Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéas avskedsbrev

4 november 2009 (17:13) | döden, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Början på Linnéas avskedsbrev...

Början på Linnéas avskedsbrev...

Förlåt,
men orkar inget mer. Händelsen idag har inte så mycket med mitt beslut att göra. Jag lägger inte skulden på dig men du ska veta hur extremt mkt du sårade mig mamma (överstruket) Ludmilla.

X och Y (bröder på pappas sida, min kommentar) ni finns alltid i mitt hjärta. Ni är de personer jag någonsin älskat. Älskar er fortfarande. Alltid. Jag finns hos er i all evighet! Vi ses igen. Jag lovar!

Z (psykologen på BUP, min kommentar), jag är jätteglad för allt du hjälpt mig med. Hoppas du hjälper många fler.

Pappa, du är GULD värd.

Tack alla för allt.

Hejdå

p.s. X och Y, ni får alla mina pengar och ALLT ni vill ha! Älskar er!

————
Jag har tidigare berättat flera gånger om vad som hände den 30 maj 2008. Hur Linnéa oförklarligt blev arg på mig (efter en diskussion om bl a att hon inte fick cykla själv till konserten), slog mig (vilket hon aldrig gjort tidigare) och sprang tillbaka till BUP. Hon pratade länge med psykologen (Z) och sedan var hon tillsynes lugnare. Hon åt middag och åkte sedan till konserten med sin kompis. Efter denna åkte hon sedan ut till tågspåret. Hon hade skrivit brevet innan hon lämnade BUP och lagt det i kuddvaret, alltså inuti kudden.

Som jag har tolkat olika saker så hade Linnéa bestämt sig denna gång redan en vecka innan, den 23 maj, när hon var på helgpermission hos sin pappa.

Det är första gången som jag publicerar avskedsbrevet. Det har varit oerhört smärtsamt för mig att Linnéa lämnade oss när vi var osams, och dessutom med en sådan här hälsning. Jag har varit arg, besviken, förtvivlad och fullständigt uppgiven. De skuldkänslor man har när någon nära anhörig tar sitt liv har ju inte blivit bättre av det här kan man lugnt säga…

Kanske har jag fått lite mer distans till det idag och att det är därför jag orkar visa det för dig som läser det nu.

Jag förstår inte varför Linnéa ansåg att jag sårade henne så mycket. Jag vet inte vad jag kan ha sagt som gjorde henne så arg. Var det att hon inte ville hälsa på Emelie som var inlagd på kirurgen för en komplikation till hennes operation av Crohns sjukdom, och att jag ändå tyckte att vi skulle gå till henne? Linnéa fick ångest och hyperventilerade. Hon sa: ”Jag ligger faktiskt på barnpsyk.” Och jag sa: ”Ja, Linnéa det är synd om dig.” Jag märkte direkt hur det provocerade henne. Hon ville inte att någon skulle tycka synd om henne… Men, jag förstår inte… Läs mer om vad som hände sista dagen här… och här…

Ser jag det utifrån och utifrån de professionellas syn som jag diskuterat det hela med så var det ju jag som var det största hindret för att hon skulle lyckas ta sitt liv. Jag litade inte på henne efter den 15 maj då hon gjorde ett allvarligt försökt. Hon sa det till mormor någon gång att det var så jobbigt att jag bevakade henne så noga. Hennes pappa litade mer på henne och trodde inte att det var så allvarligt.

Linnéa bodde hos mig och Johan och träffade bara sin pappa var tredje till varannan helg. Jag tänker inte gå in på relationen mellan Linnéa och hennes pappa, men den bild hon har givit mig stämmer inte med den bild som avskedsbrevet ger. Att hon tyckte om sina småbröder (X och Y) på den sidan var det dock inget tvivel om.

Att Linnéa utesluter sina andra syskon (Emelie, Jonas, Oscar) som hon har vuxit upp med, i sitt brev har självklart sårat dem väldigt mycket. De har ju uppfattat att de haft en fin kontakt med sin syster också…

Att Linnéa utesluter mormor och sin gudmor/moster är märkligt. Så mycket kontakt med dem som hon har haft och så mycket som de ställt upp i vått och torrt… De var verkligen viktiga för Linnéa!

