Drömmar
Den senaste veckan har jag drömt om Linnéa flera gånger.
Drömmarna är liksom de brukar… svåra att fånga. Precis när man liksom tycker sig fånga något så rinner det mellan fingrarna…
Känslan jag har haft varje gång är att det är innan hon dog och hon tar till sig mina ord. Hon är mer öppen med hur hon känner och tar till sig mina tröstande ord. Det känns som att de landar. Som att det jag gör, och det jag säger, – hjälper henne. Och så blir hon bättre…
Jag får krama henne.
Jag känner hennes lukt.
Känslan jag har när jag vaknar är att det kommer att gå bra.
Det kommer att bli bra.
Allt kommer att ordna sig.
Men…
Det kommer ju aldrig att ordna sig.
Om mindre än 2 veckor är det ett år sedan hon dog.
Sedan jag förlorade min dotter.
Sedan jag misslyckades att hålla min dotter vid liv.
Sedan mitt liv gick i spillror.
Ingenting kommer någonsin att ordna sig.
Läs även andra bloggares åsikter om förlora ett barn, självmord, Linnéa, drömmar
Kommentarer till inlägget
Kommentar från fanny roethlisberger
17 maj, 2009 kl 17 maj 2009 (19:15)
håller med saga, du är fantastisk.
linnéa kunde inte haft en bättre mamma, du gjorde allt och lite till.
dina andra barn och övrig familj kan skatta sig lyckliga, verkligen.
jag ser upp till dig, precis som jag såg och fortfarande ser upp till linnéa.
fanny roethlisbergers senaste blogginlägg..34
Kommentar från Jessica
17 maj, 2009 kl 17 maj 2009 (19:32)
Vill säga tröstande ord till dig. Vet inte bara vad jag ska säga till dig. Jag tänker mycket på dig och det du går igenom. Du är så fantastisk. Vet att jag har en liknande väg att vandra. Hittade en text idag när jag gick igenom lite papper. Min älskade make hade skrivit ner texten i ett block. Vet inte vart den kommer ifrån. Vet inte om jag förstår texten rätt. Känner dock att jag känner igen mig någonstans i texten.
Du lilla bäck som en gång
gladde träden med din sång
Var finns dina glada toner nu
här finns bara tystnaden och du
Granen står där ej längre hög och lång
och din röst kan endast sjunga sorgesång.
Kramar
Jessica
Kommentar från Lisa Olveby
17 maj, 2009 kl 17 maj 2009 (22:05)
Du har inte misslyckats med någonting ang Linnea, du har gjort allt du kan. Det fanns inget mer du kunde göra. Det var proffs som skulle ta över henne nu. Du är inte misslyckad kom ihåg det.
Kram
Kommentar från Gunilla
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (9:06)
Du gjorde vad du kunde. Du kunde inte ha gjort mer…
Ditt liv är i spillror nu och länge framöver. Det får lov att vara så. Du får lov att var förtvivlad. Du får lov att gråta och behöver gråta. Det lättar för en stund.
Samtidigt så går livet vidare, det har du ju bevis på i din mage just nu.
Kram Gunilla
Gunillas senaste blogginlägg..Har fått en låt på hjärnan
Kommentar från Miranda
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (10:55)
Som du skriver, att årsdagen närmar sig för hennes död. Du bearbetar i drömmen hur du hade önskat att det varit, som det inte blev. Att utgången blivit en annan.
Men det viktiga budskapet här är när du vaknar, det är känslan. Känslan av att det kommer att bli bra.
Inte bra på det sätt man föreställt sig sitt liv, utan på ett annat.
Svåra omvälvande händelser formar våra liv och våra själar. Själen växer inte av att åka på en räkmacka genom livet, utan det svåra tar fram och utvecklar det inre register man har.
Så Linnéa blev din största lärare i detta livet.
Kommentar från annika sandberg
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (11:41)
Jag har också liknande drömmar, fortfarnade…ibland sitter hin i mitt knä och jag känner hennes gyllengula lockar mot min kind….det är en evig sorg och saknad som vi tvingas leva med.
Jag har blivit en starkare och modigare människa , aldrig rädd för att försvara något jag står för, tror att jag ” gör skillnad” och förhoppningsvis på sikt gör att psykiatrin blir bättre på att vårda och bemöta både unga med ångest och oss anhöriga.
Jag finns med dig !
Kram
Annika
Kommentar från annika sandberg
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (11:43)
Jag ha´r en papperslapp där Anna klottrat, med lite darrig ( pga mediciner) handstil: ” JAG ÄR EN ÄLSKAD MÄNNISKA”, som om hon försökte förmå sig själv att vilja leva vidare, trots svårigheterna…
Annika
Kommentar från annika sandberg
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (11:46)
usch för stavfelen, jag har bråttom och skall tillbaka till arbetet strax….” Ibland sitter hon i mitt knä…” skulle det stått, ursäkta övriga kråkfötter
Annika
Kommentar från Susanne
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (14:00)
Måste bara säga att efter allt jag läst och förstått genom din fina blogg att du/ni verkligen gjort allt vad ni kunde för din dotter!
