Ludmillas Blogg

Hej Ludmilla!
Jag är en 28-årig tjej som blev väldigt berörd av den här sidan, som jag halkade in på av en slump.

Jag kände ett behov av att berätta för dig hur JAG tänkte, i någon slags förhoppning om att det kanske hjälper lite. Du verkar vara en person som bearbetar genom att vilja ha all rå fakta och ta reda på så mycket du kan, precis som jag.

När jag var 15 år försökte jag ta livet av mig genom att svälja en hel burk tabletter när jag var ensam hemma. Min mamma kom hem tidigare just den dagen och körde mig till sjukhuset där jag blev magpumpad, fick svälja en massa flytande kol och kräksirap. Jag överlevde (och det är jag så fruktansvärt tacksam för idag).

Men jag minns fortfarande exakt hur jag kände. Jag hade egentligen ingen anledning i världen. Jag hade en normal uppväxt och ett bra och tryggt liv – men det kunde jag inte se då. Det var som att något brustit i hjärnan på mig. ”Tonårsångesten” som alla pratade om ville inte släppa utan blev hela min värld. Allt annat och alla andra bleknade.

Var jag inte likgiltig så var jag bara på botten. Jag kunde inte hitta äkta glädje längre även om det ha verkat så på min fasad ibland – den höll jag uppe för att få vara ifred och stänga ute mammas pockande försök att nå fram till mig. Lyckades hon iallafall komma för nära så blev jag arg och avvisande istället.

Efter mitt självmordsförsök fick jag gå på BUP, och jag minns hur de verkade ha bestämt sig för att det bara var ”ett rop på hjälp”. Men jag kommer ju ihåg exakt hur jag kände just då, jag ville och hade bestämt mig för att dö. Jag hade med kallsinnig noggrannhet kollat upp alla detaljer, letat i mammas FASS (hon är sjuksköterska, vilket för övrigt jag också är idag) så att jag verkligen valde de värsta tabletterna och inte skulle misslyckas. Jag orkade inte vara med mer. Jag minns att jag tyckte det var orättvist att man blev född in i den här världen utan att bli tillfrågad och jag kunde verkligen inte föreställa mig hur någon egentligen skulle sakna mig.

Ingen kunde ha gjort något annorlunda just då, även om jag hade skrivit en hel del banala elakheter i avskedsbrevet till mina föräldrar – brevet som för övrigt var skrivet lika mycket i stundens hetta som i det där ilskna distanserandet jag nämnde innan.

Jag har läst Linnéas avskedsbrev här och kände igen det så mycket att det högg till i bröstet på mig.

Jag vill bara säga VÄND PÅ DET, även om du säkert har förstått det själv – de hon försöker skuldbelägga eller inte nämna alls är de hon älskade mest och behövde det ultimata avskärmandet ifrån just då. Depressionen är lömsk och vill inte släppa in en strimma hopp ens. Jag minns också att jag var så uppfylld av, faktiskt egocentrisk i tanken på att jag skulle försvinna. Då behövde jag ju inte oroa mig för hur folk reagerade efteråt, jag skulle ju inte vara där, det var inte mitt problem – jag ville bara bort bort bort.

Idag kan jag inte ens förstå hur jag kunde känna så, även om jag minns det så här tydligt. Likadant hade det ju kommit att bli för Linnéa också om hon blivit 28, men man kan verkligen inte greppa tanken ”sen” i det mörka vacuumet man befinner sig i.

Förlåt henne för det, förlåt alla som inte hade alla opåverkbara omständigheter på sin sida just då. Förbanna de jävla kemiska processerna i hjärnan vid puberteten, var arg på orättvisan i att någon annan sjabblade med ansvaret, men snälla försök att inte plåga dig själv med frågan ”Varför?”.

Det vet jag inte än idag, och jag tror inte Linnéa hade kunnat svara på den heller.

Stor kram till dig.
—————–

Vad skönt att du kan tänka annorlunda rörande avskedsbrevet, jag menar det verkligen. Själv hade jag skrivit att min pappa var den enda som förstod – min pappa som jag sällan träffade och som varit frånvarande under stora delar av mitt liv. Min mamma däremot, som varit den som alltid funnits där för mig och egentligen var min hjälte, hade jag tänkt lämna med en kommentar om att hon hade gjort mig så ledsen när hon skrek på mig om disken i morse. Förstår du vad jag menar med att jag kände igen mig? 🙂

Det kändes så viktigt att berätta det här för dig, att du inte ska hänga upp dig på avskedsbrevet. Jag menade som sagt tvärtom i mitt, men det kunde jag inte i min tyngda lilla (stora) tonårsvärld förmå mig att erkänna just då, alla som ville mig väl behövde stötas bort.

—————
Tack för din berättelse. Det betyder mycket för mig.

Det är också viktigt för dig som har tankar på självmord – att läsa och förstå hur glad hon är för att hon inte lyckades ta sitt liv.

Läs igen!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsförsök, överlevare, avskedsbrev, suicid, ta sitt liv

Taggar: avskedsbrev, överlevare, självmord, självmordsförsök, suicid, ta sitt liv