Skriker inom mig… och elmotorer
Det skriker och river inom mig. Smärtan vill inte lämna mig.
Pojkarna är så stolta över att de har konstruerat elmotorer. Min värme och kärlek för dem och deras elmotorer och framför allt deras entuiasm för deras elmotorer har inga gränser… (vem hade trott att jag skulle engagera mig i elmotorer?)
Deras krispsykolog säger att de under omständigheterna mår väldigt bra. Att det faktum att de fått känna sig delaktiga gjort att de mår bättre. Det är bra. Det är skönt. Behöver all bekräftelse jag kan få att jag gjort rätt… Att min intuition varit korrekt. Det är bra…
Det gör att smärtan är lättare att härbärgera.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, krishantering, sorg, elmotorer
Kommentarer till inlägget
Kommentar från dr dre beats
19 januari, 2012 kl 19 januari 2012 (7:01)
n dog ett barn i vår bekantskapskrets. Egentligen inte någon familj vi kände men vi har barn i samma åldrar och på samma skola/samma klass. Man känner till men inte känner… om du förstår hur jag menar. När vi fick beskedet om att han hade dött i […]
Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:49)
#1 Kommentar från Stjärnöga (svar):
*kramar om*
Skrivet 17 augusti 2008, klockan 00:18
Svar från Ludmilla:
Kram!
Skrivet 18 augusti 2008, klockan 22:13
#2 Kommentar från lofis (svar):
Tårarna rann när jag läste din blogg. Du skriver oerhört bra.
När man mår väldigt dåligt som din dotter gjorde, så är det oerhört svårt att tro att det skulle vara någon som överhuvudtaget skulle sakna en om man dog. Man sluter sig i ett skall och lurar omgivningen med ett leende.
Allt för att ingen ska märka något.
Jag förstår inte hur de på bup kunde vara så lätt lurade och gick på vad linnea sa och tillät permission! de borde ha en bra erfarenhet utav det! Jag vet själv hur jag var när jag var inlagd. Visste precis hur jag skulle lura läkaren för att få gå ut för en stund.
Kämpa på.
Styrke kramar/ lofis
Skrivet 17 augusti 2008, klockan 03:44
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord till mig.
Det är nog precis som du säger, Linnéa visste precis vad hon skulle säga och göra för att dels få omgivningen att tro det man ville att de skulle tro och dessutom nå målet.
Skrivet 18 augusti 2008, klockan 22:14
#3 Kommentar från Gunilla (svar):
En dag i taget, min vän….
Skrivet 17 augusti 2008, klockan 09:55
Svar från Ludmilla:
Jag försöker…
Skrivet 18 augusti 2008, klockan 22:14
#4 Kommentar från Pega (svar):
Jag vet att du har gjort allt du kan för dina barn,känn aldrig skulden för något..
Du verkar vara en sån härlig mor..
Stå på dig..
Skrivet 17 augusti 2008, klockan 11:01
Svar från Ludmilla:
Dina ord värmer mig och går direkt in i mitt hjärta. Tack…
Skrivet 18 augusti 2008, klockan 22:15
#5 Kommentar från Charly (svar):
Jag har nu läst pappans blogg vilket faktiskt har hjälpt mig att förstå. Hoppas innerligt att ni finner en lösning som passar er bägge. Jag tolkar inte det han skriver som ngn hämnd mot dig. Jag tror att det han skrivit kan hjälpa och på sikt förhindra att händelsen upprepas i ngn annan familj. Jag dömer ingen av er då jag vet att ni båda upplevt ett obeskrivligt trauma..och nu går igenom en kris. Alla reagerar olika och bearbetar på sitt vis. Och efter vad jag läst verkar ni mkt olika. Du var tidigare inne på att göra ngt konstruktivt och på så vis fylla det nu svarta till lite mera vit energi. Har du ngr funderingar o idéer om hur du skulle kunna realisera dessa tankar i framtiden?
Jag hoppas innerligt att även du får terapi…o stöd att tackla livets avigsidor. Jag märker ( mellan raderna) att du nu har ett stort bekräftelsebehov, hur ser du på detta? Och vad du än inbillar dig så är det Ingen som anklagar Dig för det som hänt. Livet är lite mer komplext än så.
Sköt om dig o ta väl vara på det du har.
Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:52