Julen
Om 1 månad är det julafton. Då ska vi fira den första julaftonen utan Linnéa.
Hur gör man då?
Jag har ingen större lust att fira något överhuvudtaget förstås. Samtidigt ska man ju ta vara på det man har och de stunderna man kan fira, eller hur?
Emelie har redan bestämt sig för att inte fira alls.
Pojkarna är flexibla för hur vi ska fira. Helst skulle jag vilja resa bort till andra sidan jordklotet. Men så blir det inte.
Men på ett nytt och annorlunda sätt skulle jag vilja göra det i alla fall.
Bryta mönstren. Börja på nytt.
Hur skulle du ha gjort?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om jul, sorg, nyorientering, bryta mönster, sorg
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Matilda
24 november, 2008 kl 24 november 2008 (21:44)
Som du skriver är det bra att börja med något nytt. Nya traditioner blandat med lite från förra året.
Julafton är en väldigt överskattad dag tycker jag, mest roligt är det för de små barnen. de blir ju helt exalterade 🙂
Men se Kalle Anka vid tre tiden, sedan äta julmat och sen kommer väl tomten någon gång efter maten. Vi brukar sen mest ha fritid efter att alla presenter är utdelade. Killarna i släkten springer ut och spelar fotboll eller nått, pappa somnar i soffan och alla andra sitter med lite glögg och bara småpratar. Enligt mig ska julen vara press och stress fri..!
Matildas senaste blogginlägg..Lars Winnerbäck, Tidvis
Kommentar från Gunilla
24 november, 2008 kl 24 november 2008 (22:09)
Huvudsaken är att vara tillsammans. Att fira går inte så här i början….
Jag hoppas ni hittar ert sätt.
Kram Gunilla
Gunillas senaste blogginlägg..Jag summerar min måndag
Kommentar från ninemile
24 november, 2008 kl 24 november 2008 (23:34)
Hej…jag halkade in på Linneas minnessida som förde mig vidare till din blogg…jag känner igen mig väldigt mycket i det som din dotter gick igenom sista tiden. Därför blev besöket på hennes sida väldigt gripande för mig…jag har sedan jag var 16 aldrig trott att jag skulle bli 30 år. Och för mig tog det 9 år från första kontakten på psyk tills att jag fick en diagnos 2007 BORDERLINE. och med det fick jag börja med dbt terapi som är tacken att jag klarade mig över 30års gränsen men med läkare och terapeuter i beredskap om minsta signal. Från att för ett år sedan haft minsta detalj planerad hur allt lidande skulle få ett slut…ett litet snedsteg till en avlägsen vän…sen kom ett brådskande mail till alla enheter inom sjukvården i hela länet om vad som skulle ske med mig och kampen började på allvar om att överleva… där jag står i dag så har det med dbtns hjälp gått förvånansvärt snabbt…ville bara lämna ett litet avtryck och samtidigt säga att du är inte ensam…nu har jag planer på att då min terapi är klar själv utbilda mig till terapeut…för ingen i världen kan förstå vad man går igenom om man inte varit där själv…jag hoppas jag får fortsätta att må som jag gör nu och kan hjälpa andra …framför allt unga att få rätt diagnos och hjälp!!!
läs gärna om mina senaste 1.5 åren i min blogg…sköt om dig…kram nine
ninemiles senaste blogginlägg..SNÖKAOS
Kommentar från S
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (6:40)
Jag läste om det fruktansvärda som hänt med din dotter på en blogg, sedan hittade jag din hemsida.. Och blev så berörd. Jag vet inte varför jag skriver det här, Jag vill bara säga att jag beklagar. Och det är så fint det du gjort, och många andra gjort.
Kommentar från Cissi
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (12:49)
Jag skulle ha fortsatt fira som innan alla tillsammans mest för dina små pojkars skull men kanske ha en extra tanke på Linnea, sätta ett kort bredvid granen och tända ett ljus eller något liknande. Visst är de skönt att börja om på nytt men kanske är lättare att göra likadant som innan först för barnens skull och sen kanske testa en ny tradition när tanken har vant sig vid att Linnea inte kommer tillbaka.. Kram på dig!
Kommentar från Ingrid
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (12:55)
Ni måste göra det som känns rätt för er. Det går inte att säga att julen ska ni fira ”si eller så”. Alla familjer har ju sina traditioner och kanske sina egna rätter på bordet som ses som måsten. Vill ni äta sushi som ”Sandra” sa, så ska ni göra det.
Julen har tyvärr blivit en kommersiell historia där julklappsutbyte är viktigast. Att barnen kan komma tillbaka till skolan och säga (läs skryta) att jag fick ”det” eller ”det”.
Det viktigaste är ju ändå att umgås och att bry sig om varandra en stund. En paus i den långa mörka och många gånger tråkiga vintern. Vart familjen umgås spelar ju egentligen ingen roll. Kanske en resa i sig är julklapp nog?
Jag tänker att Emelie skulle bli väldigt ensam om hon inte umgås med familjen under julhelgen, eller har hon andra planer med kompisar?