Många kramar till dig o din familj.
Kommentar från Christy
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (21:22)
Ville bara skicka en kram…
Christys senaste blogginlägg..Njuter
Kommentar från Sara Lindholm
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (9:38)
Usch årsdagarna är fruktansvärda, min lillasyster dog den 2 september 2007 så vi ska ha våran andra årsdag i år. Det värsta är att det inte finns någonting nån kan säga eller göra för att lindra, ingenting hjälper man måste själv orka överleva dom jobbiga dagarna. lycka till, mina tankar finns hos er. Kram
Kommentar från Linda Bunn
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (18:19)
Jag önskar så att människor kunde förstå den smärta förlusten av ett älskat barn innebär, men ganska snart inser jag hur tacksam jag är att dom inte gör det, för då innebär det att fler barn lever kvar hos oss. Jag inser att många kommenterar i okunskap men utav välvilja. Det värmer naturligtvis.
Men min själ har inte växt av att förlora mitt barn, den har fått sig en törn som aldrig kan repareras. Min son är inte min lärare, han är mitt barn. Det fanns så mycket vi , hans föräldrar,skulle lära honom genom livet. Precis som din finaste Linnea…livet hade ju så mycket kvar att ge, så mycket att få uppleva med nära och kära. Hur förklarar man att ”himlen har hämtat hem den allra finaste av änglar” till sina andra barn? Mitt barn var ingen ängel, långt ifrån. Hur tröstar man sina andra barn när man själv är otröstlig?
I vår kultur är sorg tabu, alltför snart förväntas man återgå till det ”normala”. Ganska ironiskt med tanke på att min definition av vad som är normalt har flygit sin kos..fan vet vart 😉
Minsta lilla tillstymmelse till lycka greppar jag hårt och länge.
Nu bär du på ett litet litet hjärta som tickar och växer sig starkare för varje dag som går, en ny liten människa som har samma fina mamma Linnea har.
En liten individ som aldrig kommer kunna ersätta Linnea.
Som kommer att få veta vilken hopplös underbar storasyster h*n har, men aldrig kommer att få träffa.
Denna lilla stjärna kommer få er stora härliga familj att le igen 🙂
I skrivandets stund har vårt leende just nu hällt ut pärlor över hela finrummet, serverat hunden med studsbollar och orsakat en mindre översvämning i
badrummet….nej, hunden tuggar på nåt….min nya digitalkamera!!!
C A I T L I N…….snickerboa nästa….hörde jag nåt om ett leende?? NOWAY!!
Tusen kramar
Linda & Ian Bunn
Kalmar
Kommentar från Diana
10 oktober, 2011 kl 10 oktober 2011 (14:11)
När jag läser din blogg är det som att en kniv hugger mig i bröstet. Det måste varit & måste vara fruktansvärt att ha förlorat sin dotter. Jag har själv en dotter på 16 mån & hon är mitt allt! Jag vet inte om jag skulle klara av ifall hon gick bort, men när jag läser i din blogg så ser jag lite ljus i tanken.
Jag drömmer ofta mardrömmar om att hon blir mördad eller begår självmord. Det är nåt som ständigt jagar mig. & att jag inte kunde förhindra det. Jag tycker om din styrka, trots smärtan! Vill bara krama dig Ludmilla & berätta för dig att du en dag kommer få möta din älskade dotter igen. & att ni då kommer få förenas på nytt. & att du aldrig kommer behöva släppa taget om henne, inte behöva vara rädd, för hon är där med dig. I evighet.
Det gör mig så ledsen att en så ung tjej inte ser någon annan utväg än att begå självmord. Lilla gumman! Hennes liv hade knappt börjat. & du verkar verkligen ha älskat henne. Det gör du. Det ser man när du skriver & när man läser om din ändlösa sorg! Det kommer tårar nu. Jag gråter för ditt lidande du måste få gått igenom. Men tack Gud att du hade dina söner också.
Kramar i massor älskade du! Du är tapper! En dag kommer ni få ligga bredvid varandra, hålla i varandras händer, se varandra i ögonen & le för att vara ni igen.
Kommentar från Saga Elgenstierna (jag gick i nian på glunten Montessori i våras)
17 maj, 2009 kl 17 maj 2009 (19:11)
När jag läser detta vill jag bara krama om dig och säga att det inte är ditt fel. Jag önskar att det fanns något som man göra för att vrida tillbaka tiden. Jag önskar att jag hade kunnat skaka om personalen på BUP, eller skakat om Linnéa. Vad som helst för att förhindra hennes beslut. Allt jag kan göra är dock att säga att du är fantastisk, och be dig att fortsätta att berätta om dina tankar, för att på så sätt hindra andra från att fatta samma beslut som Linnéa.