Slut på sommaren?
Nu är vi hemma. Igen.
Nu är 7 veckors ”ledighet” slut.
En vecka i Abisko, fem veckor i vårt sommarparadis och en vecka på Gotland. Det får man väl vara nöjd med!
Den sista veckan har jag varken haft uppkoppling eller telefonnät i särskilt stor utsträckning så då har jag varit tvungen att vara ledig. Annars är man ju aldrig riktigt ledig när man är egen företagare.
Precis som förra veckan när vi kom hem var det oerhört smärtsamt att komma hem. Jag har haft några riktigt låga dagar. Kanske är det något mer hormoner… jag vet inte. Jag har varit så känslig, skör och ledsen.
Insikten att Linnéa är död och att hon faktiskt har tagit sitt liv, slår emot mig som en betongvägg. Jag vill bara skrika rakt ut och slänga ur mig de värsta svårdomarna jag kan säga. Det får bara inte vara sant!!!!
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag känner mig så uppgiven.
Jag tänker på hennes uppgivenhet. Hur hon planerade. Hur hon trodde att det skulle vara bättre för alla. Hur hon satte sig på cykeln och hur hon cyklade till platsen.
Jag tänker på hur hon gömde sig i busken. Hur hon väntade in tåget. Hur hon hade sin gamla gosefilt med sig… Jag tänker på hur hon ställde sig på tågspåret när hon såg att tåget var på väg.
Jag tänker på hur hon stod kvar på spåret när tåget tutade och bromsade så att det hördes flera kilometer. Jag tänker på hur tåget krossade henne.
Jag tänker på hur poliserna kom hem till oss på natten.
Jag tänker på hur hon såg ut när vi såg henne ett par dagar senare.
Jag gråter och skriker ut min förtvivlan över mitt döda barn, trots att det gått över 14 månader.
Smärtan är så svår och så stor!
Hur har vi lyckats leva i så många månader utan Linnéa?
Utan mitt barn..? Hur är det möjligt???
Oscar (9 år) kommer och visar mig en penna med en rolig figur i ena änden. ”Den här fick jag av Linnéa!” Han är stolt och berättar hur Linnéa städade i sitt rum och ropade på Oscar och undrade om han ville ha den. Han mindes det hela så tydligt och klart. Han var glad och stolt!
Jonas (11 år) sover inatt för andra gången i sitt nya rum. Linnéas gamla rum. Han är glad och stolt över sitt nya fina rum. Idag upptäckte han att MP3-spelaren som hörde till Linnéas CD-spelare faktiskt i alla fall fungerade trots att vi mindes det som att den inte gjorde det (Linnéa fick sedan en IPod av mig istället).
Från Jonas rum strömmade plötsligt Linnéas musik.
Från Linnéas rum strömmade nu alltså Linnéas musik.
Musik föder minnen. Musik föder känslor.
Musiken fick mig att brista ut i hulkande gråt. Jag gick ned och hörde då även Jonas gråta. Han reagerade på samma sätt som jag. Jag hörde honom prata med Linnéa…
Tillsammans stod vi i Linnéas rum och lyssnade på Linnéas musik.
Kramandes.
Gråtandes.
Sörjandes.
Tillsammans med min son, Linnéas lillebror, gråter jag över en ofattbar saknad.
Det ska inte vara så här! Jag är så arg samtidigt som jag är förtvivlad. En lillebror ska inte behöva vara med om en sådan här sak!
Efter en stund har vi lugnat ned oss och vi kan lyssna på musiken och minnas och prata om de olika tillfällena som musiken spelats och vad den hade för koppling till Linnéa. En av låtarna spelades även på hennes begravning…
Begravning… Igen så är det så ofattbart.
Overkligt.
Fel.
Hur blev det så här?
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, tåg, saknad, sorg, smärta, musik, minnen, cykla, sorg
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Lia
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (0:28)
Det är inte första gången jag är inne på din blogg, men är första gången som jag faktiskt har vågat läsa lite bland inläggen.. inte mycket, men lite. Tårarna bara rinner och jag finner inga ord.
Vill skänka massor med styrkekramar till dig och din familj <3
.-= Lia´s last blog ..Jesse Jones, Ken Ring & Saigon – Drabant =-.
Kommentar från Catarina
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (1:07)
Det knyter sig i magen när jag läser .Man är mamma, har en dotter som man älskar över allt annat och man känner sååå i det du skriver och tänker själv HUR skulle man nånsin kunna klara det du går igenom? Näe jag kan inte ens tänka mig det i min vildaste fantasi. Det verkligen knyter sig i magen av bara tanken. Ja hur kunde hon bara stå kvar???? Det krävs ett mod över allt annat att göra det, planera, genomföra, helt ensam. Hur kan det bli så? Och HUR vågar man? Vart kommer krafterna ifrån att genomföra det hon gjorde? När man tänker på det knyter sig hela magsäcken. Sedan till er anhöriga, HUR orkar ni ? Å mitt i allt kan man ju bara konstatera att Linnea måste haft en enorm styrka ändå i sig och varför användes den inte till att fortsätta istället, lilla vännen. Det är så tragiskt.
