Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag fastnar…

18 februari 2009 (12:49) | barn, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag fastnar i mina tankar.

Funderar på om jag någonsin kommer att känna lycka igen…

Hur ska jag kunna vara lycklig utan mitt barn, utan min älskade dotter, utan Linnea…

Varje sekund tänker jag på henne.

Varje sekund känner jag smärtan.

Jag kämpar allt jag kan för att fokusera på det som finns och det som är bra.

Jag har ju så mycket att vara glad för.

Jag har ju ett sådant bra liv.

Men…

Bilden av min dotter som ställer sig framför tåget…

Känslan att jag inte räckte till…

Saknanden av hennes underbara väsen…

Det är tungt.

Oerhört tungt.

Jag har fler barn. Därför har jag överlevnadsplikt.

Jag vet.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Cecilia
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (13:41)

Har inga ord….sänder en varm ombryende ((((((KRAM))))))

Cecilias senaste blogginlägg..Min eftermiddag

Kommentar från ulle
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (14:47)

En sak jag fått lära mig är att inte anklaga sig själv, nu är ju det inte det lättaste, men du gjorde ju allt du kunde för att hjälpa henne, eller hur? Förstår verkligen att du måste genomgå ett helvete!

ulles senaste blogginlägg..Trötter i dag

Kommentar från Soulsister
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (15:34)

Underbara starka du! Kan inget annat än skicka en stor bautakram

/K

Soulsisters senaste blogginlägg..Fler skogstokiga kort och Tonårsmorsans utmaning

Kommentar från Louise
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (16:21)

Hej Ludmilla!
Förstår dig innan och utan. Har själv ramlat ner i det där svarta hålet än en gång. Och för varje gång jag hamnar där blir det svartare och svartare. Och var ska man få hjälp ifrån. Det känns som att man ej står ut snart. Men som du skriver, det finns ju syskon att ta hand om. Min dotter tog sitt liv för snart 2 år sedan. Mår så fruktansvärt dåligt. Och den där jäkla masken man sätter på sig hela tiden, den orkar jag ej bära snart. Den är tung.
VARFÖR blev det så här?!
Kram på dig/Louise
Ps. har du fått någon bra hjälp?

Kommentar från Thérèse
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (16:42)

Jag ryser Ludmilla. Överlevnadsplikt, det sa alltid min mamma under mina sjukaste år när människor frågade hur hon mådde. ”Jag har fler barn, jag har överlevnadsplikt” blev det korta och koncisa svaret. Usch, det är inte så livet ska gå till.
Jag är säker på att du kommer hitta ljus igen. Det må ta tid, men du kommer känna både glädje, lycka och ro, något annat kan jag inte acceptera. All värme till dej

Thérèses senaste blogginlägg..Ibland

Kommentar från Erika
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (17:23)

Det smärtar i bröstet när jag läser dina ord! Även om jag aldig kan säga att jag vet hur du känner, vet jag hur det känns att vara i ett svart hål, mitt svarta hål…
Vill så gärna sträcka ut min hand och dra dig upp. Önskar jag visste ett sätt att ge dig glädjen tillbaka.
Många stärkande kramar E

Kommentar från annika sandberg
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (17:36)

Du kommer att känna lugn inombords igen, ” harmoni” är kanske inte det rätta ordet, men så småningom lyckades jag komma ur den djupa förtvivlan och desperation, tack vare att jag inte flydde verkligheten utan fortsatte arbeta ( med små barn). Jag kände , när det började vända, att jag kunde känna lite glädje igen, det nattsvarta blev ljusare och nu bär jag alltid min dotter med mig i tankarna och i hjärtat som den dyrbaraste skatt.
Men visst känner jag både vrede, sorg, enorm besvikelse…men jag är trots allt kvar på denna jord och kan leva här och nu , med en styrka inombords och insikten att vi människor kan klara svåra förluster.
Kärleken till min dotter minskar aldrig, jag vet att jag försökte plocka ned månen för hennes skull och skulle kämpat vidare oavbrutet om hon också orkat…

Lyssna på ” Älskad från första stund ” av Peter LeMarc.

Danielle Steel har skrivit gripande om sin son i boken ” En stråle av ljus”.

Annika

Kommentar från Leena
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (21:12)

Ludmilla, vännen…
Våra döttrar finns alltid i våra tankar. Och smärtan, saknaden kommer att finnas kvar länge.
Men du är så stark, du vågar prata om det svåra…och du gömmer dig inte i sorgen utan går igenom det som gör så ont…
Och en dag gör det inte så ont längre!
Kram från Leena

Leenas senaste blogginlägg..Mitt språk…min identitet

Kommentar från Camilla
19 februari, 2009 kl 19 februari 2009 (10:17)

*********************kram*********************

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
19 februari, 2009 kl 19 februari 2009 (12:00)

Skickar en kram!

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Det är ju inte jag längre

Kommentar från Cecilia
20 februari, 2009 kl 20 februari 2009 (22:06)

Känner igen ordet ”överlevnadsplikt” inte för att låta konstig men jag har och hatar fortfarande att min mamma säger så. Min bror dog för 3½år sedan och fortfarande säger hon att hon inte kan försvinna någonstans för att hon måste ta hand om mig och min andra bror. Då både jag och min andra bror är vuxna så blir jag bara förbannad på henne. Jag känner mig som en börda för henne, som att överleva r någon hon måste göra för att jag var där. Kanske är det mig hon tackar egentligen med att hon faktiskt lever vidare men ändå blir lika frustrerad varje gång jag hör det. Känns som min döda bror är värd mer en hennes levande dotter. Vet att det inte är så. Men ordet ”överlevnadsplikt” sätter många tankar i mitt huvud.

Cecilias senaste blogginlägg..röra på fläsket minsann

Kommentar från Ludmilla
21 februari, 2009 kl 21 februari 2009 (21:41)

Cecilia: Det är bra att du sätter ord på det så där. Det får mig att tänka en vända till. Självklart är de barn som är kvar värda minst lika mycket som det som har dött.

Skriv någonting