Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Funderar du på att ta ditt liv?

12 augusti 2008 (8:21) | depression, psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Jag förstår att du då antagligen känner en stor hopplöshet och likgiltighet. Kanske även skuld för att du känner som du gör!

Men, det finns hjälp att få. Du kommer att känna annorlunda. Även om det inte känns så nu.

Sök hjälp! Nu! Ring till din närmaste psykiatriska akutmottagning.

Var helt ärlig med det du känner och det du upplever. Det finns inget att skämmas för!

Det kan finnas orsaker till att du känner som du gör som relativt snabbt går att rätta till. Kanske har du en underfunktion av sköldkörteln eller en B12-brist? Kanske är du deprimerad?

Vad orsaken än är finns det hjälp att få!

Om du är i krissituation, ring Nationella Hjälplinjen 020-22 00 60.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:41)

#1 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Äntligen ett livstecken ifrån dig.

Kramar om.

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 08:26
#2 Kommentar från Missbeauty (svar):
Man kan nog aldrig säga för få gånger var man kan ringa och att man ska göra det om någon mår dåligt.
Tyvärr tror jag det är väldigt svårt att ta det steget när man väl sitter där för just då vill man ju bara få ro.
Fast någonstans tror jag att man bara vill ha hjälp med att må bra, man vet det inte själv bara.

Som sagt, man kan aldrig säga det en gång för lite.

Kram

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 08:33
#3 Kommentar från Blackpanther (svar):
Nä som skrivet innan, det skadar aldrig att säga för mågna gånger.

Bra skriviet.

Kramis och kul att du har börjat skriva igen.

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 10:24
#4 Kommentar från Camilla (svar):
Här är ett exempel ur min studiebok när jag studerade till uska/skötare:
”En kvinna satt en natt hos en man som upplevde att han inte längre hade någon annan utväg än att ta sitt liv.Familjen hade lämnat honom, han höll på att förlora sitt jobb och han drack alldeles för mycket.Hon satt hos honom hela natten och lyssnade.Inte heller hon kunde hitta någonting tillräckligt värdefullt som skulle kunna motivera honom att leva.Hon tyckte att det var hemskt att hon svek honom.Innan hon lämnade honom sa hon:- Hör i alla fall av dig,innan du gör något!….Konstigt nog gav den här natten mannen kraft och mod att orka leva vidare”

Genom att lyssna vara närvarande och ta del av de tankar och funderingar personen har, skapar man tillfälle för honom/henne att bearbeta sin situation.

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 11:43
#5 Kommentar från Xtazy (svar):
Det gör så ont i mitt hjärta att läsa din blogg. Kan inte för mitt liv föreställa mig er smärta. Var hittar man styrkan att fortsätta…?
Tack för din kommentar i min blogg förresten.
Kram till er familj

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 12:09
#6 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Ja, jag tror också att det alltid finns hjälp att få. Jag tror att man inte alltid är mottaglig, men om man själv tar steget, så är man på god väg till ett ”tillfrisknande” eller vad man ska kalla det. Jättebra inlägg som är viktigt för oss alla någon gång i livet, tror jag! Kram!

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 12:24
#7 Kommentar från Lena (svar):
Du är beundransvärd som trots din stora sorg, orkar tänka på andra.

Ta emot mig kram!

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 14:22
#8 Kommentar från Viktoria Tomic (svar):
Jag beklagar sorgen. Det skrämmer mig att allt fler sökningar angående självmord träffar på min sida. Särskilt sökningar som går under “Jag vill självmord” eller “Hur tar man självmord”. Jag tänkte skriva ihop ett litet inlägg angående detta. Vore det okej om jag länkade till ditt inlägg här ovanför? Eller citerar något?

Ta hand om dig.
Kram!

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 15:16
#9 Kommentar från Anna (svar):
Usch, läste ett inlägg på pappans blogg där någon anonym ifrågasätter om du eller din man skrivit ut medicin åt Linnea! Fy vad folk är okänsliga.

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 15:16
#10 Kommentar från Satungen Kalle (svar):
ja många sitter nog hemma ensamma..

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 20:01
#11 Kommentar från Liz (svar):
Bra skrivet. Har fått ditt mail och jag hör av mig. Är just nu inne i ett stim och skulle kunna göra vad som helst för barn som far illa. Tänk om alla vi föräldrar som är suicidföräldrar kan gå ihop och göra något så någon annan slipper sitta i samma helvete som oss.

