Täcket över huvudet
Idag är det en sådan där väldigt tung dag.
Jag känner mig totalt kraftlös.
Jag bara ligger i min säng och gråter.
Jag vill ingenting.
Jag orkar ingenting.
Idag är det en sådan där dag där jag inte har någon som helst förståelse för de som vill ta livet av sig.
Hur kan ni bara tänka tanken att göra detta mot era nära och kära?
Mitt liv är förstört.
För alltid.
Hur ska jag någonsin kunna se livet på samma sätt som tidigare.
Det går inte.
Jag är för alltid förändrad.
Idag är en sådan dag som jag inte kan se något som helst positivt i det.
Idag är en sådan dag där jag känner mig jobbig och besvärlig för att jag mår dåligt.
Det är ju bara jag i familjen som mår så här.
Jag drar ned stämningen och gör att de andra blir oroliga.
Idag är en sådan där dag som jag är orolig för allt.
Fosterdiagnostiken på tisdag kommer säkert innebära att jag måste göra moderkaksprov och då får jag säkert missfall. Och om jag inte får det så visar det att mitt barn är allvarligt sjukt och så får jag avbryta graviditeten.
Idag är en sådan där dag som jag har oändligt ont i mitt inre för att jag räknar ned varje dag till dess att Linnéa dör. Nu är det bara 20 dagar kvar. 20 dagar av hennes liv. Sedan är hon död för alltid. Och jag kan inte göra något annat än att titta på när det händer. För hennes öde är redan bestämt.
Hon har ju redan dött.
Men, det är som att hon lever lite fortfarande när jag kan få gå igenom dag för dag. Men om 20 dagar då är hon död.
Vad gör jag då?
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (10:54)
Min vän! Jag önskar jag kunde krama dig, och torka dina tårar. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland. MASSA KRAMAR
Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Ett mål uppfyllt
Kommentar från Tonårsmorsa
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (10:59)
Och just idag känns det som om inga kloka ord i världen skulle trösta, så jag nöjer mig med att sätta mig här en stund, ta din hand och bara låta dig vara…
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Blogguppropet
Kommentar från Ronja
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (11:04)
Ja, vad gör du då? När ett år gått? Du reser dig, borstar av byxorna, och går vidare, med Linnéa ständigt närvarande i ditt liv. Precis som du gjort sedan dag 1. Jag tycker du är stark, jättestark, som gör den här ”resan”. Bevakar Linnéas sista tid, strukturerar, lägger bitarna på plats. Även om den där biten som visar hela bilden tydligt alltid kommer saknas. Alltid.
Du är stark, din familj är stark, och med de generna kommer förhoppningsvis ditt lilla barn vara lika friskt och starkt. Det är vad jag hoppas och tror.
kramar
Kommentar från Carro
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (11:04)
Ludmilla, kom ihåg att lugnet kommer efter stormen.
Imorgon är en annan dag och hoppas att det blir mindre smärtsamt.
Kram,
Carro.
Kommentar från malin
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (11:11)
Tänk på att det kommer en ny dag imorgon. Känner igen mig. Det är bara att försöka andas och gå igenom smärtan för att hämta ny kraft. Nu har du ju detta med tisdag också utöver sorgen. Det måste kollidera alla känslor. Kram till dig, jag tänker på dig. Idag känner jag mig glad över mig själv att jag kan släppa mig själv en stund och bry mig om dig. Tack för det! Linnea försvinner inte för gott nu när almanackan är slut. Det är bara känslan av kontroll som försvinner i och med almackanan…
Kommentar från Catarina
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (13:41)
Det är absolut helt normalt efter allt du gått igenom att må som du gör. Om än inget man vill men tror att om man inte är där nere på botten och rummlar runt kommer man inte ut ur sorgen på ett bra vis. Men man tror ju mitt i denna sorg att det aldrig ska bli bättre, de finns ju inte. När man haft sin tid i avgrunden så börjar man ju sakta men säkert denna vandring uppför till den andre sidan och även den kan ju ta olika lång tid. Och man rammlar ner ett pinnhål och upp igen. Men tillsist är man uppe. Personligen tror jag du senare kommer att ha nytta av denna process men som du mår idag självklart finns inget possitivt alls med det.
Kan bara sända en värmande tanke och krama om dig, för ord finns inte hur det måste vara att förlora sitt älskade barn.
