Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Ångestskola

23 augusti 2009 (18:05) | att hjälpa andra, depression, psykiatri, sjukvård | av: Ludmilla

Vad är ångest egentligen?
Alla känner vi oro ibland men det är ofta inget som ställer till några stora bestående problem.

Sjuklig ångest är ett orostillstånd där kroppen och intellektet drar på hela fight-and-fight-systemet (sympatiska nervsystemet) utan att det egentligen behöver det. Man uppfattar situationen som hotfull och man gör det man kan för att hantera den uppkomna situationen. Många gånger ”överreagerar” kroppen på ett sätt som inte är funktionellt. Problem blir det om man börjar bli destruktiv och börja skada sig själv på något sätt eller om man börjar undvika vissa situationer så att livet blir inskränkt.

Man kan då behöva nya strategier och stöd i att börja handla och tänka på ett annat sätt.
Här kommer en kort ångestskola som är fritt skrivet från egna kunskaper och definitioner.

Det finns olika typer av ångest som grovt kan indelas i:

Den molande oron
Den finns där mest hela tiden. Oro för framtiden. Vad som kommer att hända och hur det kommer att gå. Oron för det som har hänt. Att man tänker igenom olika situationer som varit och man undrar om man har gjort rätt. Man undrar vad andra tyckte. I den här typen av oro finns mycket ”ältande”. Ältande är den typen av oroande som inte leder till något konstruktivt. Man funderar och funderar och känner det som nödvändigt, och även positivt, att fundera – men det leder inte framåt. Många personer ägnar många timmar varje dag åt att just älta.

Den skärande oron
Oron som stegrar sig snabbt och känns helt omöjlig att stå ut. Den skär och den river sönder. Man kan tänka sig att göra vad som helst för att slippa den. Och mycket riktigt så utvecklar man också snabbt olika beteenden som gör att oron minskar så snabbt som möjligt. Har man inte lärt sig att hantera sin oro på ett konstruktivt sätt så kanske man istället blir destruktiv. Kanske börjar man döva sin ångest med alkohol eller andra droger. Kanske dövar man sin oro genom att skada sig själv.

Ofta så förekommer de olika ångesttyperna tillsammans och byter plats med varandra.

Olika situationer
Oron kan komma kopplad till vissa situationer som vid panikångest där det till exempel kan vara stora folkmassor som utlöser ångesten eller social fobi där det är kontakt med okända som kan vara utlösande. Det kan också vara vid till exempel höga höjder eller vid närvaro av spindlar som ångesten utlöses som vid specifik fobi.

”Att bli tokig”
Ibland får man väldigt starka känslor av ångest som blir ”panik”. Man känner i kroppen att det är något som är fel. Man känner hur hjärtat slår fortare och liksom gör extraslag, man känner hur ont det gör inom en, man kanske skakar eller får någon annan typ av kroppsliga känslor. Man blir väldigt uppmärksam på hur det känns i kroppen och blir övertygad om att man har en allvarlig sjukdom eller att man håller på att dö… Så starka kan faktiskt ångestkänslorna vara. Och det märkligaste av allt är att det är våra tankar som skapar dessa starka känslor.

Grundprincipen
Grundprincipen för behandling av sin ångest är att förstå hur ångestkurvan fungerar.

Ångestkurvan

Ångestkurvan

Det är viktigt att förstå att det är som det ser ut här på bilden. Ångesten kommer. Ångesten stegras. Ångesten når en topp. Sedan går ångesten ned igen. Så är det alltid.
Titta på bilden igen. Se hur ångestkurvan stegrar sig och hur den minskar. Tiden på X-axeln kan variera från sekunder eller minuter men en ångestattack kan inte hålla i mer än ungefär 20 – 40 minuter i taget. Oftast handlar det om några minuter. Men hur vet man hur kurvan ser ut hos en själv egentligen? Jag gissar att om du har ångest så är det inte så ofta som du har väntat ut din ångest…

Vad man tror ska hända (pilen)

Vad man tror ska hända (pilen)

På bilden här ovan ser du det som de flesta tänker när ångesten ökar. Man tänker att det här kommer att bara öka och bli värre och värre – och det kommer jag inte att klara!!!! Man känner inte till det normala förloppet på ångestkurvan. Man tror inte att det går över av sig självt.

