Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om Charlie som tog sitt liv…

9 december 2009 (11:32) | död, självmord, sjukvård, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Hej på er,
Jag heter Sofie och är 22 år. Jag blev inbjuden av Ludmilla att skriva ett gästinlägg och berätta om min lillebror Charlie, en helt vanlig kille som älskade livet. Han gick på plåtskolan och hade nyligen vunnit SM i unga plåtslagare och skulle vidare och tävla i VM i Kanada.

Han hade en underbar flickvän som han älskade, hade nyss tagit körkort och hade fått fast jobb på ett plåtslageri. Han älskade jakt och fiske och var en riktigt naturmänniska. Ja, vi alla tyckte att han verkade vara glad, han visade aldrig för oss att han mådde dåligt eller att det fanns något som bekymrade honom.

Men så natten den 12 april 2008 valde han att ta sitt liv bara 18 år gammal. Varför är det ingen som förstår eller vet. Vi tänker ständigt på varför och vad det var i hans liv som han inte var nöjd med, men i samma stund tänker vi att han var kanske nöjd, det var kanske därför han gjorde det. Jag tänkte berätta lite om den där kvällen och natten allt detta hände.

Jag satt och pratade med min bror på MSN hela kvällen. Han satt hemma och drack lite med vår pappa och farbror och allt verkade vara bra. Ja, han sa att allt var bra.
Vi planerade att laga lite middag ihop och festa på lördagen och bestämde t.o.m vad vi skulle äta: kyckling med wokade grönsaker och ris.

När klockan var ungefär halv ett skriver Charlie sitt sista meddelande till mig och där står:

”Jag kan bara be om din förlåtelse…”

Jag förstod inte vad han menade men eftersom jag visste att han hade druckit så tänkte jag att det nog inte var någonting och svarade bara:

”Du har inget att be om förlåtelse för, du är bäst!”

Jag visste inte att den där meningen var den sista jag någonsin skulle få av min bror…
Att han efter det skulle gå upp på sitt rum och skjuta sig.

Klockan 00:31 hade han skickat ett SMS där det stod ”hejdå”, men detta såg jag inte förän dagen efter.
Vid 00:36 hade SOS fått in larmet om att han hade skjutit sig.

Flera månader efteråt klandrade jag mig själv för att jag inte hade förstått vad hans sista mening på MSN betydde och för att jag inte hade sett det där SMSet, men idag försöker jag tänka att det nog redan var försent. Men tanken finns ändå alltid där.

Jag har många gånger varit arg på min bror för att han lämnade mig. Han visste att han var mitt allt och hur mycket han betydde för mig. Jag förstår inte hur han kunde ge mig den smärtan, att han kunde svika mig så. Men samtidigt får jag skuldkänslor och tänker att det var jag som svek honom som inte såg hur han mådde.
Min bror var alltid väldigt öppen med vad han kände och kom alltid och sa till om det var något som fick honom att må dåligt, men denna gången sa han ingenting, varken till mig eller någon annan. Jag blir ledsen för att han inte sa något men tror samtidigt att han inte gjorde det för att han visste att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hindra honom.

Jag har efter min brors självmord själv försökt att ta livet av mig två gånger, första gången blev det inte så allvarligt. Jag hade svalt tabletter och sedan gått och lagt mig och fick lite muskelryckningar och fick åka in till akuten för att kolla hjärtat och så.
Men andra gången blandade jag en massa olika tabletter och var helt borta när mamma upptäckte det. Jag minns inte så mycket av det själv men mamma och dom gjorde allt för att jag inte skulle somna och ringde efter en ambulans så jag fick åka in till akuten. Jag vaknade upp där dagen efter och samtidigt som jag var lättad över att jag fortfarande fanns var jag på något vis ledsen för att jag inte hade lyckats för nu vaknade jag upp till min mardröm igen.

Jag blev vidareskickad till psyk där jag fick vara i en vecka innan jag fick åka hem och fortsätta med samtalskontakt på öppenpsyk. Dit gick jag två gånger och fick nya mediciner utskrivna sen ville jag inte gå dit fler gånger för att jag inte kände någon kontakt med psykologen där.

Idag går jag inte till någon psykolog och tror inte att jag behöver det just nu. En dag är jag övertygad om att jag kommer behöva det för att bearbeta allt, men just nu vill jag inte det.