Sänder er alla en tröstande stärkande bamse kram. Ni är enorma som fått tiden ändå att gå.
Kommentar från Gunilla
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (5:28)
Det är alltid de oförberedda stunderna som gör mest
.-= Gunilla´s last blog ..Fototriss: Gissa temat =-.
Kommentar från Gunilla
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (5:31)
….ont!
(Skulle jag skriva i ovanstående kommentar, men jag har en kattunge här som tryckte ner en tangent och tydligen lyckade få iväg det….)
Kram Gunilla
.-= Gunilla´s last blog ..Fototriss: Gissa temat =-.
Kommentar från Syster
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (7:24)
Sänder dig kramar och känner med dig. Vet hur du känner, känner det med. Sorgen skriker i mitt inre. På torsdag är det två år sedan min lillebror tog sitt liv. Hur blev det så här?!? Ja du, önskar att jag hade några svar. Det är de små minnena, en sång, en lukt, en färg som får det att svindla för ögonen när minnena sköljer över oss. Hur blev det så här….
.-= Syster´s last blog ..Tom och stressad =-.
Kommentar från Camilla
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (8:24)
Gud, ge mig sinnesro, att acceptera de jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden…AAs sinnesrobön ger jag dig, de är de vackraste och mest tröstande ord för mig…kram kära cybervän
Kommentar från annika
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (11:04)
Precis så är det, precis så känns det…kärleken, saknaden, förtvivlan, ilskan, vanmakten, längtan…..du beskriver så att mina ögon tårades för första gången på länge. Det har känts som om mina tårar har tagit slut….men jag har inte förstenats av sorg, den är alltid levande, liksom min dotter för mig och din dotter för dig.
Jag har drömt om Anna flrea ggr denna sommar; drömmar där jag hållit henne i famnen , 3-4 år i drömmen, något har känts hotfullt…sen har jag vaknat till den verklighet som existerar nu, utan hennes fysiska person .
Jag pratar med henne ibland, någon kommentar som hon skulle lett åt, aldrig några anklagelse eller ” varför gjorde du det?”.
Varken hon eller Linneá skulle kunna svara oss så vi skulle förstå varför så unga, begåvade och vackra flickor inte kände att livet och framtiden tillhörde dem.
De var offer, vi är offer, det enda vi kan göra är att , med våra erfarenheter, påverka beslutsfattare och vården att ge dessa unga människor kokpetent vård och hopp om en ljus framtid!
Alla som skriver att de inte ens kan föreställa sig hur det skulle kännas att mista ett barn; vi som upplevt det är inte annorlunda, bättre rustade för katastrofer.
Vi är som ni, ni är som vi.
Man har inte alltid möjlighet att påverka skeenden i livet.
Ludmilla, dina pojkar kommer alltid att bära med sig Linnea inom sig.
Att hon hade gosefilten med sig fick mig att gråta…de var ju bara barn…Anna hade alltid med sig Pingu, överallt, de sista åren.
Kramar er/ Annika
Kommentar från Susanne
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (12:11)
Finns nog inget mer att tillägga som inte redan skrivits av de andra.Men vill bara du ska veta att fler läst vad du skriver.Förstår inte hur det kunde bli som det blev……..Har två döttrar själv (8 och 12 år) och förstår inte hur man kan klara om nåt skulle hända dom.Men man måste ju klara det helt enkelt på nåt sätt.
Många,många kramar till er alla!
Kommentar från Cecilia
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (13:23)
Oj vad jag känner igen mig i hela den här texten, hur jag sörjde min bror, hur min mamma sörjde sin son. Hur vi fortfarande sörjer honom men på varsitt håll rädda att ta hand om varandra. Just det där med musik är en härlig känsla, men musiken kan föda många tårar. Lyssnar fortfarande inte på de låtar som var med på begravningen, det är snart 4 år sedan men gråter lika hejdlöst av låtarna. Ta vara på varandra!
.-= Cecilia´s last blog ..nu är det dags! =-.
Kommentar från Monica
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (14:01)
Jag känner verkligen starkt med dej……mina ögon tåras när jag läser det du skrivit idag. Det är ju så ofattbart när man tänker på att denna söta tjej inte ville leva längre.
Styrkekramar till dej…..
Kommentar från Annette
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (14:47)
Kan inte mer än instämma hur du beskriver smärtan. Detta fasansfulla onda som förgör ens kropp.
Hur ska man orka!!
Kramar till dig.
