Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sista bilden på Linnéa…

30 juli 2008 (17:57) | Linnéa, psykiatri, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

30 maj på förmiddagen i skolan

30 maj på förmiddagen i skolan

Detta är den sista bilden på min älskade, fina dotter Linnéa. En vecka innan hon skulle fylla 15 år. För 2 månader sedan idag.

På halsen syns ärret efter det senaste självmordsförsöket 2 veckor tidigare.

Hennes ögon ser inte levande ut. Leendet är påklistrat. Hon visste redan att hon skulle dö samma dag. Hon hade planerat det i minsta detalj. Ca 10 timmar senare hoppar hon framför tåget, tar sitt liv. Så brutalt. Så oåterkalleligt.

Men ändå dissekerade hon här för fulla muggar på NO-lektionen och pratade om att hon skulle bli läkare. Hon tyckte om att skära! Hon blev hämtad av mormor vid 12-tiden och var sedan på BUP fram till kl 16 när jag hämtade henne för en helgpermission. Hon skulle på en konsert med en kompis på kvällen och ville cykla dit själv, vilket jag inte tillät.

Hon blev arg på mig och sprang tillbaka till BUP. Hon visste att jag passade henne mycket mer noga än BUP. De lät henne åka på en konsert utan tillsyn på kvällen. Hon tog tillfället i akt. 4e gången gillt.

Hon hade samma halsband på sig när hon dog. Örhängena hittade man aldrig.

Du fattas mig Linnéa.

Jag önskar att jag visste vad jag skulle ha gjort. Vad jag kunde ha gjort annorlunda. När jag kunde ha gjort annorlunda. Jag gjorde allt jag kunde. Jag gjorde verkligen allt som jag kunde. Du öppnade dig inte för mig. Du låtsades som att allt var bra. Varför berättade du inte för oss hur du mådde?

Jag kommer alltid att älska dig. Du kommer alltid att finnas inom mig. Du kan inte försvinna.

Aldrig någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
4 september, 2008 kl 4 september 2008 (15:40)

#1 Kommentar från queenia (svar):
så tragiskt…. har inga ord…
kramar om… Q.

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:19
#2 Kommentar från Ludmilla:
Tack! Kram!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:20
#3 Kommentar från DagStjärnan (svar):
Det gör mig så ont att känna dig sorg.
Känner med dig, men kan aldrig förstå.
Lider med dig, fast på mitt sätt.
Tröstar så gott jag kan, försöker att skingra dina tankar lite grann.

MÅNGA tröstade kramar

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:24
Svar från Ludmilla:
Det värmer mig mycket!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:32
#4 Kommentar från Marianne (svar):
Jag förstår att det gör ont i dig vännen.
Du har varit med om henne, du kommer alltid att ha henne inom dig.

Hoppas att du snart får en dag då allt gör lite mindre ont.
M

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:24
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du för dina fina tankar!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:33
#5 Kommentar från Rozie (svar):
Jag måste bara krama – där orden helt tar slut…
Det finns inga ord i världen som kan uttrycka och mildra det som hänt.
Enbart TIDEN arbetar för att du en dag kan se tillbaka på det som hänt, utan att ”gå sönder” i din stora sorg och saknad…

Man glömmer aldrig, man slutar aldrig sakna, men ”tidens gång” gör att man lättare kan ”hantera” sorgen…

Kram, mina tankar är hos dig och din familj // Rozie

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:39
Svar från Ludmilla:
TIDEN! Tiden är min kompis just nu!
Jag är glad att det REDAN har gått 2 månader…

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:43
#6 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Där är hon så levande, med ett leende på läpparna… Ja, du kan se att det inte är någon gnista i ögonen. Vi som inte kände Linneá… för oss är det en ung, glad flicka… Vem skulle kunnat gissa, vem skulle kunnat veta?

(Men fyyy! Nu blev det så där läskigt igen… Precis nu, när jag skriver denna kommentar, så får jag ett meddelande om att jag fått en ny kommentar på mitt inlägg, där jag nämner er… så jag tittar och kommentaren är från dig!)

Kramar om, länge och varmt!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:48
Svar från Ludmilla:
Vad konstigt det känns att du aldrig träffade henne. Det känns som att vi alltid har känt varandra…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:29
#7 Kommentar från Ister (svar):
Du gjorde allt du kunde.

Linnea hade ett stort mörker inom sig som hon inte kunde dela med någon.

Jag är övertygad om att du gjorde allt.

