Är det verkligen sant?
Vi gör om Linnéas rum
Vi är hemma igen efter en vecka på vårt paradis. Nu är det uthyrt och det är bara att bita ihop. Vi har dock andra saker inplanerade.
När vi kom hem slog verkligheten åter emot mig. Linnéas rum som håller på att göras om. Hennes foton och saker. Linnéa är inte här. Hur kan hon vara borta så länge? Jag tittar på hennes foto och kan inte förstå hur denna vackra, underbara människa några månader senare kan cykla ut till tågspåret och ställa sig framför ett tåg.
Hur kunde detta ske?
Hur kunde hon?
Hur kunde det hända oss?
När verkligheten gör sig påmind slår det emot mig sådan kraft och liksom drar mig nedåt mot avgrunden. Så många olika känslor väller upp i mig. Det är ilskan gentemot henne och saknaden efter efter henne som är de starkaste…
Pojkarna verkar ändå ha ”landat” i sin sorg. De är glada och positiva och i stort sett varje dag säger de någonting som har med Linnéa att göra. ”Den här glassen var Neans bästa”. ”Jag tar en sådan här för det hade Nean”.
Emelie är mitt uppe i sina bröllopsplaner och det känns så skönt att hon är glad och lycklig. Det kommer att bli ett fantastiskt bröllop tror jag ute vid vårt paradis. Igår träffade vi vigselförättaren och han verkar mycket bra, seriös och välplanerad.
Magen växer och den lilla flickan där inne verkar trivas. Hon sparkar och rör på sig som bara den och det känns fantastiskt spännande och samtidigt overkligt att vi snart ska vara fler i familjen. En liten bebis blir en stor omställning för oss men mycket välkommet. Pojkarna är så uppspelta kring det hela och är så goa och mysiga med magen och pysslar om mig också.
Livet är härligt, smärtsamt, märkligt, spännande, förvirrande och fantastiskt på en och samma gång.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, liv, bröllop, graviditet, vecka 20, omställning
Kommentarer till inlägget
Kommentar från annika sandberg
28 juni, 2009 kl 28 juni 2009 (18:26)
Jag vet hur det känns….livet blir aldrig mer detsamma, vad som än händer, overklighetskänslan finns där hela tiden, fast det inte syns och märks på utsidan.
Jag känner det som jag lever ett dubbelliv nu, ett ganska bra där jag fungerar normalt och kan njuta av livet och är aktiv och social, under ytan en stilla förtvivlan som aldrig försvinner.
Kram Annika
Kommentar från Camilla
28 juni, 2009 kl 28 juni 2009 (20:12)
jag överväldigas av ditt ständiga detaljrika sätt beskriva dina upplevelser…blir så berörd!
Kommentar från Lisa Olveby
28 juni, 2009 kl 28 juni 2009 (20:14)
Tänk att livet kan vara så..härligt, smärtsamt, märkligt osv, att man ändå är glad fast man varit med om detta. Att man ändå kan se framåt mer än man ser bakåt. Livet är märkligt
Kommentar från ceciliaa
28 juni, 2009 kl 28 juni 2009 (22:33)
din blogg hjälper mig otroligt mycket. Jag håller just nu på att lära mig kontrollera mina känslor,som minst sagt är lätt att göra usch.
Att läsa om hur du hanterar sorg och när du säger att du liksom hamnar i en avgrund,jag vet inte hur din avgrund ser ut , men när jag hamnar i min så är första tanken att jag inte kommer orka.Hur orkar du? Jag ser upp till dig , och jag tänker ofta på Linnéa och jag önskar att jag hade kunnat hjälpa. Men en dag ska jag hjälpa andra ungdomar som mår dåligt. En dag..
Ha det bra !
/ceciliaa
ceciliaas senaste blogginlägg..Ett nytt kapitel har börjat.
