 2011 (17:30)

Jag har senaste året gjort upprepade självmordsförsök. Och misslyckats. Jag är inte det minsta glad över det… Att sedan mötas av anhöriga som blir arga, skäller på mig, säger att jag ska tänka på dem osv… det gör mig bara arg. Det här är MITT liv. Jag har i 48 år levt för andra. Varit en snäll dotter, en hängiven, trogen hustru, en riktigt bra mamma…
Av olika orsaker har jag inte längre någon livsglädje… och jag ser inte längre någon utväg.
Jag är vuxen. Jag är depremerad – av fullt legala skäl.
Är det då inte mitt liv mitt längre?
Ska jag omyndigförklaras, sjukklassas – för att jag känner att det räcker nu?
Jag har levt 46 bra, lyckliga år… Det räcker för mig.

Kommentar från Ludmilla
23 mars, 2011 kl 23 mars 2011 (22:01)

Mia: jag förstår hur du tänker… Men, om du är deprimerad kan du ju få hjälp att inte vara det. Och då kommer du inte att känna att du inte vill leva längre. Vad har du fått för hjälp?

Kommentar från registre des creations
10 april, 2013 kl 10 april 2013 (5:03)

sympa mais ce soir” il faut ”a visiter mon site registre des creations

Kommentar från AnastasiaDate
17 april, 2014 kl 17 april 2014 (23:25)

Thanks for sharing excellent informations. Your web site is so cool. I am impressed by the details that you’ve on this website. It reveals how nicely you understand this subject. Bookmarked this web page, will come back for extra articles. You, my pal, ROCK! I found simply the information I already searched all over the place and just could not come across. What a perfect site.