Kramar och värme i vinterkylan
Kommentar från Thérèse
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (17:17)
När jag förlorade min fästman 2006 försökte jag ändå att fira jul när den väl kom. Jag åkte hem till föräldrarna och vi lät tiden bara rinna förbi. Jag grät, vi åt gott, tittade på bilder, lyssnade på julmusik och grät lite till, men ändå – jag försökte ändå skapa en jul eftersom jag visste att jag tids nog skulle ’behöva’ fira jul utan honom. Calles föräldrar däremot (han var bara 24 när han gick bort, så det var ganska tungt) gjorde tvärt om – de reste utomlands, lämnade julen bakom sej och åkte på golfresa i stället. För dem var en jul utan minstingen inget de orkade med. Jag tror, som flera tidigare sagt, helt enkelt att du försiktigt måste känna dej för med vad du orkar. Det finns inget rätt och fel i det här utan det rör sej bara om din kraft och dina känslor, vad ni som familj känner är bäst. Så länge ni är tillsammans och tillåter alla sorters känslor (för även glädje är faktiskt helt okej!) så blir det bra hur ni än väljer att göra.
Stora kramar till dej från ett vintervitt Lund
Thérèses senaste blogginlägg..Roller
Kommentar från Tuija
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (17:56)
Första julen, bryta mönster göra lite annorlunda – det fungerade för mig/oss.
Inga större förändringar men lite, tex var vi inte hemma den första julen utan firade hos min bror. Stillsamt lugnt.
Är hos Matias varje julafton, tänder mitt ljus, stryker min hand över gravstenen, viskar orden ”älskar dig, längtar dig”.
Nu firar vi julen med glädje igen, ser framemot, tar vara på och gör inte som i livet före.
Dom första åren var svåra, men det gick att skapa andra traditioner.
Styrkekram Tuija, Matias mamma
Kommentar från Nenne
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (21:20)
Nu var det ett tag sen jag kikade in här. Men jag märker på det du skriver att du är högre upp nu än du kanske någonsin trodde du skulle vara!
Japp, julen närmar sig. Återigen, jag har inte mist barn jag har mist förälder.
Men jag älskar fortfarande julen och vi gör en helomvändning iår.
Istället för att göra allt vi brukar och som mest bara är av tradition – inte för att man vill – ska vi vara hemma.
I vårt nya hus, tillsammans med familjen och med nya spännande inslag och maträtter m m.
I år passar det oss perfekt. Vem vet hur det ser ut nästa år??
Ni kommer att hitta rätt!!
kramar
Kommentar från Leena
25 november, 2008 kl 25 november 2008 (23:07)
Ta tid med dina nära och kära, det är det viktigaste. Känn efter närheten, värmen, kärleken…Och Linnea kommer att vara med er…
Och låt allt annat bli som det bli, tvinga dig inte till något du inte orkar. Det är inte lätt, men jag hoppas att du ärligt kan säga till dina nära att denna jul kommer inte bli som innan, det kan ju aldrig bli som innan…
Kramar
Leenas senaste blogginlägg..Livet med min allergi…
Kommentar från Sofie
26 november, 2008 kl 26 november 2008 (11:59)
Jag miste min Basti några veckor efter din Linnea åkte till himlen. Första julen utan, känns väldigt tufft. Hur mycket vi önskar oss att få dem tillbaka av tomten, så kommer de aldrig mer. Jag bokade på Lalandia för hela familjen, mormor, morfar, syskon, syskonbarn också vi med ett barn mindre än innan. Vi ska bada, bowla, åka skridskor, äta gott, dricka gott men framförallt bryta traditionen. Kändes som det enda rätta, för där sitter man inte och väntar på att de ska komma hem, kanske man tom kan skratta lite från hjärtat när man busar med barnen. Det var längesen det skrattet fanns där. Jag önskar dig en jul med frid och att du gör det du känner är bäst för er. Ljuset brinner för din Linnea och min Basti
Kommentar från Ludmilla
26 november, 2008 kl 26 november 2008 (13:52)
Ja, det blir nog bra som vi har bestämt. Jag hoppas att Emelie vill fira med oss.
Kommentar från Carina
26 november, 2008 kl 26 november 2008 (18:25)
Jag förstår hur du känner inför julen nu…jag känner likadant..förra julen var Robin borta..även hans födelsedag som var månaden innan höll han sej borta.Julklapparna hade jag i garderoben ett par månader innan han kom hem och hämtade sina paket!Nu är det ju snart jul..min mamma brukar säga till mej..Carina..vad tomt det är hemma hos dej nu..inget julpynt m m…Men man orkar inte,Har inte ork att glädjas på samma sätt som förr..förstår dej Ludmilla,man får känna så..tids nog kommer det att ändras på något sätt..hur..det vet jag inte men än så länge står vi ju på benen iallafall..kramar Carina
Kommentar från Sandra
24 november, 2008 kl 24 november 2008 (19:37)
Jag sitter och klurar på hur jag har gjort. Och kanske kan ni alla välja ut ngt som ni var o en älskar med julen, dels i traditoner med också när det gäller mat. Kanske kan maten på julbordet även bytas ut..och likadant traditioner. Och vad älskade Linnéa allra mest, kanske kan ni göra ngt speciellt just för henne. Det kan ju få vara jul på ett sätt, men ändå så kan det vara er egen jul. Vi är många som har svårt för julen för den väcker minnen, får sår att öppnas och tårar att rinna. Men det går om man tar det en dag i taget…lyssna till ditt hjärta, och gör inte mer än ni orkar och vill. Det är okej att inte fira jul alls, om ni inte vill det. Det är okej att äta sushi som julmat och titta på hela gudfadern-triologin om man hellre vill det…det är okej att skippa allt vad tomtar heter och åka till Istanbul. Du förstår kanske vad jag menar…bar ni bestämmer vad som är rätt för er! Kram!
Sandras senaste blogginlägg..Tack för…