Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

En tung dag… Om risifrutti…

1 augusti 2008 (11:11) | acceptans, Linnéa, Mindfulness | av: Ludmilla

Gårdagen var en tung dag. Trots det underbara vädret och härlig miljö. Tankarna kommer hela tiden tillbaka till Linnéa. Saknaden. Tomheten.

Jag kämpar för att hålla mig till nuet. Att glädjas för det jag har, istället för det jag inte har.

Vi var på en utflykt. En flicka, ca 16 år gammal, var med på båten med sin pojkvän. De såg väldigt kära ut. Lyckliga. Hon såg harmonisk ut. Hade passerat nålsögat och kommit ut på andra sidan…

Hon tog fram en risifrutti, jordgubb. Hon åt den med omsorg, njutandes. Mina tankar for iväg igen… Jag brukade köpa risifrutti, jordgubb, till Linnéa. Överraskade henne när hon kom hem från skolan. När hon satt och spelade piano… när vi kom hem… Ord, sammanhang, erfarenheter, minnen, känslor, tankar… allt hänger ihop, har kontaktytor med varandra.

Jag vänder mig om mot havet för att dölja mina tårar för alla okända människor. Tittar ut över havet, vågorna… Den salta vinden i mitt ansikte som blandar sig med mina salta tårar…

Plötsligt ser jag en fjäril som flyger bredvid båten… Där är du ju…

Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (19:18)

#1 Kommentar från Yvonne (svar):
Vad fint du skriver! Jag tänker på dig och din fantastiskt söta dotter. Orden känns platta och otillräckliga. Kram, Yvonne

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 11:14
#2 Kommentar från liljansval (svar):
En stor varm kram till dig………

…liljan

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 11:15
#3 Kommentar från Ludmilla:
tack!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 12:12
#4 Kommentar från *Mandy* (svar):
Vackert. Nånstans på nåt sätt vet hon nog att hon är i dina tankar :)!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 12:14
Svar från Ludmilla:
Jag hoppas det.

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:07
#5 Kommentar från MyBody (svar):
Jag är helt säker på att hon flög där bredvid dig. För några år sedan förlorade min sambo sin pappa i cancer, det tog honom väldigt hårt. Vi har byggt hus detta år och när vi står på tomten och håller på att ska så gräsmattan flyger det en fågeln nära oss hela tiden, den är inge rädd när man kommer den för nära och vi sa det det måste vara min sambos pappa. Det är skönt att man kan få tänka så iallafall, att de finns med på nåt vis. Kram till dig.

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 12:26
Svar från Ludmilla:
Vad fint… jag känner igen känslan!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:07
#6 Kommentar från Gunilla (svar):
Det är alla sådana små tecken som gör att man överlever….

Kram Gunilla

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:15
#7 Kommentar från Ludmilla:
Ja.. det hjälper… det tröstar… vad det nu är…

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:25
#8 Kommentar från Lin (svar):
Så hemskt men så bra skrivet. Kramar xxx

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:27
Svar från Ludmilla:
Tack. Kram!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:58
#9 Kommentar från Blackpanther (svar):
Oj vad fint skriviet. Började gråta…

Tack för din kommentar. Här är mitt svar:
Tusen tack för din kommentar.

Ja det är nog så att man överlever och att man värdesätter varje sekund som man hade men det måste vara så jobbigt. Man kan nog aldrig sätta sig i hur det skulle kännas och vad man skulle göra från man väl är där.

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:29
Svar från Ludmilla:
Stor, stor kram!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:58
#10 Kommentar från Ingrid (svar):
Åh, förbaskade tårar.
Allt har kontaktytor som du skriver. Om du så ser en sten så kan den betyda något för dig, pga sorten, färgen eller platsen den ligger på.

