Ludmillas Blogg

3-årig Linnéa med sina kissekatter

Linnéa har endast sovit 5 h på natten. Hon har inte fått sin sömnmedicin.

På psykologsamtalet säger hon att hon känner sig distanserad från allt som hänt sedan hon kom till avdelningen. Till exempel så kommer hon inte ihåg att skar sig, men kommer ihåg att handlingen var den rätta. Hon säger att hon inte tycker att det är bra att undvika känslor och att det kan gå illa då. Psykologen skriver att det är svårt att följa Linnéas tankegångar. Hon hävdar en sak ena sekunden och andra sekunden en annan. Hon har inte förmågan att bestämma sig för en tolkning som hon kan hålla fast vid.

Denna dag beslutades att höja Linnéas antidepressiva medicin eftersom hon inte blivit bättre. Läkaren tyckte inte att det behövdes att hon skulle få antipsykotisk medicin vilket jag hade föreslagit. Jag hade också sagt att jag ville att man skulle utreda hennes konstiga symptom (overklighetskänslor, minnesluckor, avstängdhet, att hon var skild från sig själv, att endast rummet framför existerade, domningarna i fötterna) med magnetkamera. Det gjordes aldrig (och hjärnan kunde inte heller undersökas efter hennes död). Vid gårdagens läkarsamtal per telefon påminde jag också om att man inte tagit några prover sedan Linnéa blev inlagd. Inte ens B12 och TSH (sköldkörtelprov) hade tagits trots att dessa två prover alltid ska tas för att utesluta kroppslig orsak till till exempel depressiva symptom.

Blodproverna togs denna dag. Nästan 4 veckor efter att hon blev inlagd.

Linnéa frågade mig varför hon var inlagd.
-Men det vet du väl Linnéa?
-Neej…
-Det är ju för att du har en djup depression och att du är självmordsbenägen.
-Depression. Jaha…

Linnéa var väl påläst, men kunde inte riktigt förlika sig med att det var en depression hon hade. Men de här andra symptomen då? Var det också en depression?

Jag förklarade det som man sagt till mig – att många av symptomen kunde man ha även vid stark ångest. Samtidigt kände jag mig tveksam. Det kändes som att det var något som inte stämde. Men vad kunde jag göra? Jag hade framfört min oro och mina funderingar gång på gång. Någonstans vågar man inte ”tjata” mer för man är rädd att barnet ska bli sämre behandlar om de tycker att man är ”jobbig”.

Jag tänkte tillbaka på alla gånger som jag själv pratat med föräldrar som hade barn som var inlagda just på den här avdelningen. När jag var läkare. När jag var den som man var beroende av. Så många gånger som jag mött ungdomar som har gjort självmordsförsök eller haft självmordstankar. Så många gånger som jag pratat med föräldrar.

Så många gånger har jag fått höra hur viktiga de mötena har varit. Att det gjorde enorm skillnad för ungdomen. Och föräldern. Att de kändes sig trygga och tagna på allvar.

Vem hade trott att läkarens eget barn skulle hamna på samma avdelning?

Nu var det jag själv som var på andra sidan. Nu var det mitt barn som var inlagt och jag var totalt beroende av personalen. Jag är beroende av vad de väljer att säga till mig.
Jag är beroende av att det finns någon som känner ett extra ansvar att prata med mig. Att det är någon som förstår min oro och tar mig på allvar.

Tyvärr var det nog så att det var lite besvärligt att jag hade jobbat där.
Vem skulle ta på sig att vara den som informerade mig?
Kanske trodde många att jag redan kunde allt?
Kanske trodde de att jag inte var lika orolig som andra föräldrar?

Den som verkligen var en klippa var kuratorn på avdelningen. Henne hade jag mycket bra kontakt och samarbete med även när jag arbetade där. Hon är erfaren och inkännande. Hon gjorde inte skillnad på mig eller någon annan utan jag fick samma bemötande och information som de andra föräldrarna.

Jag minns.
Jag blir frusterad.
Tårarna rinner. Igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, BUP, förälder, läkare, ombytta roller, information, trygghet, självmord, bemötande, depression, psykos, sömnbrist

Taggar: bemötande, BUP, depression, förälder, information, läkare, Linnéa, ombytta roller, psykos, självmord, sömnbrist, trygghet