Kommentar från Karin
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (14:48)
Ludmilla – du beskriver sorgen precis som den är. Oerhörd, smärtsam och så svår och tung just när den slår till med full kraft. Nej hur kunde det bli så här?
Bilderna du bär i ditt inre av Linneas sista stund i livet kan bara du se. Jag bär på min dotters i mitt inre – bara för mig själv. Men känslan av vanmakt är nog lika för oss änglamammor. Kunde vi gjort något? Hur kunde det få ske?
Kram från Karin – Johannas mamma
Kommentar från Leena
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (15:05)
Sorgen och saknaden gör så ont emellanåt…och oftast då när man inte förväntar sig det. Vi har ju klarat så här länge med vår saknad efter vår döttrar…men det gör fortfarande så ont att sakan…
Idag har jag tänt ett ljus för Aino, det är ett år och sex månader sedan hon tog sitt liv. Och mina tankar har i smyg (samtidigt som jag jobbat…!) tagit sig till tiden innan.
Vi får inte tillbaka ”livet före”, vi måste leva detta liv vi har…och med allt det som gör ont.
kramar om dig
.-= Leena´s last blog ..Om jag kunde ta mig tillbaka i tiden… =-.
Kommentar från annika
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (16:54)
Vill bara ge en styrkekram och tröstekram till de andra mammor ( och ev. pappor) som läser dessa rader.
Vi är hjältar/hjältinnor i det tysta; har kämpat för våra barn , trots det förlorat dem och nu kämpar vi vidare….
Tänker på era döttrar och söner, Annas medsystrar och bröder.
Om det finns en himmel hoppas jag de får vara med varandra i väntan på oss…vacker tanke iaf…
Annika
Kommentar från ann
11 augusti, 2009 kl 11 augusti 2009 (22:02)
Lider så otroligt mycket med dig och önskar det skulle finnas något som jag skulle kunna bidra med som kunde lindra din smärta lite.Livet är många gånger så svårt, Varför? När jag läser din blogg är jag så otroligt tacksam att jag mot alla odds överlevde.Älskar ju mina nära och kära så mycket. Men varje dag är trots allt en svår kamp.Kram A
Kommentar från Fina!
11 augusti, 2009 kl 11 augusti 2009 (22:19)
Jag känner så väl igen mig, speciellt den där jävla ”väggen”!
Jag kan vara på väldigt bra humör och känna mig glad och lycklig och helt plötsligt så står den där och nästan skrattar åt mig. Då slungas jag mellan sorg och ilska, jag ser bilder på mig själv när jag ligger på sjukhus sägen och han kommer.
Jag ser mig själv ligga där och skrika i all förtvivlan! Min man sitter bredvid mig och försöker att hålla om mig, men allt gör så förbannat ont så jävla ont!
Vissa dagar kommer den oftare än andra och då vill jag bara krypa in i ett hörn och leka att jag är osynlig.
Jag vet att vi sörjer olika du och jag, du sörjer och saknar allt Linnéa gjorde,sa,läste, lyssnade på och så vidare. Jag saknar det jag aldrig fick se eller hör! Jag önskar så mycket att jag fick lära känna den lilla pojken Maximus. Skulle han bli som hans storebror? Självklart en alldeles egen liten person men man funderar hela tiden på hur det skulle vara och bli.
Tack för en underbar blogg som ger en kraft!
Kramar Fina, Prins Maximus Mamma
Kommentar från Svägerskorna’s Viktkrig
12 augusti, 2009 kl 12 augusti 2009 (8:45)
Sänder många styrke kramar till dej.
Grattis till den lille i magen !
Kommentar från Matilda
12 augusti, 2009 kl 12 augusti 2009 (12:44)
Tänker på dig, din familj och framförallt Linnéa. Hoppas att hösten blir en bra nystart. Massvis med kramar /Matilda
.-= Matilda´s last blog ..rhodos 2009 =-.
Kommentar från Susanne
13 augusti, 2009 kl 13 augusti 2009 (10:56)
Otroligt beskrivande berättels…känns som det är mina egna ord….mindotter valde samma väg……
I perioder är det så oerhört tungt …Man har alla dessa bilder framför ögonen…alla frågor…..
Grattis till bebin!
Kommentar från Tizzel
9 augusti, 2009 kl 9 augusti 2009 (22:51)
Ja… hur blev det så här?? Hur kunde det bli så? Hur kunde det hända?? Frågor som aldrig får svar? Så fint ändå att ni har fått några nya minnen från era resor i sommar. Och så fint ändå att ni kan dela sorgen – tillsammans! Det får man ändå se som en styrka i allting!
Känner så oerhört mycket med dig – med er – varenda gång du delar med dig av dina tankar och känslor!
KRAM!!!
.-= Tizzel´s last blog ..En sån BRA helg!!!!! =-.