Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Möte i storstaden

6 mars 2009 (21:26) | psykiatri, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

I torsdags åkte jag till Stockholm för att träffa Ann Zacharias igen. Denna gång hemma hos henne tillsammans med ytterligare tre personer.

Det handlar om att bilda en projektgrupp för projektet ”Jag är inte som du”.

Det väckte många olika tankar och känslor…

1. Att åka tåg.
Jag ska åka tåg till Stockholm. Borde jag vägra? Borde jag tycka att det inte är ok? Borde jag tycka illa om SJ? Jag känner inget. Jag känner inte att detta med att jag åker tåg har med Linnéa att göra. Jag tycker att det känns skönt att åka tåg och få tid att reflektera. Undrar hur jag skulle reagera om tåget skulle bli stillastående pga av ”hinder på spåret”.

2. Att vara i storstaden.
Det var ett tag sedan jag var i Stockholm. Kan man köpa tunnelbanebiljetten i luckan?
-Nej.
Ok. I Pressbyrån. Står i kö länge. Tiden går. Kommer fram till kassan. Hon tuggar tuggummi.
-Jag ska åka till Fridhemsplan.
-Jaha? Tuggar tuggummi. Bara det?
-Ja.
-Ok. Här.
(Tänker: Skulle inte ha anställt henne)

Lyckas ta mig till rätt ställe.

3. Mötet
Ann Möter mig. Varm och generös. Världens utsikt från lägenheten. Härligt! Men tänker direkt hur många som har tagit sitt liv genom att hoppa här…

En journalist är redan på plats. Han har lösningen på självmordsfrågan. Det finns en lösning. Politikerna behöver bara få upp ögonen.

Snart kommer en lärare som undervisar i livskunskap. Sedan kommer Pirjo Stråte som är ordförande i SPES Stockholm. En varm, empatisk kvinna som förlorade sin son för 11 år sedan.

Hon iakttar mig.
Hon vill att jag ska komma till mötena i Stockholm.
-Jag vet ju vad du har framför dig…

Jag känner spontant att jag överhuvudtaget inte vill veta vad jag har framför mig. Jag vill veta att jag har det värsta bakom mig…

-De första 1,5- 2 åren är värst, säger hon.

Jag tänker att jag har hört att det är de 2 – 3 – 5 åren som är värst.
Jag vill höra att jag har det värsta bakom mig! Inte vad jag har kvar… Samtidigt är jag realistisk och förstår. Pirjo vill mig så väl!

Journalisten har gjort ett massivt arbete med att ta reda på ett koncept som finnns i Miami. Det fungerar för att sänka självmordstalen. Jag fattar inte att vi accepterar att 4 personer tar sitt liv per dygn i Sverige… Det finns ju en beprövad modell för att sänka självmordstalen. Varför gör man inte det?

Varför lyssnar inte politikerna?

Är inte ”psykiskt sjuka” personer värda att satsas på?

Jag tycker att det är helt otroligt…

Senare möter jag min vän som jag äter middag med. Härligt!

Återigen: Livet är märkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
6 mars, 2009 kl 6 mars 2009 (22:08)

Låter som en händelserik dag. Hoppas du är nöjd.
KRAM

Soulsisters senaste blogginlägg..TGIF

Kommentar från Tuija
6 mars, 2009 kl 6 mars 2009 (22:48)

Jag fick höra av ett par som mist, jag var mitt i det värsta som jag trodde, . ”Det blir bara värre!” Jag blev helt stum och tänkte ”Värre än såhär kan det inte bli!”

Såhär efteråt vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, menar vad säger folk egentligen? Men, ja man får försöka vara realistisk, och minnas att vi alla är olika, trots vår sorg.

Finns ingen färdig mall för hur sorgen ser ut, utan den är så olika, så olika – men ändå lika.

Fredagskram Tuija

Kommentar från Tonårsmorsa
7 mars, 2009 kl 7 mars 2009 (17:08)

Ja, livet är mycket märkligt!!

Kommentar från Paulina
7 mars, 2009 kl 7 mars 2009 (20:24)

Stockholm är en märklig stad. Jag har ju bott här nästan hela mitt liv men slutar aldrig att förundras över hur jag och alla andra orkar trängas, bråka, köa och stressa så som vi gör nästan dagligen. Ibland längtar jag ut på landet…men så längtar jag alltid tillbaka igen. 🙂

Kommentar från Anna
8 mars, 2009 kl 8 mars 2009 (11:48)

Du skriver så fint! Mycket värme!
//Anna

Skriv någonting