22 år som mamma
Idag firar jag 22 år som mamma.
Jag var 18 år. Osäker och omogen på ett plan men väldigt målmedveten och mogen på ett annat. Jag hade ju aldrig varit så vuxen som då.
Jag födde Emelie på Karolinska Sjukhuset i en vanlig gynstol. Hon togs inte upp på mitt bröst utan de gick iväg med henne och de och klädde på henne. De stack henne dessutom väldigt mycket i fotsulorna eftersom jag hade haft högt blodsocker under graviditeten.
Emelie föddes så här dags på kvällen. Sedan tyckte de att jag behövde vila så att Emelie skulle sova i en barnsal. Jag tyckte att det kändes brutalt att skiljas från mitt barn så jag satt på en stol bredvid henne hela natten.
Jag fick inte amma Emelie förrän efter 3 dagar. Det var nämligen ingen idé sa de, eftersom mjölken rann till först dag 3. De första dagarna gav personalen Emelie ersättning i flaska. Det var ingen som frågade mig vad jag ville eller vad jag tyckte. Emelie och de andra barnen låg i barnsalen och så kom personalen in med barnen när de behövde äta. Så var det bara.
Jag var tvungen att vara kvar i 6 dagar eftersom jag var förstföderska. Den dagen vi fick åka hem kändes det overkligt att få ta med barnet hem. Jag ammade var 4e timma och man fick inte bära omkring på barnet för då kunde hon bli bortskämd… Det var de råden jag fick.
När Linnéa föddes 6 år senare gjorde jag precis som jag ville och så som mitt hjärta sa till mig. Jag födde henne på några timmar med enbart lustgas. Vi åkte hem 6 timmar senare. Jag ammade så mycket jag ville och jag hade henne nära mig hela tiden.
Vilken tur att tiderna förändras och att man själv mognar som förälder!
Emelie har firat sin 22-årsdag på Akademiska sjukhusets magtarmmedicinska avdelning. Vi gick dit tidigt i morse och sjöng för henne och lämnade presenter. Hon fick bland annat uppkörningsavgiften till körkortet.
Hon fick börja med att fasta inför gastroskopi. Sedan fick hon äta lite lunch. Sedan endast flytande inför ytterligare en bukundersökning. Nu har hon börjat dricka laxermedel för en kapselundersökning i morgon. Ingen tårta. Inget firande hemma med pojkvän eller kompisar… Inte så kul!
Emelie är trött och slut och har ont i magen. Och så kräks hon. Det verkar trots allt inte vara ett nytt skov av hennes Crohn.
Vi får se vad undersökningarna visar.
Läs även andra bloggares åsikter om Crohn, sjukhus, sjukvård, undersökningar, Emelie, förlossning, födelsedag, mamma
Kommentarer till inlägget

Kommentar från Camilla
25 mars, 2009 kl 25 mars 2009 (20:23)
Tack för ditt svar. Jag ringde ju till ”psykjouren” som är till för akutefall, och de sa att de skulle ringa upp dagen efter. De ringde aldrig upp så istället ringde jag och då sa ”hon” att de inte ens skrivit i journalen att de skulle ringa upp mig. Så jag fick ingenting utan skulle vänta över helgen…
Efter 6 dagar fick jag äntligen medicinerna….
Camillas senaste blogginlägg..25 Mars – hallelujah moment…

Kommentar från Thérèse
25 mars, 2009 kl 25 mars 2009 (20:32)
Usch och fy!
Hälsa Emelie de allra varmaste gratulationerna från mej, förvisso en främmande bloggare, men ändå någon som vet hur det är att fira sin 22-årsdag på sjukhus…
Och en stor kram till DEJ Ludmilla – du är bra, som alltid <3
Thérèses senaste blogginlägg..Ökad psykisk ohälsa hos unga

Kommentar från Gunilla
25 mars, 2009 kl 25 mars 2009 (23:35)
Ni får ta igen den här dagen en annan dag och göra om firandet på riktigt sätt.
Grattis till din stora tös!
Gunillas senaste blogginlägg..Säg aldrig till någon som har mist sitt barn att det skulle du aldrig klara.

Kommentar från Andreas
26 mars, 2009 kl 26 mars 2009 (1:13)
Jobbigt med Crohns och sjuksängtid… :/ Jag har själv kollagen kolit med allt vad det innebär, och min pappa som har haft ulcerös kolit i snart 25 år. Jag vet hur mycket krångel det kan innebära. Hälsa Emelie från mig, även om hon inte har någon aning om vem jag är. 🙂

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
26 mars, 2009 kl 26 mars 2009 (10:19)
Det slog mig när jag såg bilderna på dig, Emelie och Linnéa hur lika ni är, speciellt leendet. 🙂
Hälsa Emilie, jag önskar hon kryar på sig snabbt!
Kram
Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Den här låten..

Kommentar från Lena
26 mars, 2009 kl 26 mars 2009 (10:27)
Grattis, Emelie på 22-års dagen.
Du får fira dubbelt när du kommer hem från sjukhuset…så jag hoppas att du kommer hem snart.
Ja, du Ludmilla – visst är det väl tur att saker och ting förändras. Själv födde jag barn för 30 år sedan och när jag hör hur det är att både vänta och föda barn idag, kan jag ibland tycka att jag missat något. Men det var på ett annat sätt då. Vad skönt att förändringens vindar kan blåsa innehålla sådant som är bättre.
Kramar till dig och din 22-åring

Kommentar från Tuija
26 mars, 2009 kl 26 mars 2009 (20:11)
Hälsa och gratta! Känner igen mig i det du skriver om hur det var då du fick Emelie. Samma med Matias, ammas var fjärde timme inget ammande däremellan, skrek han skulle man inte ta upp honom utan man skulle absolut vänta dom där 4 timmarna! Inte klokt! Men jag gjorde lite osm jag ville med det iallafall. Var som du 18 då Matias föddes.
Men vilken tur att det är andra tider nu .-) har varit stooor skillnad när jag fått mina ”små”
Grattis till dig med för att du fick bli mamma till just dina barn!
Kramen
Tuijas senaste blogginlägg..Då är man hemma igen då!

Kommentar från Ingrid
26 mars, 2009 kl 26 mars 2009 (20:28)
Du får hälsa och gratta Emelie från mig. Massor med styrka och värme till henne. Håller tummar och tår att det ska gå bra med kapselundersökningen. Det är en riktigt spännande uppfinning.
Och du – på bara 2½ år så ändrades vården mycket på KS. Johan föddes okt-89 på KS. Förvisso fick han tillägg vid ett par tillfällen, men han var 4½ v för tidig. Däremot fick han ligga på min/mitt mage/bröst och ett par timmar efter förlossningen kom de in och frågade om jag hade ammat ännu, råmjölken var viktig. Jag fick ha honom hos mig hela vårdtiden, som var 5 dygn. På natten var de dock jätteenvisa med att väcka honom fast han inte ville vakna. Han var ju så liten (födelsevikten 2590 g) så han behövde nattmål tyckte dem…
Man kan ju knappast tro att de varit så små när man ser de nu 😉 Johan är 186 cm över marken. Det är nu 5 år sedan han växte om mig och jag får nu se upp på honom… Det går så fort i den där tillväxtperioden att man knappt hinner blinka innan de ser ner på en annan istället.
Var rädd om dig själv
Styrkekram
Kommentar från Soulsister
25 mars, 2009 kl 25 mars 2009 (20:18)
Ni får fira henne ordentligt när hon blir utskriven!
KRAM och du har rätt ang återhämtningen. Ska skriva mer om det sen
Soulsisters senaste blogginlägg..Superwoman