Fredagen den 18 april 2008
Jag gick sista terminen på KBT-utbildningen och en av de obligatoriska momenten (som jag också sett fram emot mycket) var en två dagars utbildning i parterapi. Den var i Stockholm.
Jag åkte tåg dit och på vägen ringde jag till avdelningen för att höra med avdelningsföreståndaren hur de tänkte och vad planen var. Linnéa skulle få några timmars permission både lördag och söndag. Eftersom jag var i Stockholm även lördagen bestämde vi att jag skulle få vara med henne på söndagen och hennes pappa på lördagen.
Jag försökte nå Linnéa under dagen, men hon hade bestämt sig för att inte prata med någon (mig?) den dagen.
I en paus från föreläsningen såg jag att de ringt från barnens skola flera gånger. Det var för att det hade brunnit på skolan och vi måste åka och hämta våra barn. När jag väl fick tag på någon på skolan visade det sig att pojkarna följt med en kompis familj hem.
Emelie hörde av sig och berättade att hon var på akuten. Hon hade så fruktansvärt ont och man misstänkte att det blivit någon komplikation till undersökningen för ett par dagar sedan.
Jag kände mig mycket splittrad och orolig.
Tidigare i veckan hade jag drömt att Linnéa lyckades ta sitt liv. Jag vaknade alldeles kallsvettig. Hon hade legat där på rygg i sin rosa morgonrock. Jag såg min dotter död i drömmen. Jag upplevde känslan av att förlora sitt barn. Det bottenlösa djupet… smärtan… Jag åkte direkt till avdelningen och gick in till Linnéa som fortfarande sov. Jag kröp upp hos henne i sängen och kramade henne. Och grät. Efter en stund så vaknade hon. Jag berättade om min dröm och sa att jag aldrig skulle klara om hon skulle dö. Hon blev väldigt irriterad på mig.
Efteråt så berättade hon detta för en anhörig som sedan mailade mig att denne tyckte att jag inte skulle ge Linnéa dåligt samvete på det här sättet. Det gjorde mig jätteledsen och gjorde att jag sedan var väldigt försiktigt med att våga visa hur orolig jag var.
Jag är dock glad idag över att jag berättade för Linnéa hur jag skulle känna det om hon dog…
Så smärtsamt det är att tänka tillbaka på hur det var då. Jag känner vanmakten. Jag känner hur jag famlar för att stötta henne utan att våga lita på mina instinkter eftersom jag fick kritik från olika håll hur jag hanterade situationen. Jag gör allt för att hjälpa mitt barn, men vet inte hur. Jag känner ilska för att jag inte fick stöd i det. Jag känner ilska för att man fokuserade så mycket på att hitta fel i miljön istället för att göra en ordentlig utredning av Linnéas symptom.
Läs även andra bloggares åsikter om
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Catarina
18 april, 2009 kl 18 april 2009 (14:24)
Jag tror du gjorde allt i din makt vad gäller Linnea. Men att hamna i en sådan situation då man står maktlös näst intill tror jag ingen av de som klagade hade gjort bättre. Just detta att inte ha kontrollen. Som mamma har man ju det om allt är vanligt…men om någon blir sjuk eller mår dåligt är man faktiskt ganska maktlös.
När ens barn mår så dåligt som Linnea gjorde då finns inga ramar för HUR man ska bete sig kan jag tro..man gör allt man kan och som står i ens makt. Sorgeligt att nära ska reagera så tycker jag.
En stärkande kram till dig denna dag. Måste vara otroligt tufft att gå igenom allt nu men samtidigt kanske också en slags bearbetning att få sätta ord på hela processen som var.
Catarinas senaste blogginlägg..Fick mig en tanke idag
Kommentar från Susanne
18 april, 2009 kl 18 april 2009 (15:43)
Hej Ludmilla,
jag har läst din blogg och blivit mycket berörd. Din kärlek och värme lyser igenom och utan att känna dig är jag också säker på att du är en toppenmamma. Jag upplever att den psykodynamiska förklaringsmodellen är väldigt starkt förankrad och att den får ta stor plats i vårt samhälle. Jag tror att oavsett vilken förklaringsmodell och människosyn man använder så reducerar man en människa och ser inte helheten om man bara utgår från en modell. Därför tycker jag att man också behöver vara ödmjuk när man arbetar med någon modell som verktyg och se det just som så – ett hjälpmedel. En människa är så komplex och vi vet inte allt … Jag hoppas att du känner att du är och har varit en bra mamma, oavsett vad andra har insinuerat. För mig har det varit en tröst att tänka på det här med förklaringsmodellerna, när jag har kämpat med mina ”demoner” om att vara en bra mamma. Vill också gratulera dig till barnet i magen! Din blogg betyder mycket för mig. Stor varm kram!
Kommentar från Susanne
18 april, 2009 kl 18 april 2009 (17:40)
PS Jag missade ju det jag egentligen ville skriva … Det är ju oerhört tragiskt att det (när man är ”insnöad” på en sak) ska få stå i vägen för att en människa får rätt hjälp och stöd. Särskilt i ert fall när det gick så långt att Linnéa tog sitt liv. Jag undrar också vem det främjar att man skuldbelägger föräldrar som gör sitt yttersta för sitt barn? Jag känner verkligen med dig och er familj. Ord räcker inte till. Önskar er allt gott i framtiden.
Kommentar från Linda J
21 april, 2009 kl 21 april 2009 (20:38)
Jag minns dig den här dagen, att vi stod utanför kurslokalen och talade i solen, jag var första natten utan min första son, och du berättade för mig om dina barn. Men inte kunde jag ana att det var som det var…i alla fall inte just den här dagen. Din blogg hjälper mig i alla fall att vara medvetet närvarande med mina barn. Det är viktigt för mig.
Kommentar från C
18 april, 2009 kl 18 april 2009 (13:42)
Skickar en varm kram till DIG. Att du gjorde ditt bästa för Linnéa är jag övertygad om! Du verkar vara en oerhört ombryende mamma! Att människor klagade på dig då är fruktansvärt. När ditt barn faktiskt var sjuk. Min mammas syskon har oxå antytt saker till henne…det TAR hårt. På den ömmaste punkten för en mamma i kris. För det var ju en kris redan innan de dog.
Cs senaste blogginlägg..sol