Ludmillas Blogg

Detta ämne har tilldelats mig från http://projektpariktigt.blogspot.com i bloggstafetten som sträcka 32:

Att jämföra andras yttre med mitt eget inre
Med ämnesförklaringen:
Varför är det så svårt att vara tacksam över den man är?
Jag kommer på mej själv med att börja jämföra andras yttre med mitt eget inre.
Idiotiskt!
Jag har ju inte en susning av vad som egentligen händer & sker i en annan människas liv.
Det jag ser hos andra människor har ingenting med verkligheten att göra & skall absolut inte jämföras med hur jag känner mej inuti.

Detta ämne är högaktuellt. Jag tror att detta är ett väldigt vanligt problem i dagens samhälle. Vi har väldigt höga krav på oss själva. Och andra. Det hänger liksom ihop. Vi har en bild av vad en lyckad person är för något, och den bilden måste vi leva upp till. Det gäller att hålla upp fasaden efter den bild som förväntas. Vi relaterar oss själva i ett sammanhang. Vi jämför oss hela tiden. Bra-dålig. Stor-liten. Lyckad-misslyckad. Jämfört med VAD? Det är ju det du relaterar till som sätter ribban. Och det är ju bara du som kan bestämma vad du själv vill jämföra dig med.

Det gäller att försöka ta sig tid och fundera på vad man själv vill egentligen. Vad är dina egna värderingar i det hela – och vad är andras förväntningar? När du ifrågasätter dig själv så gör du det ju utifrån någon typ av norm som är ditt facit på hur du tycker att du borde vara. Men vad vill DU egentligen? VAD tycker DU egentligen?

Vårt samhälle är inte heller särskilt tillåtande vad gäller att klappa sig självt på axeln. Man uppfattas då som snorkig, överlägsen, förmer, skrytsam och självupptagen.
Tänk dig själv ett samtal med någon som säger:
-Tack, jo jag vet att jag är väldigt duktig på det här.
-Idag gjorde jag en sådan otroligt bra sak…
-Jag är så tacksam över att jag är så snygg.
-Jag är otroligt stolt över mig själv eftersom jag… (så får man bara säga om man har lyckats låta bli att röka, gått på gymmet eller något sådant…)
-Jag är nog den mest kompetenta person jag känner.
-Vilken tur att mina föräldrar hittade varandra så att resultatet kunde bli en sådan lyckad person som jag.

Det är ju på gränsen till att den personen får en personlighetsstörningsdiagnos.

Det är mycket mer opportunt att förminska sina egna egenskaper och förmågor.
-Jag har en sådan bra frissa…
-Nej, men det är väl inget…
-Äsch, jag hade bara tur…
-Tack, men det är verkligen inte min förtjänst…
-Åh, det var bara för att hon gjorde…

Då förväntas det nästan tillbaka att den andra personen ska säga emot och så ska man stå så en stund innan man genom lite tacksamhetsfraser kan avsluta.

Någonstans skulle nog världen må bra av att vi vågar stå upp för oss själva lite mer. Ge oss själva lite kredit för det som går bra. Att vi är bra. Det ska inte behöva vara kopplat till vad vi GÖR. Ska det inte räcka med det vi ÄR?

Kanske kan vi börja med att säga det tyst till oss själva och vänja oss vid att säga snälla saker till oss själva innan vi vågar säga det högt inför andra. Men det är nog alldeles nödvändigt att vi börjar vara snällare mot oss själva!

Din uppgift idag blir:
-Hitta tre saker som du tycker om hos dig själv. Tre bra egenskaper till exempel. Skriv ned dem på ett papper.

Nästa blogg som ska ta över stafettpinnen är Trollhare. Ämnet jag skickar över är:
”Könsroller. Vilka är de vanligaste fördomar som du möter utifrån din situation? Finns manligt och kvinnligt? Kan det finnas fördelar med att det är skillnad mellan könen?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självkänsla, stolthet, nedlåtande, tacksamhet, uppskattning, bloggstafetten

Taggar: bloggstafetten, nedlåtande, självkänsla, stolthet, tacksamhet, uppskattning