*sitter brevid en stund*

Skrivet 30 juli 2008, klockan 19:49
Svar från Ludmilla:
Kram…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:29
#8 Kommentar från Camilla (svar):
Vilken fin tjej…oj oj oj..känner smärta för hur du ska känna dig..nä de är nästan svårt att förstå ändå..de är lätt när man inte står där själv, åtminstone har jag så lätt att försöka ”bota” smärta…vill inte att någon ska behöva ha så ont som du har nu,herrejösses hoppas tiden mildrar smärtan och att du får många fina stunder framöver…så onödigt att Linnea valde bort livet…*kraaaaaam**sitter å gråter med dig*

Skrivet 30 juli 2008, klockan 20:04
Svar från Ludmilla:
Tack snälla! Det hjälper väldigt mycket att dela!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:30
#9 Kommentar från Daniel (svar):
Hej på dig, jag beklagar verkligen, jag gröt floder nör jag läste ditt inlägg, kan inte ens ana hur du mår. Kram på dig!!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 22:57
Svar från Ludmilla:
Men tack… stor kram!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:30
#10 Kommentar från Lena (svar):
Tänk om inte det där lilla ordet om funnits! Så tänker jag när jag läser dina ord.
Ja, vad hade du kunnat gjort, du hade ju gjort allt…och lite till!
Det är så vansinnigt tragiskt, så det finns inga ord!

Tusen varma styrkekramar från mig

Skrivet 30 juli 2008, klockan 23:04
Svar från Ludmilla:
Tack för dina kramar! De hjälper!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:31
#11 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Kramar i massor.

Skrivet 31 juli 2008, klockan 00:13
Svar från Ludmilla:
Tack! Tack! Tack!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:31
#12 Kommentar från Janne (svar):
Fan, nu började tårarna trilla! Så svårt att förstå att en tjej så ung, söt och full med liv som Linnea såg ut att vara inte tyckte att livet var värt att leva.

Så länge hon finns kvar i era tankar, så tror jag att en del av henne trots allt finns kvar hos er…

Kramar!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 00:26
Svar från Ludmilla:
Ja… det är ju frågan man ställer sig om och om igen. Hur kunde hon välja bort livet… Så älskad! Hade ”allt”…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:32
#13 Kommentar från Axiz (svar):
Min son ligger på intensiven, hans fjärde självmordsförsök det senaste halvåret. Jag känner inte att vi har fått någon hjälp. BUP vägrade ta emot honom eftersom han skulle fylla arton om fyra månader när han försökte ta sitt liv första gången.
De har erkänt att de gjort fel, men mer än det svaret har jag inte fått. Vuxenpsyk har bollat honom mellan två olika avdelningar, i förgår skrevs han ut och idag hämtade han ett recept på en stor mängd medicin. Han blev besviken när öppenvården vägrade ta emot honom idag eftersom de håller på att omorganisera. En stund senare tog han alla piller på en gång.
Jag hade blivit lovad att han inte själv skulle handha sina mediciner och recept eftersom han är självmordsbenägen. Vi hade avtalat att jag skulle ge honom medicinen vid behov, med detta glömde man.
Vad gör man när vården inte fungerar och ens barn nonchaleras så här?

Jag vill inte överleva mitt barn, vill inte gå igenom det fruktansvärda du upplevt. Idag är jag bara rädd och förbannad!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 00:34
Svar från Ludmilla:
Jag blir chockad och bestört!! Hur får det gå till så här?
Har du anmält någon? Det borde du kunna göra!
Vi måste gå ihop och hjälpas åt att visa politikerna att det måste till mer resurser till psykvården. Det får inte fortsätta så här!

Många, många varma kramar till dig!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:34
#14 Kommentar från izzy (svar):
tragisk så jag inte vet vad jag ska säga usch…kramar i massor i alla fall

Skrivet 31 juli 2008, klockan 00:35
Svar från Ludmilla:
Kram!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:34
#15 Kommentar från sammie (svar):
såå vacker hon är,verkligen jäätte vacker. Må hon vila i frid.
kram..

Skrivet 31 juli 2008, klockan 01:34
#16 Kommentar från Trash (svar):
snyft snyft … kan ej sluta läsa trots att tårarna rinner för dina fina ord ….
det känns som man dör själv när ens barn rycks bort …. Jag vet det …. *Blåser goa* Tobbe

Skrivet 31 juli 2008, klockan 08:05
Svar från Ludmilla:
Ja… det blir aldrig som förr… livet ställs på ända… Hur gör man?