Kommentar från Ingrid
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (14:10)
Stannar till och kramar om dig en stund. En stoooor balja thé och vallmofröfrallor eller riktigt segt mörkt surdegsbröd med nötter, en ost och lite marmelad – sitta tyst och stilla vid köksbordet och stirra tomt ut i regnskurarna…
Styrkekramar
Kommentar från Anette
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (14:20)
Kramar om dig …….
Anettes senaste blogginlägg..En sån katt:O)
Kommentar från Paulina
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (15:31)
Önskar på sätt och vis att jag visste vad du går igenom så att jag kunde trösta med kloka ord. Får nöja mig med att trösta genom att lyssna och sända en virtuell styrkekram.
Det blir förhoppningsvis snart lite bättre igen – hur otroligt det än verkar just nu.
Kram!
Paulinas senaste blogginlägg..Allt roligt finns på Youtube
Kommentar från toootoot
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (15:55)
Åååhhh Ludmilla! Jag önskar verkligen att du inte gick igenom ett sådant här helvete! Jag vet inte vad jag ska skriva….hoppas bara att dina ”må bra” dagar blir allt fler med tiden. Du verkar ha haft en helt underbar dotter och jag tror att du har fått många läsare att tänka på henne. Du är uppskattad Ludmilla! Hoppas du mår bättre….
Kommentar från Annette
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (18:51)
Kramar om dig Ludmilla, ja vad gör man sen?
Det börjar om från början igen , denna film man har i skallen om den sista tiden med ens barn.
Det går bara aldrig att acceptera att något sådant har hänt. Man har ett stort sår i sitt hjärta som aldrig kommer att läka, ibland så blir det en hinna på men det skavs av om o om igen.
Många kramar till dig.
Kommentar från Mia Fridh
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (19:22)
Hej Lumilla
Jag hittade din blogg via aftonbladet som handlade om Terapi. Jag har suttit och läst länge på din blogg. Vad fint du skriver om din flicka. Jag blir rörd känner samtidigt att det gör ont att se vad du och din familj gått och går igenom.
Så mycket tankar.
Tittade på många bilder och den när Linnea är en liten bebis. Vad söt Jag misste min mamma men i en sjukdom lite på ett annat sätt. men det du skriver att tiden står stilla känner jag så väll igen det är 7 år sen i sommar
Jag hoppas att du inte tar detta jag skriver på fel sätt. Det är olika sitvattioner
Att mista ett barn på det sättet är något helt annat
men saknaden i det du skrev att tiden står stilla av att man saknar någon känner jag igen när min mamma gick bort.
Hoppas att jag uttrycker mig rätt.
Du har en underbar sida jag vill gärna föllja dig och läsa mer
Kram till dig Ludmilla och dina barn
Ni finns i mina tankar
Du är en jätte fin mamma ska du veta.
Kommentar från Gunilla
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (19:29)
Du måste tillåta dig att vara så ledsen som du är idag. Det kommer många sådana dagar och det är bara att följa med…
Våra barn är lika döda varje dag, men det är dagarna när det gör som ondast som är värst. Tillåt dig ligga under täcket idag, tillåt dig gråta idag. Imorgon är en annan dag…
Kram Gunilla
Gunillas senaste blogginlägg..Varje liten slant…
Kommentar från Tuija
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (19:35)
Bara var i det tunga, finns inga genvägar bara rakt igenom. Låter lättare än vad det är… Dessa tunga dagar där tiden bara har slutat existera och man själv faller till..intet..
Vägen är snårig, djup och mycket svår, men du kommer så småningom att läka lite i taget, men det tar tid lång tid. Efter 1 år…Jag förstår och vet precis hur du menar. Dom kommer ju vara döda i resten av våra liv och vi kan iget mer göra för våra barn.
Skickar dig styrka och tänder ljus för Linnea. Låt dig själv vara i det djupa en stund för att sen orka en dag, en stund till. Lite, lite i taget Ludmilla så går det, det lovar jag dig.
Kramen Tuija
Kommentar från annika sandberg
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (19:43)
Ludmilla, Churchill lär ha sagt, ” Om du befinner dig i helvetet, fortsätt att gå!” , det kommer att ljusna och Linneá kommer inte att kännas mindre avlägsen den 30 maj. Jag lovar, egen erfarenhet.
Du kommer att må bättre och kärleken till Linneá kommer ALDRIG att minska i styrka, ej heller minnena.’
Det som jag tycker känns helt fel är att jag var beredd att GÖRA ALLT för min´dotter, du också.
Plötsligt har både barnet och den livsuppgift man uppslukats av försvunnit på helt fel sätt.