Kort sagt: Det känns otroligt jobbigt att detta är vad Linnéa lämnade efter sig. Detta är vad hon ville att jag skulle fortsätta leva med…

En professionell bedömning skulle kunna vara att Linnéa var psykotisk när vi möttes den sista gången och när hon skrev detta. Ofta är det just mamman som hamnar i skottlinjen då. Det kan också ha varit så att Linnéa försökte göra det lättare för både henne och mig genom att distansera sig så. Jag var väl trots allt den person som stod henne närmast.

Jag tänker också på att Linnéa måste ha skrivit flera avskedsbrev eftersom hon faktiskt försökte ta sitt liv ett antal gånger innan den gång hon lyckades. Undrar vad som stog i dem…

Vi kommer aldrig att få veta hur det förhöll sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (17:25)

Det är modigt av dig att visa detta. Mycket modigt. Jag kan förstå att det har gjort oerhört ont varje gång du läst detta. Tror också på din analys, att hon gjorde ett försök att distansera sig utan förmågan att se ur ditt perspektiv. Det hade hon kunnat om hon varit frisk.

Önskar dig också lycka till med det barn som är på väg. Vilken fin känsla av förväntan!
Kram Ingrid
.-= Ingrid´s last blog ..Förväntningar =-.

Kommentar från Harriet
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (18:00)

Åh, Ludmilla! Att läsa det du här lämnar ut väcker otroligt mycket känslor inom mig. Känslor över något som jag aldrig riktigt velat berätta för någon…saker som Johan skrivit i sin dagbok på Lunarstorm, om mig, om sin storasyster… Det är ju många som kunnat läsa där men det är mest Johans kompisar (inbillar jag mig) och jag har knappt nämnt det för någon av mina vänner för att det gör så ont och lägger så mycket skuld på mig. Vill tacka dig, Ludmilla – du förstår säkert varför. Stor kram!
.-= Harriet´s last blog ..Underbara Laleh =-.

Kommentar från Ludmilla
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (18:03)

Ingrid: Tack för att du ser att det är svårt för mig.
Harriet: Tack för ditt stöd. Jag är glad om jag på något sätt har lättat upp något inom dig!

Kommentar från Innie
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (18:47)

Ludmilla, det gör så ont när jag läser det här och det är svårt för mej att inte bli arg på Linnéa. Trots att jag själv varit i hennes situation, jag har skrivit flera avskedsbrev och gjort ändlösa, mer eller mindre allvarliga, försök att avsluta livet. Idag är så sanslöst glad att jag aldrig lyckades, och att läsa din blogg och Linnéas ord är en ständig påminnelse om hur ”riktigt” mitt beslut att leva vidare var. Det är svårt att inte identifiera mej med er situation jag påminns om hur skrämmande nära det var att min mamma, pappa syster, släkt och vänner tvingades möte allt det du skriver om. Jag är övertygad om att din blogg hade gjort skillnad om jag kunnat läsa den under tiden som jag fortfarande var sjuk.

Jag sörjer för din skull, förstår din ilska men kan omöjligen förstå hur svårt du måste ha det. Däremot är jag alltid imponerad av hur konstruktivt du hanterar det och hur mycket kunskap, glädje och nytta andra kan ha av din upplevelse. Kanske blir det lite lättare att bära när det får spela roll för någon annan.

Var rädd om dej. Försök lägga bort skuldoket – det är inte ditt – och fokusera på dej själv och lillasyster. Stor, stor kram
.-= Innie´s last blog ..Well … =-.

Kommentar från Leena
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (19:03)

Ludmilla, vännen…
Det hugger till i mitt hjärta när jag läser detta.
Hur ont måste det har gjort i ditt innersta, när du läste detta brevet. Och jag kan förstå lite av den smärtan du har burit…
Jag har också ibland önskat att Aino hade lämnat något avskedsbrev, men kanske det fanns inget…vet inte om det är bättre såhär. Skuldkänslorna finns ändå!
Tack att du orkar dela med dig…

Och jag kikar lite avudsjukt in på din blogg och din härliga mage *ler*
Kram
.-= Leena´s last blog ..Sista dag… =-.

