Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Smärtan efter min döda dotter…

5 augusti 2008 (14:58) | livet, psykiatri, självmord, sjukvård, tonåringar | av: Ludmilla

Nyckelbandet jag fick av Linnéa för ca 1,5 år sedan...

Nyckelbandet jag fick av Linnéa för ca 1,5 år sedan...

Jag tittar på orden jag just skrev och rycker till… så overkligt är det ju… Hur kan hon vara död… DÖD????

Nu när vi varit på ställen som familjen varit tillsammans med Linnéa tidigare har Johan vid några tillfällen sagt; -Men visst känns det märkligt att Linnéa inte finns längre… att hon är död. Jag rycker till varje gång. Det känns inte rätt av honom att påstå det… fast jag vet att han har rätt…

Det gör så ont inom mig. Jämt. Hela tiden. Smärtan sitter framför allt i magen. Det river och sliter och bränner. Som en glupsk mask som äter upp mig från insidan. Den stjäl all energi från mig. Gör mig svag. Gör mina tankar väldigt långsamma. Jag är inte van vid att känna så. Jag är van vid att fungera! Jag vet att jag har ”rätt till” att inte fungera som jag brukar. Men ändå… Hur länge ska det kännas så här? Hur länge ska jag somna med smärtan. Vakna med smärtan mitt i natten och inte kunna somna om. Börja dagen med smärtan. Ont. Ont. Ont…

Jag läser om alla normala krisreaktioner. Kroppsliga reaktioner, ilska och aggressioner, ångest och rädsla, skuld, försämrat minne, långsamt tänkande, kaos inombords, koncetrationssvårigheter… I stort sätt: allt är normalt. Alla har vi olika sätt att visa vår sorg. En del vänder det inåt. En del vänder det utåt. Ibland väcker det en massa reaktioner och känslor som egentligen handlar om något annat. Ibland är det viktigt att ta hjälp av en kunnig terapeut för att reda i vad som är vad så att man inte fastnar utan kan gå vidare.

Jag är glad att jag lyckas hålla ihop mig utåt så att jag kan vara mamma åt mina pojkar. De verkar trots allt de varit med om må väldigt bra. De kan prata öppet om det som hänt Linnéa och gör det också ibland, men däremellan är de som vilka pojkar som helst. Skönt.

Oscar frågade mig häromdagen om det var 9 månader sedan det hände. -Nej, det är 2 månader sedan, svarade jag. Oscar tyckte det var väldigt länge sedan. Jonas sa igår att Linnéa sa sista kvällen att hon skulle klia honom på ryggen nästa gång… Men det blev ingen nästa gång…

För pojkarna är det ju snarare 4 månader sedan. Linnéa var ju på barnpsyk i 2 månader innan hon dog, och under den tiden var hon dels inte så mycket hemma och dels väldigt förändrad. Det är bra att tiden går fortare för dem. Att livet fortsätter. Sommaren har fyllts med olika nya minnen. Minnen från tiden efter att Linnéa dog. Det finns inte bara minnen tillsammans med Linnéa längre. Utan även utan.

Nu är det snart dags att ge sig in i debatten om ungas hälsa. Det känns viktigt att göra något konstruktivt så att Linnéas död inte blir i onödan. Det finns många sätt att göra det på och jag kommer att göra det på alla sätt.

Alter Ego skriver ett bra inlägg om detta på sin blogg. Det enda sättet att göra detta på är att se till att diskussionen hålls levande och att vi inte blundar för självmorden. Ungdomar mår allt sämre.

Tillsammans kommer vi alla att kunna göra skillnad för framtiden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:13)

#1 Kommentar från josephine (svar):
Blir så ledsen när jag läser det du varit med om angående din dotter, så himla tragiskt,skulle jag förlora min son vet jag inte vad jag gör, Jag förstår verkligen den smärta du går och bär på,jag känner med dig..

Många varma kramar//Josephine

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 15:01
Svar från Ludmilla:
Tack snälla för dina fina ord. De hjälper!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 16:53
#2 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Dina inlägg berör väldigt starkt! Det går inte att stå oberörd inför det vi läser. Det är bra. det innebär att du når fram. Ditt budskap är solklart, ditt mål. Att kunna göra skillnad. Du gör skillnad redan nu och det är viktigt!

Tiden… det sägs att den läker alla sår. Jag tror inte det stämmer med de allra djupaste såren. Däremot tror jag att vi lär oss leva med dem.

Jag är glad att du ändå är väldigt konstruktiv, för jag tror inte bara det hjälper dig i ditt sorgearbete, jag tror också det hjälper dina andra barn! Värme till dig och din familj!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 15:07
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt enorma stöd! Det betyder så mycket!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 16:53
#3 Kommentar från Pernilla (svar):
Javisst gör det ont, jävligt ont…varje dag…ont,ont,ont…att missta sitt barn. Efter 21 månader har smärtan inte lagt sig, det gör fortfarande ont…såret i mitt hjärta har blivit ett ärr men allt som oftast spricker det upp och blöder igen. jag känner igen alla de ”normala” krisreaktionerna du skriver om, jag har dem alla…fortfarande efter 21 månader. Är inte samma person idag som jag var för 21 månader sedan och kommer aldrig att bli heller!
Också hos oss sörjer syskonen…på olika sätt…
Jag har redan gett mig in i kampen om att ingen annan ska behöva drabbas av det som vi drabbats av. Tillsammans kan vi kanske lyckas…måste vi lyckas…med att få till en förändring.

Många kramar till dig Ludmilla och till din familj.