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:35
#17 Kommentar från Linda Mpili (svar):
Det gör ont när man ser bilden, och när man läser. Ändå ger du mig hopp på nåt sätt. Du visar så tydligt att du kan leva vidare, du har en förmåga att reflektera… ur olika perspektiv. Ta distans, komma nära. På samma gång. Jag är imponerad, det är jag. Du är bra.

Skrivet 31 juli 2008, klockan 08:12
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du. Det är otroligt om jag kan inge hopp… bara genom att försöka överleva… kram!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:39
#18 Kommentar från Blackpanther (svar):
Oj vad hemskt. Tror att du verkligen gjorde allt du kunde med tanke på att du hade sådan koll och hon blev sur på dig just för att hon viste att du brydde dig om henne och att du inte släpte henne som BUP gjorde. Dock hade jag kännt ett hat mot BUP att de kunde låta henne gå även fast det hade hänt förut.

kram

Skrivet 31 juli 2008, klockan 08:37
Svar från Ludmilla:
Tack!
Det kommer inte att gå oförmärkt förbi. Jag kommer att se till att Linnéas död inte är ”i onödan”.

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:40
#19 Kommentar från Tizzel (svar):
Hon var verkligen vacker din dotter!
Himlen har blivit ännu en smula vackrare nu sedan hon anlände dit!
Varm kram!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 08:41
Svar från Ludmilla:
Tack och stor kram!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:40
#20 Kommentar från Mr Galahad (svar):
Beklagar… Vad mer kan man säga till den förlorat det enda som aldrig kan ersättas, ett barn.

Det måste vara fruktansvärt att leva med vetskapen om att den man älskar oåterkalleligt är borta.

Den enda tröst som jag kan ge är påminnelsen om att det inte var ditt fel.
Det är ett val som hur fruktasvärt och tragiskt det än var, var hennes att göra.

Ni ses igen…

//Mr G

Skrivet 31 juli 2008, klockan 08:56
Svar från Ludmilla:
Tack. Jag måste säga det om och om igen: Det var inte mitt fel!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 10:08
#21 Kommentar från SötKnubbis (svar):
inga ord men lämnar varma helande knubbiskramar …..

Skrivet 31 juli 2008, klockan 10:19
Svar från Ludmilla:
Tack!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:41
#22 Kommentar från Lilliess (svar):
kramar till hela familjen!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 14:44
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:41
#23 Kommentar från Daniel (svar):
Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Här sitter man och skriver blaj på bloggen och håller på att tramsa och så är det någon som du som verkligen har något vettigt och viktigt och jobbigt att dela med dig av. Då skäms jag över ig själv….

Jag kan inte med ord beklaga eller säga något som hjälper. Men dina texter berör och hoppas ni ”kommer ut hela på andra sidan”

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:34
Svar från Ludmilla:
Vad snäll du är som skriver så här!
Det ger mig mer kraft att fortsätta skriva!

Kram!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:42
#24 Kommentar från Mikael (svar):
skickar mina tankar… kram

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:36
Svar från Ludmilla:
Tack. Dina tankar värmer!

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:43
#25 Kommentar från babykicksass (svar):
Du gjorde vad du kunde! Du kunde inte ha gjort mer. Hon hade bestämt sig. Försök förstå det!

Jag tror på ett slags rike efter detta. Jag är säker på att ni kommer att träffas och kramas där, och både du och hon kommer att må jättebra!

Varm kram

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:42
Svar från Ludmilla:
Man blir benägen att hoppas att det finns något mer efter detta när man är med om detta. Jag längtar efter Linnéa…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 17:43
#26 Kommentar från Gunilla (svar):
Så länge ni minns
hon finns….

Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skrivet 31 juli 2008, klockan 18:23
Svar från Ludmilla:
Tack… så sant…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 21:45
#27 Kommentar från Anonym (svar):
Vilken vacker dotter du har, skriver har trots att hon inte finns levande hos er.
I själ och hjärta finns hon alltid och kommer alltid vara hos dig.
Ta hand om dig!
Kram

Skrivet 31 juli 2008, klockan 19:49
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 21:44
#28 Kommentar från Monica (svar):
Hej …när jag tittar på Linnea och tänker att hon levde för två månader sedan så är det ofattbart för mej som inte kände henne va är det inte då för dej ….hon är så söt men tyvärr hon ville inte stanna här hos er och det är svårt att acceptera … men hon finns alltid inom dej för du har varit med om henne …kramar om Monica

Skrivet 31 juli 2008, klockan 20:39
Svar från Ludmilla:
Tack, ditt engagemang värmer…

Skrivet 31 juli 2008, klockan 21:43
#29 Kommentar från Trash (svar):
Hur man gör ?? ja du det e en gåta … man måste ju forsätta för sina andra barns skull … hade jag ej haft dom så skulle jag ej levt längre ….