Kommentar från Tizzel
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (19:21)

Det gör ont i hela mig när jag läser…
Det är fasansfullt nog att hon mådde så dåligt och tog det beslut hon gjorde…
Men det är också fasansfullt att detta är vad du blev lämnad med!
Vilka knivar det måste vara som skär i ditt hjärta!
Så oerhört svårt det måste vara att gå vidare… och så fantastiskt du ändå gör det!!!
Många kramar!!!
.-= Tizzel´s last blog ..Dig väntar en glädje… =-.

Kommentar från Jessica
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (19:53)

Jag är glad att du förstår att det inte var ditt fel! Hon var så sjuk när hon skrev detta. Vill bara komma och krama om dig!
Varm kram Jessica

Kommentar från Ebba
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (20:15)

Jag håller med alla ovanstående kommentarer och som Jessica säger: Linnéa var så sjuk när hon skrev detta.

Kommentar från Dottern
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (20:19)

Pskotisk är nog de flesta som tar sitt liv.
Pappa skrev med ett avskedsbrev. Har läst det om och om igen. Vi beslöt oss om att bränna det för att vi skulle kunna gå vidare. Det hjälpte oss…men det är nog väldigt olika.

Massa kramar till dig och din familj!
.-= Dottern´s last blog ..Gravbesök idag =-.

Kommentar från Christel
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (20:31)

Kära Ludmila! Min dotter Jennifer var 19 år när hon lyfte sina vingar. Det är snart 4 år sedan. Vårt sista möte slutade med att vi skildes som ovänner. Jag upplevde det som om hon provocerad fram vårt gräl. Däremot var hennes sista hälsning till mig och hennes pappa väldigt varmt. Ibland vet jag inte än idag hur jag ska ta mig vidare till nästa dag. Skuldkänslorna väger så tungt i hjärtat.
Hittade på konstiga vägar din blogg idag. Kommer fortsätta läsa med stor värme!
MVH/Christel

Kommentar från Susanne
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (21:28)

Håller också med alla tidigare inlägg. Förstår verkligen att det måste kännas oerhört hemskt men du får inte glömma att hon inte var sig själv då hon skrev detta. Ni verkar ju ha haft en jättebra relation annars efter vad jag har förstått.
Många långa kramar till dig och resten av familjen!

Kommentar från karibien
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (21:53)

Tack för att du delar med dig

Jag förstår hur svårt det är att hålla fram de ord du gråtit över

Det svåra är att leva med att veta att man aldrig kommer att få en förklaring. Jag har iallafall inte accepterat det ännu.

Jag hoppas du kommer närmare och närmare den dagen
.-= karibien´s last blog ..Tänker =-.

Kommentar från Amelie
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (22:36)

Jobbiga ord att läsa. Du är en stark kvinna, jag beundrar dig. Varma kramar AmY
.-= Amelie´s last blog ..Vårdens Änglar =-.

Kommentar från Ingrid
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (23:30)

Kan inget annat göra än lyssna på dig idag…

Stykekramar

Kommentar från annika
4 november, 2009 kl 4 november 2009 (23:46)

Det är väl så att inga ord i ett avskedsbrev någonsin kan kännas bra att läsa: orden är ju skrivna då personen är avstängd från normala tankar och känslor, annars vore det omöjligt att begå denna ofattbara handling mot sig själv.
Psykotisk eller inte, något inombords har passerat en gräns och en drift som är omöjlig att förstå har tagit över.
Jag tror att den som fattat detta beslut har stängt av sina tankar på hur livet blir för de som lämnas kvar i ofattbar, oändlig sorg och saknad.
Ändå kan ingen skuld läggas på dem, de har inte handlat för att skada någon annan, de har förlorat det vi alla äger en stund på jorden, våra korta liv.
Jag tänder ett ljus för oss alla ikväll, de vi förlorat och vi som lever kvar.
Livet är en gåta, så skört, så vackert, så outgrundligt.
De vi älskar allra mest kan bära på hemligheter och bördor vi aldrig kan förstå.

Det enda vi kan fortsätta göra är att ta hand om oss själva och varandra.