Pernilla Christians änglamamma

http://www.christiansellergren.se

http://blogg.aftonbla

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 20:10
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du. Det betyder mycket att någon som ”ligger före” i processen ger råd och tips. Jag märker också att syskonen sörjer väldigt olika, men det går trots allt framåt!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:26
#4 Kommentar från Liz (svar):
Skönt att pojkarna kan tala om det på ett naturligt sätt och det har de nog er föräldrar att tacka för, kommer även hjälpa dem mycket längre fram också.

Håller med dig om att ordet död låter hemskt, att säga orden mitt barn är död. Har fortfarande svårt att uttala de orden, hårt och så definitivt på något vis. Vet ju att det är definitivt men ändå inte. Svammel jag vet, fattar knappt själv vad jag menar.

Men vill bara tala om att jag finns för dig, tänker på dig och din fina dotter, sörjer med dig.

Kram.

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 20:26
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du. Vi har mycket gemensamt!
Ja, pojkarna har kommit vidare på ett bra sätt och det hjälper mig mycket!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:27
#5 Kommentar från *JEA* (svar):
Kommer in med en stor varm kram!!

Miste sjalv mitt forsta barn for 22 ar sedan.

Var radd om dej!

KraM

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 20:34
Svar från Ludmilla:
Oj, 22 år… låter länge sedan… men känns säkert som nyss!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:31
#6 Kommentar från En annan felicia mamma (svar):
Det är tungt och man vill skrika rakt ut.Vad är det för sjuk värld vi lever i?
http://www.feliciasliv.se

Skrivet 6 augusti 2008, klockan 00:40
Svar från Ludmilla:
Tack… jag har läst på er sida och kan bara beklaga igen och igen… varför fungerar det inte?

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:31
#7 Kommentar från Blackpanther (svar):
Ännu ett inlägg som berör så oerhört mycket. Kram

Tack för din kommentar i min blogg. Här kommer mitt svar:
Murbruk? Hur kommer man ens på tanken att äta det? Jag menar smaka, gjorde du verkligen det? Jo folk säger att det är en kort tid men just nu känns det som en evighet. Konstigt det där men ser man tillbaka och tänker 3 månader av mina 28 år är ju faktsikt en otroligt liten del. men men det blir väl bättre hoppas jag.

Men kollade inte Mvc ditt blogprov? Trode de var deras skyldighet att hålla koll på våra världen så man slapp alla bekymmer.

kramis

Skrivet 6 augusti 2008, klockan 13:57
Svar från Ludmilla:
: )

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:28
#8 Kommentar från Tizzel (svar):
Ingen mamma borde få uppleva den smärtsamma sanningen att de hemska orden du skrev här i rubriken är sanna!!
Ingen mammas dotter borde få dö!
Ingen!!
Lämnar min tafatta kram till dig…

Skrivet 6 augusti 2008, klockan 14:01
Svar från Ludmilla:
… och jag kramar dig tillbaka länge…

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:26
#9 Kommentar från Lena (svar):
Åh,jag känner med dig!
Det är så ofattbart.

Jag miste min lillebror för många år sedan och blev det barn som fick stå bredvid. Jag har sett sorgen hos en mamma, känt den själv över ett förlorat syskon. Jag har varit där, jag också.
Idag har jag en glad mamma, men det behövs inte mycket för att väcka sorgen till liv.
Det är ett före och ett efter och det där med att tiden läker sår, näe, det tror jag inte på…men tiden får såren att göra mindre ont.

Din blogg är vacker trots det svåra, precis som din Linnea.

Kramar

Skrivet 6 augusti 2008, klockan 14:07
#10 Kommentar från Ellinor (svar):
Jag vet att det inte är lätt att förlora någon som står en nära, och kan inte ens tänka mig hur det känns om man förlorar ens barn. Jag tycker att det är bra och starkt att du bloggar, det gör även jag och det känns som om man får ut lite av sina inre känslor då. Jag ska inte säga att allt blir bättre, för det blir det kanske inte. Att lära sig leva med sorgen kommer ta tid, men man måste försöka. Fortsätt att ta vara på dig själv och dina barn, och det viktigaste – det som har hänt är inte ditt fel! Sköt om dig

Skrivet 6 augusti 2008, klockan 16:38
#11 Kommentar från Elisabeth (svar):
jaa på något sätt måste man ju gå vidare.. Brukar säga till mina barn när de frågar om jag skulle bry mig om de levde eller dog: Att jag skulle aldrig sluta gråta.. Sanningen är väl att det går inte att gråta presiss hela tiden., men att det kommer och går.. Hoppas jag slipper uppleva det du gjort. Kram!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:23
Svar från Ludmilla:
Någon skrev att man inte kan gråta mer än 10 min i taget…

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:24
#12 Kommentar från Tina (svar):
Jag har läst din blogg om din underbara , otroligt vackra dotter, flera ggr.
Jag är så tagen av din blogg, på olika sätt. Du verkar så klok, kör raka rör vad det gäller din stora sorg.
Jag har 2 flickor, den yngsta, försökte i höstas, 2 ggr ta sitt liv, första gången 26 okt, andra 20 nov. Hon hade då nyss fyllt 23 år.
Jag blir aldrig mej själv igen!!!!!
Hon hade hamnat i en psykos, och hörde röster, som sa att hon ”var tvungen att dö”, och såg 3 ”hemska figurer, som sa det samma: du måste dö”…Hon åt 4 olika mediciner, och är nu nere i 1.
Nu är hon sej själv igen, men ändå
inte…kan inte förklara..
Älskade Linnea, ta hand om henne, om hon kommer till dej!!
Förlåt….men jag är inte mej själv, det var jag som hittade henne bägge gångerna..Det stod på datorn (sa en av ambulansvårdarna) , som hon hade skrivit till sin storasyster: ”ta hand om Mamma”…
Många varma kramar till er familj…
@)))–))— till Linnea.

Skrivet 9 augusti 2008, klockan 18:50

Skriv någonting