Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Minnestriggare

19 maj 2010 (14:31) | KBT, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Det som gör oss människor till mer känslosamma och mer ångestfyllda än andra djur är att vi besitter förmågan att koppla ihop saker som hänt tidigare med sådant som händer nu.

Det är självklart en stor fördel vad gäller det mesta, men vad gäller smärtsamma minnen blir det komplicerat.

Det kan vara små sinnesintryck som triggar igång mycket smärtsamma minnen. Vi är dessutom duktiga på att generalisera så att de sinnesintryck vi triggar på behöver inte alls vara så lika det ursprungliga minnet för att sätta igång det som är smärtsamt. Detta är en av mekanismerna vid Posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD).

Att förlora sitt barn är på ett sätt just ett posttraumatiskt stressyndrom. Man har varit med om något extremt smärtsamt, som också många gånger är plötsligt och oväntat. Jag har skrivit om det här…

Jag har förlorat min dotter.
Hon tog sitt liv.
Hon ställde sig framför ett tåg.

Det är en mycket traumatisk upplevelse och precis som vid PTSD återupplever jag det som hände, om och om igen. Jag har plågsamma minnesbilder. Jag har dock inte mardrömmar (och har inte heller haft).

Så här års för två år sedan var Linnéa inlagd på BUP.
Jag kan se på träden att det var nu det var. Jag kan känna i luften, värmen och lukterna, att det var nu det var.
Jag känner att dagen börjar närma sig (den 30 maj).

Jag såg en gräsmatta idag. Den gräsmattan har Linnéa rullat nedför tillsammans med Johan. Det var 14 år sedan. Varje gång jag ser den gräsmattan så tänker jag på en skrattande och lycklig Linnéa som rullar nedför gräsmattan i sin klänning. Jag tänker att den nog får gräsfläckar, men att det inte gör något. Jag ser Johan framför mig och hur han tar Linnéa uppför backen igen, och igen. Och hur de tillsammans rullar ned…

Det är ett lyckligt minne. Men, tankarna leder vidare. Linnéa växte upp till en ung vacker kvinna. Hon fortsatte att uppfattas som lycklig. Ända tills..? Ja, det var i alla fall först i februari samma år hon dog som vi förstod att något inte stämde. Men, då hade hon ju mått dåligt en tid. Hur länge? Vet inte.

Tankarna fortsätter rusa fram.

Hon lades in i mitten av april.
Hon var ok med det. Hon verkade tycka att det var skönt att komma ifrån allt och vara i sin ”bubbla”. Att kraven på henne själv minskade då.
Hon blev inte bättre.
Vi blev mer och mer frustrerade och oroliga.

Och så den där eftermiddagen… och så den där kvällen… och så poliserna som kom…
och så dagen efter…
(Klicka om du vill läsa om hur det var)

Det var varmt. Precis som nu.

Det är så många små minnestriggare som sätter fart på tankarna för oss som gått igenom ett stort trauma, som att förlora ett barn till exempel.
-middagen där det är en person mindre
-maträtter hon tyckte om
-kläder i en viss storlek/stil
-personer med viss hårfärg/frisyr
-flygeln som hon spelade på
-musikstycken som hon spelade
-parfymen som hon använde
-magdans som hon utövade
-musik som hon lyssnade på
osv… osv… Det tar ju aldrig slut som du säkert förstår.

Det räcker om någon pratar om att vara utbytesstudent. Linnéa hade också sådana planer… tankarna drar igång.
Det räcker med att jag ser en plansch där det står om en konsert som ska vara på Musikens Hus. Det var där hon var sista kvällen… sedan cyklade hon ut till spåret…. osv… osv…

MEN! Det ÄR inte lika smärtsamt i år som det var förra året.
Anledningen är nog framför allt två olika:
1. Det har gått tid.
2. Men framför allt: Jag gjorde allt jag kunde för att exponera (utsätta mig för det som är jobbigt) mig för allt som jag kunde exponera mig för under det första året. Det är inte mycket som jag inte redan har gjort.