Jag funderar inte längre på smärtfriaste sättet att ta mitt liv utan på smärtfriaste sättet att leva mitt liv. Jag lever för både mig och min bror och vet att jag måste ta tillvara på mitt liv så att jag kan berätta för honom hur det var när vi ses igen. Min bror finns inte här hos mig längre, men han lever faktiskt fortfarande inom mig och det är bättre än att inte ha någon bror alls.

Jag är tacksam för den tiden jag fick med honom. 18 år. Även om jag önskar att det vore många många fler år. Man måste försöka tänka positivt och tänka att dom 18 åren min bror levde hade han det faktiskt åtminstone bra. Vad det var han saknade kan jag inte svara på.

Jag hoppas bara att han har det bra där han är nu och att han funnit vad han sökt. Jag kommer alltid att tänka på honom med sorg och glädje, en längtan som nog aldrig tar slut.
Att veta vad man kunde haft men att inte längre ha det, gör otroligt ont.

Jag vill också säga här att om det finns några syskon som själv förlorat en syster eller bror på något sätt får ni gärna kontakta mig och självklart även föräldrar som kanske inte vet hur dom ska göra eller vara mot syskonen som är kvar i livet. Jag kanske inte kan göra så mycket men jag kan åtminstone försöka stötta er och hjälpa er så gott jag kan.

Ha det bra allihopa och var rädda om dom ni älskar och som älskar er. Ett liv är värt så mycket mer än vad många tror! Att fråga ”en gång för mycket” hur mår du? kan vara livsavgörande, tänk på det!

//Sofie
_____________________________________________________________________________________

Vill du komma i kontakt med Sofie så skriv en kommentar så vidarebefodrar jag kontakten.

Vill du berätta din historia?
Skriv en kommentar så tar jag kontakt med dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Paulina
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (15:34)

Vilken sorglig, sorglig berättelse. Varje självmord är en tragedi. Så är det. Jag förundras över att så många lyckas ta sina liv utan att någon anar något. Tänk att man mår så dåligt men ändå lyckas hålla masken utåt. Så sorgligt.

Tack för att du delar med dig, Sofie. Kram.
.-= Paulina´s last blog ..Om ni undrar så är den 9 december min alldeles egna dag =-.

Kommentar från monni
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (16:27)

tackar för din berättelse! vad fint du skriver! Jag tänker ofta att det ligger lite i självmordets natur att omgivningen inte förstår tecknena eller anar man mår så dåligt som man gör.. och helt ärligt, hur ska man någonsin kunna det? Man är ju inte någon tankeläsare o att någon går med så tunga tankar syns inte utanpå o är många gånger alltför svårt att prata med någon om… förstår att man känner skuld men det är att ställa orimliga krav på sig själv. Om du vänder på det, känner ju säkert dina nahöriga o vänner skuld gentemot dig att du mådde så himla dåligt att du försökt ta ditt liv 2 ggr – varför berättade inte du åt någon hur dåligt du mådde..? Tack än en gång för din berättelse o önskar dig lycka till!

Kommentar från Jakob
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (16:53)

Jag skulle gärna vilja ha kontakt med Sofie.

Kommentar från sofie charlies syster
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (17:28)

Svar till Monni: Ja du jag vet faktiskt inte riktigt varför, alla visste ju hur jag mådde för jag visade rätt tydligt på många olika sätt hur jag mådde och folk runt omkring mig frågade ofta hur jag mådde. Och min mamma frågade mig faktiskt t.o.m rätt ut en gång ”du tänker inte försöka ta ditt liv va?” Men vad svarar man när ens mamma frågar så, när man redan vet om att hon mår dåligt? Jag är väldigt omtänksam av mig och tänker ofta mer på andra än på mig själv och jag kunde helt enkelt inte titta min mamma i ögonen och säga ”jo mamma jag har så ont att ja vill dö” Det kan låta egoistiskt av mig att tänka så och det är det också.. Men efter mitt andra försök insåg jag att jag inte kunde göra så mot min familj, jag kunde inte ge dom samma smärta en gång till. Det var först då jag förstod hur värdefull jag faktiskt är för väldigt många människor runt omkring mig. Ibland ser man bara sig själv och sin egen smärta och man har svårt att tänka på konsekvenserna, men idag tänker jag alltid vad det än gäller på vad konsekvenserna utav mina handlingar blir. kram
.-= sofie charlies syster´s last blog ..Gästbloggat =-.