Flykt- och undvikandebeteenden

Flykt- och undvikandebeteenden

Det man gör då är det som du ser på bilden ovan. Du tar till något beteende som du vet fungerar för att ångestnivån ska minska snabbt och effektivt. Det kan vara ett säkerhetsbeteende som att ta en lugnande tablett, hälla upp ett glas vin, skära dig på armarna, slå huvudet mot väggen eller något annat destruktivt. Har du provat något som sänker ångesten och du inte har något annat att ta till, så gör du ju självklart just det som du vet fungerar. Problemet är att dina säkerhetsbeteenden i sig får dig att må sämre på lång sikt så det blir en ond cirkel.

Vad är då lösningen?
Lösningen för att bli av med sin ångest på lång sikt är enkelt uttryck att utsätta sig för det som är jobbigt. Lätt för dig att säga – tycker du! Nej, det är inte alls så lätt i början. Men det gäller att utsätta sig för det jobbiga i små steg. Små successiva steg. Lagom brukar vara att lägga sig på ca 30% av den maximala ångestnivån. Titta på bilden här nedan:

Exponering

Exponering

Den översta kurvan är samma som vi har i bilderna här ovanför. De undre kurvorna visar hur ångesten minskar för varje exponering. Exponering är alltså att stanna kvar i den situation som ger ångest. Utsätta sig för det som är jobbigt – utan att att fly eller undvika. Utan att använda sitt säkerhetsbeteende. För vi vet att ångesten kommer att gå ned ändå. Ångesten kommer att minska även fast du inte gör något för att förhindra att den stiger eller att få den att minska. Om du bara håller ut, så kommer du att märka att ångesten minskar som kurvan minskar. Och nästa gång som du utsätter dig för situationen så kommer ångesten inte nå en lika hög topp och inte vara lika länge. Du vänjer dig helt enkelt, ”habituerar”.

Hur snabbt som din ångest kommer att minska på det här sättet beror på hur ofta du utsätter dig för det som är jobbigt. Ju oftare desto mer effektivt.

Detta är något du kan öva själv, men om du har mycket svår ångest eller har svårt att göra din exponering på ett strukturerat sätt skulle jag rekommendera att du kontaktar en KBT-terapeut som kan hjälpa dig att lägga upp en plan för just din ångest.

Men mediciner då..?
Jag är läkare och kan skriva ut mediciner. Men, jag är också KBT-terapeut och ser den stora fördelen med att lära sig att hantera sin ångest jämfört med att medicinera mot ångest. Nu vill jag vara väldigt tydlig och säga att det är den rena ångesten jag pratar om nu och inte ett depressivt tillstånd. Depressioner är ofta mycket bra att behandla med mediciner. Ångest däremot är det inte lika självklart att man ska medicinera mot. De lugnande medicinerna (Sobril, Xanor, Valium, Oxascand, Atarax m fl) som finns som man tar för ta bort ångesten är ett säkerhetsbeteende i sig. Man får bort ångesten tillfälligt när medicinen verkar, men inte på sikt eftersom man inte förändrar sitt beteende. Vissa antidepressiva mediciner är även ångestdämpande. Man upplever då ofta en ångestlindring mer konstant under dygnet under den tid som man har sin antidepressiva medicin. Detta kan vara bra eftersom ångesten inte så sällan är ett delfenomen i depressionen. Men, i vissa fall kommer ångesten att komma tillbaka när man slutar med medicinen.

Med den psykologiska behandlingen som exponering innebär så får man i de flesta fallen en bestående effekt. De tillfälligt lugnande medicinerna är då något som inte går ihop med behandling. Om man tar medicinen när man känner ångest går det ju inte att exponera sig.

Tycker du att beskrivningen av ångest och ångestkurvan är begriplig och hjälper dig att förstå dig själv eller någon i din omgivning?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (19:15)

Tack för de gulliga orden inne hos mig 🙂
Ja du, ångest känner jag så väl till….första gången jag upplevde det var när jag skulle föda sonen 6 veckor för tidigt med akut snitt en julaftons morgon för snart 7 år sedan…bara jag tänker på det och vad som kunde ha hänt får jag ont i magen….fastän jag vet att det hela nu gick bra.
Ångest o oro för framtiden har jag fortfarande….inte varje dag, men näst intill…kommer jag ha till den dagen då jag blir friskförklarad.
Men just nu försöker jag njuta av varje dag.
KRAM till dig
.-= Soulsister´s last blog ..En trött moder rapporterar =-.