Kommentar från Karolin
29 juni, 2009 kl 29 juni 2009 (11:21)
ibland känns det som man lever ett sorts parallelliv, ett som står stilla och inte rör på sig, ett som rör på sig i en väldig fart och ett som minns det som var.
Kommentar från Emilia
29 juni, 2009 kl 29 juni 2009 (15:57)
Förstår att det känns konstigt att göra om Linneas rum, men hur som helst så finns hon alltid där hos er ändå!!
Vad härligt med en liten ficka 🙂 När kommer underverket till världen?
Kram
Emilias senaste blogginlägg..Hemma igen
Kommentar från Tonårsmorsa
29 juni, 2009 kl 29 juni 2009 (21:56)
Jag längtar efter den där lilla tjejen, jag med. Dessutom längtar jag efter en ”egen” liten tjej. Eller kille. 😉
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Dagens Isatou
Kommentar från Storasyster
30 juni, 2009 kl 30 juni 2009 (10:43)
Jag kan förstå din sorg. I att ”ta bort” Linnéa ur rummet…
Det vi fick kvar efter min bror var hans kläder o lite till…resten tillföll ju hans dotter.
Att dofta på hans kläder är både och. Gud vad jag saknar honom! Sedan att det enda jag har kvar är KLÄDER. Det gör ont. O en gravsten att gå till. Min bror är borta. Död. Men han har en stor plats i mitt hjärta. Halva min själ tog han med sig i graven. Så känns det. Jag får lära mig leva med ena halvan av mig…stapplar just nu. Kanske kan gå sen….
Ta hand om dig Ludmilla.
Storasysters senaste blogginlägg..Ensam en stund
Kommentar från dr filip
1 juli, 2009 kl 1 juli 2009 (4:50)
En fin blogg. Jag är säker på att din blogg är till stor hjälp. Tack för att du stödjer min grupp ”Kan vi hindra självmord????”
dr filips senaste blogginlägg..Oj! Kan Sverige ha fel?
Kommentar från petra och bebisen felicia
1 juli, 2009 kl 1 juli 2009 (19:42)
hej hej jag heter petra och jag har det skit jobbigt just nu. jag e ung mamma utan bostad och jag behöver värkligen hjälp. om du känner någon som jag en liten stuga eller ett rum eller …. något som man kan bo i för en billig päng vore jag jätte glad om du kunder höra av dig.
Vore glad om ni ville hjälpa mig med att efterlysa på eran blogg oxå.. tack på förhand!!
Kommentar från J
2 juli, 2009 kl 2 juli 2009 (18:56)
Finner inga ord… Din blogg är fin, stark ärlig och öppen.
Har du någongång under graviditeten slagits av tanken att det kanske är Linnéa som kommer tillbaka? Eller tror du inte på liv efter döden?
Massor av kramar från J.
Pingback från Ludmillas Blogg » Nu är hon borta…
6 juli, 2009 kl 6 juli 2009 (9:07)
[…] hemma igen stog fortsatta omdaningen av Linnéas rum på listan. Jonas har väntat många månader på att få flytta in i Linnéas rum, något som […]
Kommentar från ullrika
6 juli, 2009 kl 6 juli 2009 (22:15)
varje gång jag kommenterar hos dig skriver jag att du är stark. men det är ju för att du är det. och du skriver starkare och starkare. hejja dig mestaste!!
ullrikas senaste blogginlägg..6.7 – om ätskick etc.
Kommentar från Tizzel
28 juni, 2009 kl 28 juni 2009 (16:59)
Ja… precis så är livet… Härligt, smärtsamt, märkligt, spännande, förvirrande och fantastiskt på en och samma gång.
Jag tycker det är så fint att höra hur småbröderna håller storasysters minne levande med sina små kommentarer. Jag förstår att det kan smärta, men det är på det sättet Linnéa kommer att leva vidare. Genom att hon finns med er i tankar och samtal!
Och rummet kommer att bli jättefint – det är jag säker på!
Tizzels senaste blogginlägg..Ibland blir det lite föör bra med värme – även för mig!!!