Jag vet att du är ateist men visst undrar man vid sådana här ögonblick. Jag tror nog att Linnéa ville att mamma skulle vara glad på sin båttur och njuta av solen och värmen. Att hon därför uppmuntrade mamma lite.
Styrkekramar

Styrkekramar

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:43
Svar från Ludmilla:
Tack… Ateist betyder ju inte att man kan tro på något som finns efter detta liv…

Stort tack och kram!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:58
#11 Kommentar från Carla (svar):
Hej! Känner igen mina tankar i dina. Fjärilen var ett tecken från Linnea det är jag säker på. Igår var jag och titta när min dotter 16år spelade gullmarskcupen. Där var en vit fjäril som flög omkring på plan när tjejjerna värmde upp. Plötslig stanna den till vid min dotter och flög runt en stund, sen kom den till mig för att sedan flyga sin väg. Är övertygad om att detta var Richard. Ha det bra min vän kramar om

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 14:53
Svar från Ludmilla:
Någon har liknat döden vid att kokongen blir till en fjäril…

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 21:58
#12 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Tänker på fjärilen du såg… på bilden på hennes minnessida, där hon syns lite snett bakifrån och vingarna av fjärlisslag,. precis intill henne. Ja, det är klart att det var Linneá! Kram!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 17:39
Svar från Ludmilla:
Bilden på minnessidan är från fjärilsfarmen på st Marteens i Västindien i höstas.

Vi var på fjärilsfarmen på Haga 2 veckor innan Linnéa dog…

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 21:59
#13 Kommentar från jessica (svar):
hej jag läser din blogg dagligen o du berör verkligen jag hörde att din man oxå har en blogg men jag lyckas inte hitta den. skulle gärna vilja läsa den oxå. styrke kram från jessica
http://www.jnm.blogg.se

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 19:13
Svar från Ludmilla:
Hej!
Tack för att du läser min blogg. Min man har ingen blogg. Han är inte den typen! ; )

Kram

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 21:57
#14 Kommentar från Zoffe (svar):
Hej! Läser din blogg emellanåt..blir så berörd..du skriver så fint..du påminer oss alla om livets sårbarhet och att fånga dagen..ögonblicket..Mitt påfrestande liv med Sam känns plötsligt så litet jämnfört med det du har..

Då min pappa dog för 3 år sedan hände så mkt som inte gick att förklara..inte på långa vägar..när jag sedan gick på en privat seans förra hösten var det så klockrent det jag fick förmedlat..mediumet kunde omöjligt veta..Livet är nog inte bara här och nu..det finns nog en fortsättning som vi med vårat mänskliga sinne inte kan föreställa oss hur det är..en liten ynka tröst i allt det stora och svåra..för oavsett vilken tro man har eller inte har så är det ju en förlust som man måste ta sig igenom..som gör så ont..så ohyggligt ont..
Många varma kramisar till dig och din familj..
Mamma Zoffe

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 19:32
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du för att du kommer och hälsar på mig. Det betyder mycket.

Ja, det är omöjligt att veta vad som händer efter döden…

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 22:00
#15 Kommentar från litet ljus (svar):
ska man leva för anhörigas skull eller sina egnas?

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 00:08
Svar från Ludmilla:
Självklart ska man leva för sin egen skull. Men det att man tappat livslusten just nu behöver inte betyda att man inte kommer att tycka det är värt att leva sen. Det finns ingen som jag vet som haft självmordstankar och sedan kommit igenom det som inte är glad att denne inte lyckades…

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 19:58
#16 Kommentar från Nina (svar):
All min värme!

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 09:29
Svar från Ludmilla:
Tack! Jag känner den!

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 19:59
#17 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Till litet ljus: Det är klart man ska leva för sin egen skull, men precis som Ludmilla skriver så kan det ibland vara svårt att finna livsglädje, även om jag tror att den återkommer om man bara orkar hålla ut det tunga och svåra. men om man har svårt att finna egen motivation till livet för en period, så kanske man kan leva för andras skull, för de som betyder något för en, för en kort period? Tills man själv funnit livsgnistan igen?! Kram!

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 20:36
#18 Kommentar från Lena (svar):
Jag dras hit varje dag. Du skriver så otroligt vackert om det som är så fruktansvärt svårt och sorgligt.

Du finns ofta i mina tankar!

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 11:00

Pingback från Ludmillas Blogg » Det gör så ont Linnéa…
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (15:35)

[…] symboliserar Linnéa. Vi känner hennes närhet i fjärilar… Fågeln symboliserar hennes dikt om att hon är en fågel som bestämmer sig för att hoppa. […]

Skriv någonting