Det är det som är ”boten” mot det smärtsamma. Exponering! Så fort man märker att det är något som känns jobbigt och man inte vill göra detta pga av det så ska man ta det som ett tecken på att man faktiskt BEHÖVER göra det. Läs mer om exponering här… och om ångest här…

Idag har jag beställt en minnesruna till tidningen.
Idag har jag beställt ett blomhjärta till graven.

För nu är det andra gången som vi ska genom årsdagen av Linnéas död.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (15:58)

Ja, så är det….Jobbigt är också att man aldrig kan dela med sig av glada minnen som hände när barnet man mist levde och var som alla andra barn.
På något sätt är det som en räkneoperation som blivit MINUS , bara minus.
Det slutade olyckligt, då räknas inte det som hände innan i livet.

Visst kan man berätta, jag kan för liten utvald skara, men det känns som om det inte passar sig längre.
Allt är plötsligt borta, hela livet man hade tillsammans innan det olyckliga slutet också.

Det känns som ett dubbelt staff.
Vad tycker ni andra som mist barn?

Annika

Kommentar från Isabella
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (19:54)

Men det är inte bara att exponera sig hur som helst. Det måste ske gradvis och med stöd från någon. Annars behöver det inte bli bättre för att man utsätter sig. Det tar mycket på krafterna. Exponeringen måste vägas upp med någon slags energi input. Man undviker ju för att skydda sig själv och det har ju sin poäng ibland.

Kommentar från malin
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (20:24)

Fina ludmilla!

Jag tar mig så mkt framåt genom din blogg, den är känslomässig, som en bergochdalbana, precis som livet.
jag har diagnosen PTST, pga av sexuella övergrepp o misshandel under min uppväxt, det är kämpigt. att man under varje årstid, överrumplas av minnen, dofter… Men som du säger, man m¨åste vara i det jobbiga för att lära sig hantera det! Man måste våga vända nere på botten för att våga uppleva det som skapas innuti än…

jag gillar dig. du är bra.

kram!

Kommentar från Ludmilla
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (20:29)

Malin: Tack för dina varma ord! Jag är glad om det jag skriver hjälper dig också!
Kram!

Kommentar från Ludmilla
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (20:30)

Isabella: Klicka på länkarna och läs vad jag skrivit om exponering och ångest tidigare! Det är just det att man försöker skydda sig på kort sikt som gör att man utvecklar undvikandebeteende.

Kommentar från Marie
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (20:46)

Du är en sån kämpe – samtidigt så sårbar – blir så mänsklig…. en mycket varm person….önskar dig allt gott, dig och familjen din
Kram

Kommentar från Kristina
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (21:23)

Håller med Marie ovan. du är en otrolig människa som orkar dela så mkt med din omvärld, både smärtan, kampen, oron men oxå glädjen och det posistiva. Kram Kristina
.-= Kristina´s last blog ..Grupptrycket hade effekt =-.

Kommentar från Valerie Fogler
20 maj, 2010 kl 20 maj 2010 (1:51)

Hej Jag är fösrta gången här men lider själv av panik o ångestattacker. Själv lycka sjag inte ta mig ut och är trött på att inte ta kontrollen över detta. Speciellt när jag läser vad du och din familj g´har varit me dom. Mitt liv har ingen sådan stor trauma utan det är små saker i livet och en stor press från omgivningen och mig. Jag måste bara tacka för att dina ord ändå finns här på natten nä man inte kan andas och jag kan fokusera bort samtidigt som jag inser att du msåte vara stark som orkar och kan du så kan jag ta mig genom en sån liten sak! tack för att du finns och orkar dela med dig..dte vard te jag ville säga!

Kommentar från Anna L
20 maj, 2010 kl 20 maj 2010 (8:21)

Hej Ludmilla!

Hoppas att du nu får må bättre och bättre! Skönt att få läsa att sista behandlingen är genomförd.
Hemma i min trädgård har fjärilarna börjat komma – då tänker jag på dig och Linnéa och hoppas att massor av fjärilar flyger i din riktning!

Kram

Kommentar från Annika Saari
20 maj, 2010 kl 20 maj 2010 (13:05)

Som med trollen som måste fram i dagsljuset för att försvinna så måste oxå minnen, rädslor, det som gör ont…fram och kännas, för att kunna läkas, för att kunna levas med.
Det är så lätt att förvandla det som gör ont till annat för att slippa smärtan men det finns kvar och jagar oss och när som helst i livet kan det komma ikapp helt oförutsett.
Nedanstående skrev jag inför årsdagen av min brors självmord.

