Ludmillas Blogg

Emelie var fortfarande inlagd och hennes varböld spolades 5 gånger per dag genom den slang hon hade in genom skinkan till lilla bäckenet.

Jonas skjutsades till skolan och Oscar var hemma med oss.

De ringde från rättsmedicin och berättade att Linnéa var obducerad och att det gick bra att komma och titta på henne. Jag frågade Eva-Britt som satt hos mig om vi skulle ta den chansen samma dag eller om vi skulle vänta till dess pojkarna var hemma. Hon svarade så självklart att man ju kunde titta flera gånger. Jonas och Oscar hade varit väldigt tydliga redan på lördagen om att de ville se henne. Jag hade svarat att de självklart fick det om de ville.

Nu bestämde vi att se Linnéa bara Johan och jag denna första gång kl 14. Vi ordnade barnvakt åt pojkarna.

Jag har skrivit om detta tidigare men upprepar det igen:

Nu när Linnéa dog var det första pojkarna sa: Hur kunde det hända? och det andra var: Jag vill se henne. För båda två, 8 och 10 år gamla, var det en första stark impuls. Självklart sa jag.

Några dagar senare var obduktionen färdig och de ringde och berättade att vi kunde få komma och se Linnéa. Pojkarna var i skolan. Vi tänkte då att vi kommer att kunna se henne flera gånger. Det är nog bra om vi åker dit själva första gången. Vi åkte alltså upp till rättsmedicin på eftermiddagen.

Det blev en mycket stark upplevelse. Jag är ju läkare och har även arbetat med döende människor. Jag har sett flera människor dö och sett många döda människor i alla åldrar. Jag har även lämnat dödsbud många gånger. Döden är inte så onaturlig för mig. Men nu var det ju min dotter det handlade om. Det är ju något helt annat.

Mannen vi mötte var en vänlig person. Han var på väg att öppna för oss rätt omgående. Jag ville dock att vi skulle sitta ned i soffan utanför en liten stund. Jag ville veta lite mer om honom. Om han hade barn. Vilken ålder det var. Det var för mig viktigt att veta om han förstog något av det jag gick igenom. Han hade barn i samma ålder. Efter en stund var jag redo och han öppnade dörren.

Rummet var sparsamt inrett, med två stora ljusstakar på ena sidan. Några stolar längs väggen. Britsen stod i mitten av rummet. Sjukhustäcke över. Där låg någon. Vem var det? Jag såg direkt att det inte kunde vara Linnéa. Jag rusade fram. Linnéa! Älskade barn! Vad har du gjort med dig själv??? Men Linnéa…. Kära nån…

Jag grät och grät… kramade, kände och klämde…. Var är du? Vänta… Johan titta här… Här är ju pricken på näsan… Det är ju hon! Och här… hennes öra… och här… hennes hand. Det är ju Linnéa…

Jag borde ju förstå att någon som har hoppat framför ett tåg är väldigt skadad. Men jag hade fått uppfattningen om att hon inte var så skadad…

Plötsligt fick jag en stark önskan om att åka hem och hämta smycken till henne. Och en bild så att mannen som varit med vid obduktionen kunde få se hur vacker hon varit. Vi åkte hem. Jag var fortfarande alldeles uppskakad. Jag hämtade turkosa örhängen och ett turkost halsband med en fågel på. Hennes sista dikt handlade ju om det… att bli fri. Jag tog med bilder och så åkte vi tillbaka till Linnéa. Jag satte i hennes örhängen och satte på halsbandet. Så. Nu kändes det bättre. Bilderna visade jag för honom. Kändes bättre nu. Kramade och pussade henne. Kramade. Klappade hennes kind. Strök henne över håret. Kramade igen. Tittade noga överallt. Sedan tog jag kort. Massor med bilder. För vid detta tillfälle hade jag inte bestämt om jag skulle orka se henne igen.

Jag kände mig väldigt tillfreds och nöjd när vi åkte därifrån två timmar senare.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa som död, säga adjö, skadad

Taggar: Linnéa som död, säga adjö, skadad