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 07:25
#30 Kommentar från Ludmilla:
Trash: Har du erfarenhet av samma sak? Att förlora ett barn? Det låter så på dig… Kram

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 08:26
#31 Kommentar från johanna (svar):
jag har inga ord, bara tårar trillar sakta ner för min kind.. även fast hon inte finns bland oss längre som levande, så lever hon alltid bland oss i en annan skepnad! jag beklagar, så innerligt!
/johanna 16

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 09:05
#32 Kommentar från Kim Berg (svar):
Kära Ludmilla med familj!

Vet inte hur jag hamnade på Din sida, men här är jag och här blir jag kvar så länge Du skriver…

Jag läser och jag gråter, stannar upp och kippar efter andan, men jag läser igen och gråter igen! Så fortsätter det…

Hur kunde detta fasansfulla hända denna otroligt vackra och vad jag förstår, otroligt begåvad ung tjej? Ja, det är mycket vi inte förstår om själen och vad den kan göra med oss…

Åh, vad jag nu längtar hem från jobbet, så att jag kan få krama och pussa på min lilla 9-åriga dotter. Din så vackra blogg gör att jag får lite perspektiv på tillvaron, försöker precis som Du på flera ställen skriver; leva i nuet, för ingen vet vad morgondagen har att inhämta!

Många, många kramar till Dig och Din familj och ett STORT TACK för att Du vill dela med Dig av det så fruktansvärt fasansfulla! Jag är säker på att Din blogg gör att många, både kända och okända, stannar upp och tar sig en tankeställare om livet självt och hur bräckligt det är…!!!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 11:28
Svar från Ludmilla:
Tack kära du för att du ville dela detta med mig. Kramar till dig och din dotter!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:19
#33 Kommentar från Anonymian (svar):
Jag känner igen sådana märken. Hu. Men han lever än.

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 10:24
#34 Kommentar från Rebecka (svar):
Åhh herregud…Nu har jag läst ALLT du har skrivit på bloggen. Och jag har gråtit hela tiden…Vad hemskt. Men jag måste säga att jag tycker du är stark…Jag har mått väldigt dåligt under de senaste 5 åren vilket har resulterat i flera självmordsförsök. Första gången jag blev inlagd var på BUP, har även varit inlagd på BUP i Uppsala(hette Ulleråker då)! Sen även långa perioder på vuxen psyk sen jag fyllde 18. Idag mår jag ganska ok. Men nu pratar min 11 åriga lillasyster mycket om hur dåligt hon mår. Hon säger bestämmt att hon vill dö och att allt blir så mycket bättre då…

Jag förstår faktiskt inte hur du orkar… Det måste vara så jobbigt. Men som sagt… Du är stark!
Skänker många tankar till dig och din familj(och även Linnéa).

MVH
Rebecka 22 år

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 02:02
Svar från Ludmilla:
Hej Rebecka,
Tack för att du läser. Det hjälper mig i min saknad. Jag är ledsen att höra att du har mått så dåligt under så lång tid. Vad är det som fått dig att må så dåligt? Vad är det du känner? Är det något som din omgivning kunde ha gjort annorlunda som skulle ha gjort skillnaden? Om du inte vill skriva här på bloggen får du gärna maila mig.

Det måste göra extra ont när din lillasyster uttrycker liknande saker.

Så tufft för dig…

Tack!

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 23:02
#35 Kommentar från Ylva (svar):
Så otroligt vacker din dotter är!

Jag blir så ledsen när jag läser. Tårarna trillar & vill inte riktigt sluta..

Som någon annan skrev..man får sig verkligen en tankeställare.

Många varma kramar till er!