Kommentar från Dottern
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (19:27)

Det är skrämmande att det inte redan finns en. Det finns en broschyr till allt…verkligen allt. Men när det kommer till suicid finns ingen infromation alls. Idag, för första gången under mitt 29 åriga liv, ”stötte” jag på en notis kring suicid… i Gp. Det är första gången som jag inte aktivt sökt efter information som jag stött på det….och då dör 1500 människor i detta land årligen..ofattbart!
.-= Dottern´s last blog ..Våga vilja leva vidare =-.

Kommentar från mergime
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (19:32)

tycker jag att det gör..
därmed min ångest och oro inför framtiden är HÖG.
jag ser den bara svart. vågar inte tänka .inte ens en liten tanke
på framtiden, då det skär mig rakt in i bröstkorgen.
jag försöker överleva dagen helt enkelt..
oh du är så bra !! massor med kramar
.-= mergime´s last blog ..Håret =-.

Kommentar från Cecilia
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (20:20)

De där kurvorna känner jag igen =). Har försökt länge att hitta orsaken till mitt vikt problem men har aldrig velat tagit upp det med min psykolog. Men ska göra det tänkte jag när jag ska dit. Tror de från början kommer från min barndom, ville alltid vara perfekt i mammas ögon för det var allt hon aldrig krävde. Och då ville jag visa att jag kan, att jag finns. Nu bor jag inte ens med henne så vet faktiskt inte alls var den pressen kommer ifrån. Då min sambo inte kräver något av mig men ändå vill att jag ska må bra och trivas i mig själv. Knepigt är det iallafall. Tack! Kram
.-= Cecilia´s last blog ..Pigg och Alert klockan 06.00! =-.

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (21:21)

Tack så otroligt mycket Ludmilla! Jag förstår så mycket bätte själv nu också.
Jag kommer länka det här inlägget från min blogg, jag hoppas det är okej.
Kram Sandra
.-= Jag vill sjunga dig milda sånger´s last blog ..Min sköna söndag =-.

Kommentar från Hanna
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (0:19)

Det är som taget ur mitt liv. Jag har en depression ( i nu 9år) som inte ger sig. Tillsammans med den så har jag förväntansångest ,alltså oro över vad som ska hända. Jag är livrädd för sjukdomar och tror att min sista stund är kommen varje gång jag känner nåt i kroppen.
Och av det får jag panikångest , den kommer som tur är inte så ofta men när den väl gör det så tappar jag kontrollen och blir SÅ rädd. 4 ggr har jag åkt till akuten , varav 3 med ambulans. Jag skäms lika mycket efteråt alla ggr då jag inte haft nåt fel men ändå ringt ambulans. Men just i det ögonblicket så är man så fruktansvärt rädd och helt säker på att man ska dö.
Jag vet att jag behöver hjälp men jag kommer liksom inte dit. Den enda hjälp jag fått är Cipramil och att läkaren säger att jag själv ska leta reda på en mottagning för att få gå hos en psykolog.
Kram Hanna
.-= Hanna´s last blog ..Mitt nymålade tv-skåp =-.

Kommentar från Maskroskvinnan
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (14:06)

Genom Mildas blogg ”Jag vill sjunga dig milda sånger”, klickade jag mig till det här inlägget.

Jag lider av bl a panikångest (agorafobi) sedan en utbrändhet för 10 år sedan. Din beskrivning stämmer väl överens med min upplevelse av ångest. Faktum är att jag fick en attack av att läsa det du skriver och av att titta på bilderna. Men, jag sitter kvar här vid datorn än. 🙂

Jag har gått i terapi i omgångar hos en underbar KBT-terapeut. Han har gett mig medel för att orka ha ett bra liv, trots mina besvär.

I somras tog jag faktiskt ett jättekliv! Reste till London. Och gick rakt emot alla mina rädslor. Åkte tunnelbana, långa rulltrappor, var i myllret av människor. Åkte tunnel under havet. Och det gick så bra! Jag är så glad att det jag lärt mig, bl a mindfullness, faktiskt fungerade i praktiken.

Bra att du skriver om det här. Det finns många som har det jobbigt och som inte får rätt hjälp. Vad jag förstått finns det inte tillräckligt med KBT-terapeuter.