Kommentar från Leena
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (18:13)

Tack Sofie,
Otroligt starkt att orka berätta om din lillebrors suicid.
Och om dina egna försök att sluta ditt liv här på jorden.
Och om sorgen, känslorna…

Ibland funderar jag mycket om det hur en syskon klarar av bearbeta sorgen.
Eller pojkvän/flickvän.
Min dotter Aino tog sitt liv feb 08 och hennes storebror eller hennes pojkvän har inte velat prata om det. Jag tror att det gör för ont – fortfarande, dom kanske kan göra det en dag!

Kram till dig Sofie…
.-= Leena´s last blog ..Armband för välgörenhet… =-.

Kommentar från sofie charlies syster
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (18:31)

Till Leena: Hej Leena tack för din kommentar, ja jag tror nog också att dom inte pratar om det för att det gör för ont, många gör nog så. Alla är vi olika och vissa av oss känner tröst och finner styrka i att prata om det som hänt, medans andra på något vis distanserar sig och låter bli att prata om det för att skydda sig själva från smärtan.

Jag beklagar verkligen din dotter, jag kan inte säga till hundra procent att det stämmer men jag tror faktiskt att jag någon gång har varit inne på om det var på tillminneav.se på hennes sida? Du får ursäkta om jag tar fel, men man har uppmärksammat så många unga människor som tagit sitt liv sedan man själv råkade ut för det att man tyvärr har lätt för att röra ihop det lite..

Fortsätt vara stark, jag är säker på att Aino är hos dig varje dag fast att du inte ser henne! kramar

Kommentar från Syster
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (18:33)

Jag vill gärna ha kontakt med Sofie.

Min lillebror sköt sig också. Utan förvarning.
.-= Syster´s last blog .. =-.

Kommentar från sofie charlies syster
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (18:51)

Till Syster: jag beklagar verkligen din bror, såg din blogg jätte fin är den! Ludmilla kommer att kontakta mig med din mail senare för jag kan inte lägga ut den här, men du får gärna kolla min blogg om du vill där står en del om min bror där också (http://sofienilsson.devote.se) många kramar till dig!

Kommentar från Susanne
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (21:37)

Vet inte vad man ska skriva när man läst detta.Skickar dock många,många styrkekramar till dig men det känns lite futtigt efter att läst din berättelse……
Ta hand om dig och prata med dina nära o kära när du känner dig nere.

Kramar!!!!

Kommentar från sofie charlies syster
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (22:03)

Till Susanne: Tack för din fina kommentar, jag kan nog bara säga att när man går/gått igenom något sånt här så känns inga ord futtiga, alla ord betyder och värmer!

Tack så mycket och ta hand om dig du med! kramar

Kommentar från Tizzel
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (23:45)

Mycket stark och berörandde läsning!
.-= Tizzel´s last blog ..Favorit i repris: En liten adventsdikt med dissektion – del 2… =-.

Kommentar från anne
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (10:50)

Tack för att du är så stark att du orkar berätta Sofie!Jag har själv mist båda mina syskon i suicid.Min syster blev 28 år gammal,efter två tidigare självmordsförsök lyckades hon på det tredje.Hon hade klarat sin utbilding till lärare,och jobbat på en skola i ett år..Hon var en väldigt omtyckt person,men så drabbades hon av depression igen strax innan sommaren 2005..Vi i familjen blev såklart jätteoroliga,men hon sa till oss att hon inte hamnat så djupt som för tre år sen,hon visste hur hon skulle hantera det denna gång..Men den 28 september 2005 hittades hon hängd i sin lägenhet..Det värsta hade hänt,min bästa vän min fina syster fanns inte mer..Lång väg tillbaka med mycket sorg och ångest,varför??
Jag levde då ensam med mina två söner,som då var elva och tolv.
9 månader senare träffar jag min man mitt i all sorg finner jag glädje..Vi gifter oss året efter,och efter två år tillsammans får vi tvillingar!Underbara liv!!
När våra tvillingtjejer är sju månader,den 11 juli 2009 får jag dödsbesked igen,min älskade lillebror 23 år gammal har hängt sej på samma sätt som min syster gjort..Hans flickvän hittade honom..Han hade haft ångest från och till i ca ett års tid..Han fick antidepressiv medicin,som hälpte.Men så hade han slutat tvärt för att han tyckte att han mådde så pass bra,och receptet hade tagit slut,och fick inte tag i sin läkare..Så då tänkte han att han kunde nog klara sej utan den..Gör jag inte det så börjar jag igen sa han..
Men det blev aldrig så för han orkade inte längre..Han var en väldigt social och glad person,han var också stor inom skateboard världen..Jag tror inte många anade att han mådde så dåligt..
Det är fruktansvärt svårt för oss efterlevande att hantera denna smärta oh sorg..
Tack också tilldej Ludmilla som orkar skriva om din svåra sorg,jag är en flitig besökare på din blogg,men har inte orkat lämna något avtryck här förrens nu!
Kram Anne