Kram

Skrivet 12 augusti 2008, klockan 23:09
#12 Kommentar från Ylva (svar):
Det här gör ont att skriva om, att vilja ta livet av sig.
http://blogg.aftonbla

Skrivet 13 augusti 2008, klockan 14:49
#13 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
http://tonarsmorsa.se

Tur det finns reserver att ta av… 😉

Skrivet 13 augusti 2008, klockan 22:41
#14 Kommentar från Alma Mater (svar):
Sicka jäkla idioter raderade de inlägget igen? Precis när jag hade skrivit en kommentar så försvann inlägget

Skrivet 13 augusti 2008, klockan 22:42

Kommentar från Em
17 oktober, 2008 kl 17 oktober 2008 (11:48)

När man vet och ”lever” anledningen till varför man vill försvinna så spelar det inte någon roll om det finns hjälp att tillgå eller ej. När den personliga ångesten och sorgen över något som påverkat ens liv till den grad att man inte längre ”är” sig själv och inte heller ser någon utväg så känns hoppet om att själv kunna avsluta smärtan som ett positivt alternativ i det som gör ont inombords.

Din blogg har dock givit mig hopp och (ta inte illa upp) vissa skuldkänslor, jag brottas med den sorg min familj skulle känna om jag försvann. Jag vill inte göra dem illa, men samtidigt gör jag mig själv illa genom att fortsätta upprätthålla den fasad som ”alla” tror är jag. Jag hoppas att du finner någon slags ro så småningom precis som jag hoppas att min familj någon dag ska kunna förstå mina anledningar.
Jag hoppas att du förstår min kommentar, jag menar inte att lägga något ansvar på dig eller det du skriver. Om något, så har dina ord och tankar kring din dotters beslut fått mig att tänka om, att känna mig mindre ensam och inse att det förmodligen finns fler än vad jag tror som bryr sig om mig och som känner som jag. Tack för dina ord.

Kommentar från Nieman
8 november, 2008 kl 8 november 2008 (1:19)

Hemskt, det du går igenom och vad du varit med om.
Jag har haft tankar på att avsluta allt sedan tidiga tonnår, är nu i 40 års ålder och har lärt mig leva med att tankarana aldrig kommer att försvinna.

Inser att man kan ha ett rätt bra liv ändå…..

Kommentar från Ludmilla
8 november, 2008 kl 8 november 2008 (17:15)

Em: Jag är glad om jag har fått dig att tänka lite i ett annat perspektiv.
Nieman: Jag är glad över att du fortfarande lever och att du har lärt dig att acceptera dina tankar utan att agera på dem.

Kommentar från sunshinebeauty
21 december, 2008 kl 21 december 2008 (19:33)

För sex år sedan var jag beredd på att ta mitt liv. Mamma gifte om sig med en ny man. En man som jag kunde likna vid en martyr. Han ville ta över mig och styra mig. Hade jag på mig något han inte tyckte om så sa han rätt ut att det var det fulaste han sett. Blev vi osams kunde han undvika mig i veckor och skulle jag gå förbi honom så satte han armen i sidan så att jag inte kom förbi. Han mobbade mig och här snackar vi om en 50 årig man. Till slut ville jag inte vara någon annan stans än i mitt rum när jag var hemma. Jag kom ner till maten, men han pratade inte med mig. Han kunde fråga sina egna barn hur dagen varit och han frågade även min syster. Jag fanns som inte ens där. Till slut kändes livet hopplöst och jag kände att jag inte var önskad. Mamma i sin tur hade inte ork att säga till, man kan säga att hon även blev hjärntvättad. Mamma var sjukskriven sen 3 år tillbaka för utbrändhet och depression. Pappa han bodde 130 mil från oss uppe i Luleå. Fanns ingen jag vågade prata med eller orkade göra. Jag tänkte att sista utvägen var väl att ta mitt liv. Men så fort jag tänkte tanken kunde jag se mammas och pappas och även min systers sorgsna blickar framför mig. Det fick mig att ångra mig. Jag uppsökte hjälp, gick till BUP i ett år. Det kan låta som att det han gjorde inte var något speciellt. Men det är mer därtill som jag inte ens kan prata om.
Även efter hjälpen på BUP så hade jag tankar på självmord men när min klasskompis dog fick hon mig på andra tankar.
Jag är säker på att Linnéa ser efter er varje dag och skänker er en ny dag med nytt ljus. Vet att min klasskompis som gick bort är min skyddande ängel och jag är säker på att Linnéa är eran. De tankar hon bar på kommer vi aldrig få reda på, men jag tror att hade hon själv kunnat sätta ord på dem som jag kan nu efteråt när jag tagit mig ur den svåra perioden, så hade hon nog berättat för er.
Ni som familj finns i mina tankar och jag tycker att ni är starka!
Kram kram

Kommentar från Linus
3 juni, 2010 kl 3 juni 2010 (18:51)

Jag tänker ta mitt liv snart. Det finns ingen hjälp att få. Lika bra att inse det.

Kommentar från Linus
3 juni, 2010 kl 3 juni 2010 (18:52)

M, du och jag kan slänga oss från någon bro. Lika bra att vi gör det snart,slipper vi denna skiten.

Kommentar från Göran
18 februari, 2011 kl 18 februari 2011 (22:46)

nää tror jag skiter i det här nu
ha det så bra
hej hej

Skriv någonting