Lycka till i ditt arbete!
.-= Maskroskvinnan´s last blog ..Platsannons =-.

Kommentar från linn :)
26 augusti, 2009 kl 26 augusti 2009 (16:23)

känner igen mig. 🙂 är bara under 20… hur länge tar det att bli kvitt panikångesten om man aktivt jobbar med sig själv? vad är mera viktigt? att bara vila eller att ibland göra saker som man tycker om? vet inte riktigt vad jag skall göra, vill ju göra det som är rätt… vad gör man om man känner att det blir för mycket…? vad gör jag om jag får panik över att jag har mycket att göra? (som är lite i jämfärelse med andra) skall jag backa, eller köra?

skriv jättegärna ett inlägg om detta ämne.

Kram!

Kommentar från psyk
29 augusti, 2009 kl 29 augusti 2009 (11:36)

Hej.. Det här var ju jättebra 🙂
Kommer länka det till min ångestsida.. http://psykiatrin.blogg.se/2008/september/angest.html
Du får gärna länka dit också om du vill..
Kram P

Kommentar från Ludmilla
29 augusti, 2009 kl 29 augusti 2009 (18:37)

Linn: Om man exponerar sig regelbundet i lagom stora steg så behöver det inte ta så lång tid. Har du panikångest skulle jag dock rekommendera att du kontaktar någon kbt-terapeut för att få ordentlig hjälp. Problemet om man gör det självt och misslyckas… kan det bli värre. När det gäller panik för saker man ska göra – behöver man angripa det även på ett annat vis. Man behöver titta på vilka tankar du får innan du får dina panikkänslor. Antagligen är det katastroftankar som faktiskt kan benas upp mer strukturerat och så att du ser att det inte behöver bli så ”hemskt” som du tror att det ska bli osv. Men, jag tror att det kan vara bra om du får lite stöd av någon professionell.

Pingback från Självmord och ångestskola « Bokstavsprinsessan
16 september, 2009 kl 16 september 2009 (19:30)

[…] om. Det här inlägget tog en helt annan vändning än jag hade tänkt. Ville tipsa om mammans, Ludmillas ångestskola (hon är KBT-terapeut, så hon vet vad hon talar […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Tvångssyndrom (OCD)
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (10:15)

[…] Behandling finns med antidepressiva tabletter som t ex Sertralin/Zoloft. Men mest effektivt är den kognitiva beteendeterapin (KBT) där man använder sig av ERP, dvs Exponering och Respons Prevention. Det innebär att man mycket gradvis utsätter sig för det som är jobbigt och hindrar sig själv att göra tvångshandlingarna. Man behöver stöd i att sätta upp ångesthierarki och i vilken takt man ska utsätta sig för det jobbiga. Läs mer om vad jag skrivit om exponering här… Läs mer om vad jag skrivit om ångest här… […]

Kommentar från Alexandra
14 februari, 2010 kl 14 februari 2010 (0:51)

Tänkte på den första kurvan…har bara problemet att så fort ängesten gått över tar det bara nån minut till nästa…vad ska jag göra??känns som inget funkar eftersom jag går runt med konstant ångest!!!

Pingback från Ludmillas Blogg » Minnestriggare
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (14:31)

[…] Det är det som är ”boten” mot det smärtsamma. Exponering! Så fort man märker att det är något som känns jobbigt och man inte vill göra detta pga av det så ska man ta det som ett tecken på att man faktiskt BEHÖVER göra det. Läs mer om exponering här… och om ångest här… […]

Kommentar från G
24 maj, 2010 kl 24 maj 2010 (1:46)

Riktigt bra och välskriven text! Fortsätt skriva.

Pingback från Ludmillas Blogg » Panikångest
14 november, 2010 kl 14 november 2010 (14:46)

[…] (=ångesten) stiger alltså snabbt och känns som att den kommer att stiga i evighet och bara öka. Läs i tidigare inlägg Ångestskolan och ångestkurvan här… Det är mycket viktigt att förstå ångestkurvan för att förstå panikångest och hur det kan […]

Kommentar från Anna
1 maj, 2011 kl 1 maj 2011 (13:42)