Kommentar från sofie charlies syster
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (11:05)

Till Anne: Anne det är verkligen mycket du varit med om, jag beklagar verkligen dina syskon, men det är också skönt att höra om dina glädjestunder såsom din nya man och dina barn. Det är såna glädjestunder som hjälper en att stå upp när man egentligen bara vill lägga sig ner och försvinna. Jag kan inte säga så mycket för att trösta dig för jag kan faktiskt inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns att förlora två syskon, jag trodde jag gick igenom det värsta som kunde ske att förlora ett syskon men du går igenom det dubbelt ju. Det måste ha känts som en repris av alltihopa på något vis. Jag kan helt enkelt inte förstå det bara, men du verkar vara en extremt stark person och det beundrar jag dig för även fast jag inte känner dig! Det jag tycker känns så orättvist är att de är dessa människorna som verkligen har en framtid (som din syster nyligen klarat sin utbildning och blivit lärare, din bror som var stor inom skateboard världen kanske t.o.m hade blivit en kändis om han fortsatt, min bror som precis vunnit sm i unga plåtslagare och alla andra fina människor där ute som hade så mycket framför sig) som verkar må så dåligt, jag kan inte förstå det. Jag själv har inte någon utbildning t.ex, är arbetslös och sökande, bor fortfarande hemma, när jag tänker efter så hade jag mer kunnat förstå det om det var en person som jag då dessa faktorerna kan få en att må rätt dåligt, men att människor som utåt sett verkar ha allt osv tar livet av sig är på något vis oförståeligt. Men ja och andra sidan är det ju inte det man har som räknas utan det man känner. Nej förlåt nu pladdrar jag bara på ville säga något till dig för att trösta men finner inga ord! Jag kan iallafall säga att du är en stark person och att det kommer spegla sig i dina barn, lycka till i livet för både dig och barnen!

varma kramar
.-= sofie charlies syster´s last blog ..goooooood morgon 🙂 =-.

Kommentar från fanny roethlisberger
19 december, 2009 kl 19 december 2009 (20:19)

Hej Ludmilla, Fanny igen. Jag hoppas du minns mig..?
Jag vill först och främst gratulera till lillasyster, och tänk så glad linnea är nu 🙂
jag har inte varit inne här på rätt länge (därför mitt grattis kom lite sent) men när jag läste det här kom jag på en sak. Min kusin tog livet av sig när jag var 6, och jag fick alltid höra att det var hennes sjukdom som tog hennes liv, men när jag själv blev sjuk så berättade min mamma att hon tagit sitt liv. Plötsligt förstod jag varför hennes föräldrar sen dess inte velat fira högtider med oss, varför de inte ville hälsa på hemma hos oss (de bor nere i skåne) etc.
Jag kan skriva om det nån gång, om du vill.
Hälsa familjen och ha det bra, Fanny.
.-= fanny roethlisberger´s last blog ..En av tidernas vackraste låtar, jag gråter när jag hör den, alldeles för många minnen.. =-.

Kommentar från Ludmilla
19 december, 2009 kl 19 december 2009 (20:50)

Fanny: Klart jag kommer ihåg dig. Du får gärna skriva om du vill. Maila mig din berättelse!

Kommentar från AnnaSara
2 februari, 2012 kl 2 februari 2012 (17:48)

Hej! Jag undrar var Sofia bor och vill eventuellt träffa henne för en radiointervju. MVH AnnaSara

Skriv någonting