Kvar finns en mycket smärtsamt tomrum, jag saknar både min dotter och den viktiga kampen för hennes överlevnad och tillfrisknande.
Den smärtan finns alltid kvar men minskar i styrka och skuldkänslorna hos mig har minskat.
Vi föräldrar som kämpar så som du och jag har gjort är HJÄLTAR/ HJÄLTINNOR i det tysta.
KRAM
Annika
Kommentar från Camilla
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (21:00)
oj oj oj älskade cybervän…en sekund i taget, bara bara nu det är de du är garanterad…sänder dig all värme jag kan genom följande text/bön:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”
Jag är inte kristen på något sätt men denna text har jag rabblat både med och utan gud för att hålla mig kvar i nuet…min räddning när mitt liv/tankar skenar..
Ludmilla du är så människa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Smärtan, ilskan å sorgen över att ditt liv så drastiskt bara vände mitt i bara sådär är så bedövande overklig…naturligtvis inte lättare när du dessutom har något ”nytt” framför dig vilket är ännu en jättestor förändring i livet, förstår om du sparkar bakut och hormonerna hjälper ju till!
Igen Ludmilla en sekund i taget nu ingenting annat, bli vaksam på vad hjärnan arbetar med å tvinga tillbaka till, en sekund i taget…många omtänksamma tankar och kramar till dig…
Kommentar från Erika
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (21:30)
Önskar så att jag kunde hjälpa dig att bära en del av bördan! Att jag kunde ta över din smärta, om så bara för ett tag, så att du kunde vila en stund!
Styrkekramar e
Kommentar från Jessica
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (21:37)
Jag har inte mycket klokt att skriva till dig. Mina tankar liknar dina. Men jag vill att du ska veta att jag känner med dig, tänker på dig och vill hjälpa dig bli fri från den smärta du känner. Jag tänker på att du måste ta hand om dig. Om det så handlar om att bara vara och ta det lugnt en hel dag!!
Många Bamsekramar från Jessica
Kommentar från Lena
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (22:21)
Åh Ludmilla….
Kram
Kommentar från Erika
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (6:32)
Jag tänker på dig!
Kommentar från Lotta
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (7:38)
Jag vill skicka en varm kram till dig, Ludmilla!
Jag lägger min blåa, varma filt runt dig. Hoppas du känner av värmen ifrån den.
Kram Lotta
Lottas senaste blogginlägg..Trött igen..ha..jag visste det!
Kommentar från Carro
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (7:46)
Hej Ludmilla!,
Hoppas att du mår bättre idag.
Carpe Diem!
Tänker på dig,
KRAM och massor av positiv energi!
Carolina.
Kommentar från Karin
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (14:33)
Ludmilla
väntan på ängeldagen är förfärlig. För att det är så definitivt att tiden går och att våra änglar inte är här. Kärleken till våra barn är den högsta, att då förlora sitt barn ger en smärta som inte går att föreställa sig. Alla sörjer vi på olika sätt men som mamma kanske på ett speciellt sätt. För du har burit ditt barn under ditt hjärta, du har gett liv under smärta och det är den största gåva som finns. Tänder ett ljus för din Linnea i änglalandet.
Kram från Karin – Johannas mamma
Kommentar från linda
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (16:49)
Hej. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men det känns viktigt att lämna ett avtryck så du får veta vad din dotter betydde för mig.
Jag visste inte att Linnea fanns förrän hon redan ”lämnat” er (jag tror dock att andar alltid vakar över oss). Jag läste om en 14-årig olycklig tjej som gjorde det jag alltid velat. Den perioden läste jag ofta om självmord; det lättaste sättet, hur det skulle bli att vara fri, smärtan de efterlevande känner.. och framför allt sökte jag mod i andras berättelser. Jag var för feg för att våga ta steget, men de som vågade fascinerade mig.
Så läste jag om din dotter. Om andras döttrar och söner, och det blev ytterligare ett steg bort från döden. Jag tänkte på flera saker. Jag ville inte leva för enbart min familjs skull, men kanske fanns det andra där också. Ungdomar som mådde som mig; som var lika ensamma trots att man hade all kärlek i världen.
Ungdomar som behövde någon att prata med; som verkligen visste hur det kändes. Som inte bara läste i böcker utan faktiskt kunde lägga känslor i det man säger.