Inför årsdagen -98

Det är inte många dagar kvar nu, panik, ångest, rädsla och förvåning. Känslorna blandas, är det verkligen ett helt år sen du var levande, ett helt år sen du lämnade oss?

Årstider har kommit och gått, högtider som vi har genomlidit, födelsedagar där saknaden efter dig har präglat oss alla.

Dom som vet, säger att första årsdagen är värst liksom allt annat vi gör första gången utan dig.
Jag kan inte tänka så långt, kan inte tro att smärtan kommer att avta, att jag en gång kommer att känna en gradvis lättare smärta.

På ett helt år har den ju inte förändrats.
Fysisk smärta känner man bara när det just värker.
Men det jag har inom mig det bränner, slukar mig, lever sitt eget liv inom mig.

Hålet i magen har kommit tillbaka, hålet som är fyllt av smärta.
För en tid var hålet bara en spricka som släppte ut smärtan då och då, men nu har sprickan brustit.
Som en damm väller allt ut med en våldsam kraft och tar över hela mig.
Det är bara små korta stunder som inte upptas av dig.

Sorgen har jag levt med ett helt år och tomrummet efter dig kan inte fyllas.
Det vore vansinnigt att tro något annat, som om du bara kunde ersättas av något som tog bort smärtan.
Som om det skulle komma en dag då jag vaknar och har sörjt färdigt.
Den som tror det vet inte vad kärlek är.
Man sörjer inte bort någon man älskar, för då har man ju slutat att älska.
Det enda jag kan göra är att lära mig leva igen, lära mig leva med sorgen, saknaden och smärtan; som kom in i mitt liv den där dagen i maj år 1997 när du, min lillebror 20 år, släckte din livslåga.

Jag vill inte, inte ett uns av mig vill men jag vet att jag måste…annars är det ute med mig.

Annika Saari

Kommentar från Maria
20 maj, 2010 kl 20 maj 2010 (15:11)

Hej Ludmilla!
Jag skrev för ett tag sen att vår hsan anmälan snart skulle bli klar..
Idag fick vi brev därifrån, det blir ingen påföljdför läkarna som hade hand om min syster : ( ingenting!
Jag blev helt knäckt, Eva dog för att de inte skötte sitt jobb, men ingen kan stå för det. Jag läste det du skrivit om den läkaren som blev varnad för Linnea..
Har du något tips för hur man kan skriva i överklagan för att deras beslut ska kunna ändras? Jag får för mig att de inte tar mig ”vanlig människa, ingen läkare” på allvar.
De skrev att man inte efter utredningen kunnat se att det fanns alarmerande signaler om den kommande utvecklingen och händelsen kunde knappast förutses.
Det gör mig såå arg, hon hade ju gjort ett självmordsförsök hemma på permissionen, det va ju därför vi kom in med henne tidigare till sjukhuset : (

De skriver också, ansvarsnämnden instämmer i socialstyrelsens kritik av journalföringen, men det är inte möjligt att peka ut någon enskild yrkesutövare som åsidosatt sina skyldigheter på ett sätt som motiverar disiplinpåföljd.

Jag är så ledsen och har tappat tron helt och hållet nu på den svenska vården.
Rättvisa, finns den?

Jag vore glad om du orkar ge mig nåt tips men förstår om du inte orkar, annars kanske nån annan på denna kan hjälpa mig?

Kram Maria

Kommentar från Sussi
20 maj, 2010 kl 20 maj 2010 (18:23)

Jag har sagt det förr och säger det igen, du är en fantastiskt stark människa! Jag är så jäkla impad av dig! Så fort något känns svårt för mig i livet (just nu 2 missfall på ett halvår) så går jag in och läser lite av dina kloka ord. Jag älskar hur du blandar ditt egna liv med så mycket värdefulla tips till oss som läser. Hoppas ni får en fin årsdag och att du fortsätter vara frisk =) Kram

Kommentar från Bodil
20 maj, 2010 kl 20 maj 2010 (22:03)

Återigen tack, Ludmilla; du är en stor hjälp för mig.