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 23:30
Svar från Ludmilla:
Tack Ylva.
Kram!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:20
#36 Kommentar från Penthesilea (svar):
Ludmilla, jag vet att det inte finns något som jag kan säga för att trösta dig i din sorg. Jag vill dock att du och alla andra ska veta att det finns människor inom det social arbetet som kämpar för att ändra på systemet, som kämpar för att unga människor ska slippa känna att döden är enda utvägen. Vi kämpar och behöver allt ert stöd! Gråt inte i tystnad, få era röster hörda! Psykvården i Sverige måste genomgå en förändring nu!!!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:35
#37 Kommentar från kulan (svar):
Fruktansvärt att de inte hade mer koll på henne , när hon tydligt gjort självmordsförsök…En annan sak är ju att man ska bli lite mer uppmärksam och försiktig då just glädje som du beskrev hade upplevts från din dotter sista dagen, glädje är ju också ett tecken på lättnad över att ha kommit på ett sätt att dö.. Ett väldigt vanligt tecken…

Skrivet 20 augusti 2008, klockan 21:48

Kommentar från susanne
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (19:30)

jag vill bara säga att jag känner verkligen med dig när jag läser. min pappa tog livet av sig för 2 år sedan.
jag var 18 år då, det var och är jobbigt. jag har inte kunnat gå vidare, men jag blir starkare av att läsa dina ord!
om du vill prata, susanneochtony@hotmai.com
ta hand om dig!

Kommentar från helena
3 februari, 2009 kl 3 februari 2009 (1:13)

Så otroligt vacker hon var. Så hemskt att hon inte lever. Jag läser din blogg varje dag, du skriver bra och gripande, och jag är verkligen tagen av Linneas öde. Jag vill inte heller alla gånger leva, sådana tankar har jag haft i många år, och dem kommer fortfarande, men dina ord i bloggen gör mig lite starkare, tror jag. Jag vill inte leva, men samtidigt vill jag inte lämna livet. Tänk om jag blir lycklig någon gång. Jag fyller snart 20, och jag ska bli äldre, jag ska kämpa vidare, och jag ska fortsätta läsa din blogg, för den berör mig så mycket och gör mig lite starkare.

Under ett tomt, dött skal så gömmer sig en underbar människa, som berör och fascinerar andra människor. Linnea var nog en sådan sällsynt varelse. Tack. Kämpa vidare, du är stark och klarar detta. Jag beundrar dig.

Kommentar från Ludmilla
3 februari, 2009 kl 3 februari 2009 (7:39)

Helena: Tack för att du följer min blogg. Det värmer oerhört att höra att det gör skillnad för dig att läsa den. Det ger mig ny kraft!

Kommentar från mackan
23 februari, 2009 kl 23 februari 2009 (21:39)

tycker synd om er och vet du varför hon hoppade? Jag hade en bror som hängde sig själv det var mycket sorgligt.

kram mackan

Kommentar från Ludmilla
23 februari, 2009 kl 23 februari 2009 (21:47)

Mackan: Jag är ledsen att höra att du har råkat ut för att din bror har tagit sitt liv. Det är ju inte så enkelt att man kan säga att en person hoppar av en enda anledning. Det är väldigt komplext. Linnéa var sjuk och ville dö. Tyvärr lyckades inte vården hindra henne.

Kommentar från Jessica
28 september, 2009 kl 28 september 2009 (23:49)

Det är längesedan du skrev det här inlägget.. Jag vet inte hur jag hamnade här men jag vill bara säga att du kunde inget annorlunda gjort. Du skriver: ”Jag önskar att jag visste vad jag skulle ha gjort.”
Ingen vet sådant i förväg, inte ens hon. Jag har varit där Linnéa har varit. Jag känner igen allt! Fasaden man sätter upp, hur man lurar andra till att tro att allt är bra. Ångestattackerna, självmordsförsöken. Man vet inte själv vad som krävs för att man ska må bra igen. Inget hjälper. Absolut ingenting. Hon hade redan bestämt sig. Jag är idag på väg upp, upp på stegen, men jag har en lång väg att gå. Psykiatrin är ett skämt, dessvärre lär det inte att bli bättre om inte hela systemet öppnar ögonen. Det lär dröja.
Tack för din blogg! Take care

Kommentar från Ludmilla
29 september, 2009 kl 29 september 2009 (17:49)

Jessica: Tack för dina ord!

Kommentar från Dottern
29 september, 2009 kl 29 september 2009 (18:56)

Upplever din smärta när jag läser dessa rader. Känner igen mig och lider med dig.

Anna
.-= Dottern´s last blog ..Konsekvenserna för efterlevande =-.

Kommentar från Tanja
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (9:22)

livet är inte alltid så lätt.. jag har själv känt mig meningslös och ville så många gånger försvinna. jag känner en stor sorg och lider med dig. hon har det nog bra nu, tack för alla inlägg du delar med dig till oss alla. de är verkligen kärlek, känslor och sorg. ” utan ljus finns inga färger, du var mitt ljus ”

Skriv någonting