Nu har jag sökt in till psykologprogrammet. Jag tror inte att jag kommer in nu i år, men kanske nästa. Så småningom vill jag börja jobba med ungdomar som skadar sig, och sådana som är nära döden. Sådana som din dotter, andras barn -som den jag en gång var. Det behövs fler bra psykologer, så vi kan undvika fler situationer som dessa.
Jag inser nu att det här låter väldigt själviskt och elakt. Det är absolut inte min mening att såra dig; förlåt i så fall. Det ser kanske ut som om jag skryter eller försöker visa att jag drar lycka av din olycka, och det vill jag absolut inte. Jag menar bara… fortsätt blogga. Fortsätt sprid budskapet, och fortsätt visa hur världen verkligen ser ut för vissa människor. På så sätt kanske vi kan samarbeta; göra världen till en bättre plats så fler föräldrar slipper lida.
Massa kramar, och du ska veta att Linnea också finns med i mina ljus.
lindas senaste blogginlägg..R.I.P
Kommentar från Matilda
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (20:20)
Styrka är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall.
Matildas senaste blogginlägg..ber om ursäket för ett äckligt ärligt inlägg.
Kommentar från Linda Bunn
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (23:13)
Tiden läker alla sår sägs det…men vi som är änglamammor vet att det inte är sant….kanske lär vi oss med tiden att uthärda smärtan i vetskap att dom ljusa stunderna faktiskt finns där för oss, väntar på oss när vi som mest behöver dom.En vänlig gest, ett hej, en kram eller en bekräftelse på att vi är älskade.
För ingen har väl riktigt gett oss ett val, den möjligheten togs ifrån oss.
idag kom ett tråkigt besked från barnens skola, en tidigare elev har valt att lämna oss, precis fyllda 18 år….jag känner sådan vanmakt.
Vad kan vi göra för att inte våra barn ska må så dåligt?? Hur kan vi förhindra att detta händer…jag önskar så att vi finner ett svar på våra frågor.
Vi förlorade vår son i april månad 2004, träden knoppade, fåglarna kvittrade, grönskan kom åter …hela naturen sprudlar utav liv. Så fruktansvärt motsägelsefullt. Inte kan väl mitt barn sluta leva nu???
Men vi måste leva våra liv till fullo Ludmilla, det är vi skyldiga våra barn.
Jag önskar så att jag fanns vid din sida när du mår som sämst, en kram, en filt när du fryser och gråter, en varm kopp té, några rader ur din favoritbok..kanske kan jag till och med få i dig en och annan pralin;) Vi ska gråta tillsammans, vi ska skratta tillsammans och vi ska förbanna sorgen som tär på oss, kanske med hjälp av ett glas vin eller två ;)….men vi ska aldrig sluta att älska!!
Stora styrkekramar
Linda & Ian Bunn / Kalmar
Kommentar från Ingrid
12 maj, 2009 kl 12 maj 2009 (0:49)
Håller min tummar under tisdagen för dig och dina närmaste och hårdast håller jag mina tummar för din ”inneboende”.
Styrkekramar och värme!
Kommentar från Carro
12 maj, 2009 kl 12 maj 2009 (8:25)
LYCKA TILL Ludmilla!!!
Kommentar från Gunilla
12 maj, 2009 kl 12 maj 2009 (9:34)
Vill sända dig en kram idag och hoppas att ditt besked blir bra.
Gunillas senaste blogginlägg..Varför blogga?
Kommentar från Pernilla
12 maj, 2009 kl 12 maj 2009 (11:38)
Ja du Ludmilla, Vad gör vi nu?
Lider med dig fast jag mår skit själv.
Känner inte igen mig själv…vill ha tillbaka mig själv som jag var…vill ha tillbaka min unge!
Styrkekramar till dig Ludmilla.
kram Pernilla Christians änglamamma
Kommentar från Annukka
12 maj, 2009 kl 12 maj 2009 (15:00)
Lindar armarna om dig.. håller om tyst, länge..
Du finns i mina tankar.. varje dag. Jag önskar så innerligt att jag kunde hjälpa..
Annukka
Annukkas senaste blogginlägg..Aktuellt idag
Kommentar från Becka
10 maj, 2009 kl 10 maj 2009 (10:46)
Tänker på dig!
Skickar många styrke kramar och tankar. Jag hoppas du mår bättre snart men jag tror oxå att det kan vara bra att tillåta sig må dåligt. Det du har varit med om är verkligen fruktansvärt hemsk och jobbigt…
Många kramar som sagt…
Beckas senaste blogginlägg..Bilder…