Det är så bra att det är någon som skriver om det här, och jag tycker att det är jättesynd att det inte är mer spritt att det faktiskt är ganska vanligt. Jag fick ångest för ungefär ett år sedan, men visste inte alls vad det var som hände. Trodde att jag höll på att bli knäpp, och det var verkligen hemskt. Jag trodde inte att det var någon som kände som jag. Jag är en person som alltid har oroat mig väldigt mycket, varit tvungen att ha kontroll över allt och alla. Jag har haft ganska svåra familjeförhållanden, och jag tog rollen som den som skulle göra det lättare och bättre för alla andra, men tog inte hand om mig själv utan tryckte undan känslorna. Jag skulle vara stark och orka. Och så för ett år sedan så tror jag att allt hann ikapp mig och jag fick sådan ångest, den är som du beskriver av den molande sorten, men jag visste inte vem jag var, tyckte att det lät konstigt när jag pratade för att jag började lägga märke till precis hur det lät, och att stå framför spegeln var det värsta. Efter en del om och men fick jag komma till en KBT-terapeut som jag gick hos under en termin, och nu äter jag paroxetin sedan ganska nyligen för att jag vill att det ska gå lättare och det tycker jag att det gör. Ångesten har minskat och jag tänker att jag kommer att må helt bra en dag. Det låter som en klyscha, men jag håller på att ”hitta mig själv”. Det tar lång tid och det är inte lätt, men jag kämpar. Jag jobbar med att inte ha så stor press på mig själv, att våga vara ensam utan någon som bekräftar att saker är verkliga, att allt inte måste vara perfekt utan att jag är bra som jag är. Nu blev det väldigt personligt här, men det känns bra att våga berätta, att skriva ner mina känslor, även om det är anonymt (och så vill jag ha det 🙂 )
Tack för att du skriver och berättar.

Kommentar från Deppo
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (16:45)

Tack för en fin beskrivning av ångest. Det är svårt att beskriva ångest tycker jag. Psykologen frågade mig vilken slags ångest jag har men jag kan inte beskriva den i ngt annat ord än oro och panik, i olika nivåer .

Kommentar från Roger
11 oktober, 2011 kl 11 oktober 2011 (20:19)

vad är url???

Kommentar från Social ångest och rodnar
19 oktober, 2011 kl 19 oktober 2011 (18:05)

Mycket bra beskrivning av ångest som övriga säger. Det är inte lätt att beskriva ångest!

Svar till Roger: Url=hemsideadress. Den behöver du bara ange om du har en hemsida.

Kommentar från olle
21 november, 2013 kl 21 november 2013 (21:47)

Men om man har ständig ångest eller man kanske inte kan ha ständig ångest. Det kanske är mer stress om man har en molande känsla i magen och har svårt att andas

Kommentar från Ludmilla
22 november, 2013 kl 22 november 2013 (18:16)

Har man en hög stressnivå påverkar det självklart upplevelsen. Det brukar ofta ändå gå att urskilja ångestperioder som är mer intensiva.

Kommentar från Wiilow [Foto Tankar Känslor]
16 december, 2013 kl 16 december 2013 (22:08)

Bra skrivit och förklarat!

Kommentar från Jan broberg
18 maj, 2014 kl 18 maj 2014 (2:39)

Att jag e tacksam att det finns såna här sidor på nätet ! Bara att läsa vad alla andra skriver ger mig en dämpning , lindring i min egna oro – tack alla o givetvis Ludmilla !!

Kommentar från En med social ångest
22 september, 2014 kl 22 september 2014 (2:52)

Kan bara hålla med dig Jan! Det finns verkligen inget bättre än att få läsa om faktan bakom problemen. Tack och lov så är man inte ensam om detta, vilket märks när man surfar runt på Internet. Kan bara föreställa mig hur hemskt det var förr i världen då det inte var i närheten så lätt som det är idag att få ta del av information om ångest, men också att kunna dela sin oro med andra.

Kommentar från Evelina
10 maj, 2017 kl 10 maj 2017 (23:59)

Ludmilla, du är verkligen en stor inspiration och har sett videon och lyssnat på podcasts där du pratar om linneas självmord. Jag blev så himla berörd och det är så sjukt starkt av dig att vara så öppen om det. Det hjälper en så mycket att det finns personer som dig! ❤️ Har själv haft självmordstankar, vart depprimerad och kämpar med ångest dagligen och det är super jobbigt men jag försöker kämpa på även fast jag ibland velat ge upp! Din historia har hjälpt mig massor!

Många kramar till dig, fina & underbara människa!

Skriv någonting