Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Aldrigheten…

9 september 2008 (0:01) | acceptans, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har varit helt under isen de senaste dagarna. Förlamad av smärta och sorg. Jag tycker inte alls om mig själv när det blir så där.

Saknaden efter Linnéa är så stark och tanken på att jag ALDRIG kommer att få krama henne, smeka hennes kind, ta i hennes hår, prata med henne, vara nära henne. Dela med henne.

Tanken på ALDRIGHETEN – gör så ont.

ALDRIGHETEN.

Ett nytt ord för mig. En klok änglamamma har lärt mig det. Det är Aldrigheten vi måste lära oss att acceptera.

Det finns två personer som tar orden i sin mun och säger till mig att Linnéa är död. Varje gång hoppar jag till och blir ARG! Hur kan någon säga så?

Det gör så ont. ONT!

Det är så orimligt! Så overkligt! Så osannolikt.

Ändå är det, det som är sanningen. Verkligheten. Realiteten. Framtiden.

Min verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tizzel
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (7:19)

Aldrigheten… så ledsamt det låter… och jag kan tro att det gör ont, så ont…
*kramar tyst om*

Tizzels senaste blogginlägg..Inte nu IGEN!!!

Kommentar från Ludmilla
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (11:51)

#2 Kommentar från Camilla (svar):
sitter här….känner med dig..stackars människa…sänder dig en cybertanke

Kommentar från Ludmilla
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (11:51)

#3 Kommentar från Lena (svar):
Jag tänkte på dig igår kväll. Bestämde mig för att skicka ett mail om du inte hade gjort ett inlägg idag. Tack, för att du kom tillbaka.
Jag förstod att du ”vilade” dig på den karga klippavsatsen. Förstod att du led alla helvetiska kval, men nu står du på dina ben igen. Så kommer det vara…ett tag till. Kanske länge till…

Aldrigheten – oj, vilket vackert ord på någonting som gör så vansinnigt ont.
Det är ett nytt ord för mig också…men tänk vad mycket det säger!

Du har Linnea i ditt hjärta. Dina vackra minnen…och hon är din eviga tonårstjej… i Alltidheten.

Kram

Skrivet 9 september 2008, klockan 08:56

Kommentar från Cecilie Frödén
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (11:56)

Hej, jag skriver ett reportage om bloggar och skulle gärna vilja få kontakt med dig. Kan du mejla mig på cecilie.froden@gmail.com eller ring 070-556 36 86.

Varma hälsningar
Cecilie Frödén
http://www.ceciliefroden.se

Kommentar från Ludmilla
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (11:58)

Aldrigheten, det var fint.
Liksom alltidheten!

Jobbiga och bra dagar kommer och går om vartannat.
Skrivandet på din blogg sker på dina villkor och jag tror det kommer att hjälpa dig.
Jag är förundrad över hur många vi är som inte vet vem du är, men som känner med dig och vill hjälpa dig igenom och upp ur ravinen.

På pappas begravning sjöngs det en sång som jag aldrig hört innan, som solisten valt själv med tanke på vad som hänt. Och den var så passande. Björn Eidsvåg – Jag Ser. (finns på youtube)
Texten finns på nätet, tyvärr bara på norska. Men handlar om att man kan inte ta smärta eller sorg från någon. Men man kan dela den!
Vill du ha den på svenska ska jag se vad jag kan göra.

Styrkekramar

Nenne

Kommentar från Ingrid
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (13:18)

Vilka bra ord. Både aldrighet och alltidhet passar så bra och fint in i ett sorgearbete. Kanske kan vara något för Svenska Akademins ordlista?

Många styrkekramar

Jag kommer självklart att följa dig här också. Här får du skriva det du känner och tycker, utan att någon moderator censurerar inlägg och kommentarer.

Kommentar från Ludmilla
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (14:21)

Camilla, Tizzel, Lena och Nenne: tack snälla ni. Det betyder mycket att ni följer min blogg och era kommentarer hjälper mig.
Ingrid: Tack kära du för att du följer med!

Kommentar från Carla
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (14:42)

Det är tungt med såna dagar, just nu känns det som om jag bara har såna dagar, sedan Richard dog. Kom att tänka på en vers i Ola magnells sång….
”Tidvis regn

Det är tidvis regn och periodvis uppochned
Det är tidvis sol men mest är tiden ur led
Det är tidvis bra när du får va ifred och klämma en tår
När dom tar ditt liv ifrån dej och ditt hjärta känns som ett öppet sår”
Massa tröstkramar från en änglamma till en annan…../Carla med Richard för alltid i sitt hjärta

Kommentar från fia
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (16:31)

livet är så elakt i bland det tar utan ge det ge , bra ord adrigheten , är och blir ett sätt att leva rent för jävligt när det på går som hårdast .

Kommentar från julia
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (16:54)

jag förlorade en vän i vintras, hans mamma skriver också en blogg om hur hon kämpar vidare. hur de fortfarande letar efter vår allas marcus som fortfarande inte är funnen. hon kanske kan komma med något fint.
http://marcusminnesfond.blogg.se

julias senaste blogginlägg..strange

Kommentar från Maria
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (17:18)

Fin blogg du har nu. Jag har tänt ett ljus och tänker mycket på dig och din familj. Jag följer din blogg. Jag tycker du är så duktig.Du skriver så bra och det ger så mycket att läsa det.
Kramar från Fredriks mamma.

Marias senaste blogginlägg..Recept för en lyckad dag!

Kommentar från Gunilla
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (18:04)

Jag följer så klart med dig på flytten….
Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Ord jag skrev ner för 3 år sedan

Kommentar från Tonårsmorsa
9 september, 2008 kl 9 september 2008 (18:25)

Så väldigt fint du fått det här!

Vad gäller inlägget. Det är just det där med ”aldrig mer” som är så skrämmande, även för oss som inte mist något barn. Det är det som skrämmer vettet ur oss och det är också det som får oss att känna oerhörd empati för dig och andra föräldrar i din situation.

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Bara en endaste syster

Kommentar från Anonymian
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (19:31)

jag är så tacksam för att jag, åtminstone nu, slapp uppleva aldrigheten.

Skriv någonting