Men, hur ska jag hantera tystnaden efter min bror? Bortsett från dagarna just omkring hans självmord har vi i familjen, ”som grupp”, inte berört allt som hände – eller varför det hände – med ett ord.
Är det så enkelt att de övriga hanterar det bättre än jag, d v s tar fram glada minnen och struntar i det som ledde till hans död. Är jag en ältare som borde lära mig att tänka mera positivt?

Såå glad att du är ur dina behandlingar och önskar dig en mycket frisk och bra framtid.

Kommentar från Ludmilla
21 maj, 2010 kl 21 maj 2010 (8:48)

Bodil: Jag skulle bryta tystnaden om jag var du. Prata med någon av dina familjemedlemmar i taget. Berätta hur du känner – att du tycker att det känns konstigt att ni inte pratar om det. Jag tror att de övriga också skulle vilja prata om det, men de kanske som så många, låter bli att prata för att inte ”såra” någon annan. Eller, vad är det som gjort att du själv inte pratar om det? Och vad är det du skulle vilja prata om?
Hos oss pratar vi öppet om Linnéa. Både de roliga sakerna och de tråkiga sakerna. Vi kan skratta tillsammans och minnas goda stunder och vi kan uppgivet säga ”varför?” tillsammans. Några av oss är fortfarande arga och kan säga det. Andra har mest konstaterat att Linnéa var mycket sjukare än vad någon förstod och har förlikat sig med det. Det är så många motsägelsefulla känslor som bor inom en och det är viktigt att man får uttrycka det.

Varm kram!

Kommentar från Ludmilla
21 maj, 2010 kl 21 maj 2010 (8:50)

Annika: Så vackert skrivet. Tack för att du delar med dig!

Kommentar från Ludmilla
21 maj, 2010 kl 21 maj 2010 (8:50)

Maria: Jag mailar dig!

Kommentar från ullrika
21 maj, 2010 kl 21 maj 2010 (15:47)

trots att jag aldrig varit ens i närheten av att uppleva nåt som du och din familj (och många av er som kommenterar här) har gjort känner jag mig många gånger starkare efter att ha läst hos dig. du – och dina läsare – delar med er så generöst och jag förstår inte hur ni orkar.

ljuset och glädjen som finns här i din blogg är det som gör att jag ”orkar” hänga kvar. det, och dina konkreta råd och beskrivningar.

det är länge sen jag hittade hit, och jag tror aldrig jag kommer sluta läsa.

krams!
.-= ullrika´s last blog ..21.5 – om årets valrörelse, på nätet? =-.

Kommentar från Celia
22 maj, 2010 kl 22 maj 2010 (10:58)

Så fantastisk att ”exponering” har hjälpt dig. Jag tror också att det är nyckeln för att döda alla våra demoner, det hjälper också människor s om har tvångsyndrom. Finns ingeting som kan ”rädda” dom förutom exponering.
Döden är dock lite annorlunda, då påverkas man av starkare känslor, som du skriver de räcker bara med att någon nämner studenten osv osv, och då kommer känslorna, saknaden och verkligheten slår en i ansiktet. iband kan maninte ens förstår vad var det som fick en att minnas den döde personen, ibland är det bara så att man vill sörja. Jag kommer ihåg att för ung. 1 år sedan satt jag i parken med min dotter, där satt en gammal kvinna, hon pratade med en skakig röst. Då kom konversationen om ens barn, jag frågade henne hur många barn hon hade.. då brast hon i gråt och sa att hon hade 2 barn men en dog i cancer för 15 år sedan. Hon kämpade för att inte släppa det men hennes tårar rann bara och förtsatte så i några minuter, jag tog hennes arm och kände med henne. Jag tror att även om smärtan var inte lika stark som den var för 15år sedan var hon redan bestämd för att skulle sörja sin son den dagen. Jag tror hon hade redan tankarna i huvuvdet men de triggades när barn frågan kom igång. Men en sak är jag säkert på. Tiden hjälper oss att förstå och den hjjälper oss också att vara snälla mot oss själva.
Ta hand om dig Ludmilla.

Skriv någonting