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du

Lars Forsells fina text är så äkta

Annika

Kommentar från Lena B
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (0:08)

Ja, herre gud….jag blir alldeles mållös!
Hur många gånger har du läst just den där lappen och hur många gånger har du tänkt ordet varför? Hur många är inte tårarna som runnit! Ja, det är så svårt att förstå, Ludmilla! Det går helt enkelt inte att förstå.
Men jag tror i alla fall att du tänker rätt, när det gäller just det där orden, på just den där speciella lappen. Linnea var sjuk.
Tack en än gång för att du delar med dig.
Kram

Kommentar från Trebarnsmamman
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (10:00)

Kram Ludmilla!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Uscha vilket väder =-.

Kommentar från Cherie och Viggo
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (11:19)

Det blir så tungt i hjärtat när jag läser men jag uppskattar att du delar med dig….Stor kram

Kommentar från Paulina
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (15:13)

Ja, vad säger man? Finns nog inga ord. Hjärtskärande och så sorgligt. Det enda jag kommer att tänka på är att det kräver mest att distansiera sig från de man tycker om allra mest. Hoppas att det blir lättare för dig att med tiden minnas Linnéa som hon var innan hon blev sjuk. Minnas de fina stunderna?
.-= Paulina´s last blog ..Bröllopsdrömmar =-.

Kommentar från karolin
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (15:14)

jag vill så gärna skriva ngt fint och tröstande och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, för jag kan inte hitta orden…
Dem man älskar allra mest skadar man oftast allra mest. En mammas handlingar och ord som egentligen står för kärlek och trygghet, tolkas som krav och plikt och ofta tvivlar man på sin förälders kärlek. Det är också lättast att se de personer som ingår i ens vardag som ”fiender” när man tycker att hela världen är emot en, och de personer som man träffar vid sällsynta tillfällen som lite extra speciella. Tonårstjejer, eller tjejer i övr, är ju också lite dramaqueens när det kommer till att uttrycka sig och vet precis vilka strängar de ska spela på för att det ska göra riktigt ont.

Som du skriver så verkar Linnea ha bestämt sig för att ta livet av sig innan. Det var bara så olyckligt att ni bråkat samma dag.

..och hon skriver ju att dagens händelse inte påverkat hennes beslut och hon ber också om förlåtelse. Det tolkar iaf jag som en kärlekshandling.

Jättestrongt av dig att publicera detta, det måste vara så svårt att göra.

Kram

Kommentar från petra
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (18:23)

Hej Ludmilla,
Det är så modigt av dig att publicera och dela detta. Det måste vara oerhört smärtsamt för dig att gå igenom hennes sista tankar. Men jag förstår också att det är viktigt för dig att ”exponera” dig på det här sättet.
En sak som jag är nyfiken på är om ni hade en ”tjej-kompis” relation istället för en mor och dotter relation?, ibland tolkar jag det så.
Linnéa hade ju stora problem, som du har menat innan, problem som inte är lätt att hantera när man är i tonåŕen. Hade ni aldrig funderat på att lösa det på något sätt?. Hade ni pratat om det eller hade ni bara ”ignorerat det”?
kram,
P.

Kommentar från Ludmilla
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (18:25)

Petra: Linnéa och jag hade nog både en mor-dotter-relation men även med tiden en mer ”kompisrelation” allteftersom Linnéa blev äldre. Det var både och kan man säga.
Problem som Linnéa hade kom inte till ytan. Det var därför det var så svårt att göra något åt det. Vi förstod inte att Linnéa mådde dåligt förrän i feb dvs några månader innan hon dog. Då tog vi självklart tag i det på olika sätt.
.-= Ludmilla´s last blog ..Linnéas avskedsbrev =-.

Pingback från Ludmillas Blogg » Reaktioner på förra inlägget
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (21:00)

[…] Innie skriver till dig (i förra inläggets kommentarer) skulle jag ha kunnat skriva. Det du skriver kommer så nära, fast från en annan sida av saken. […]

Kommentar från tictac
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (21:38)

Att själv ha problem och att omgivningen sätter press och krav på en gör att man bygger upp en fasad. En fasad där man alltid är glad,positiv framåt uttåtriktad m.m. få skolan till att flyta på för att inte göra föräldrarna besvikna. Att man alltid gör sig tillgänlig och finns där för andra medans man undviker sig själv. Genom att vara tillgänglig för alla andra glömmer man bort sig själv och ens egna tankar. Alla känner sig nära en men själv tar man avstånd o känner ingen närhet.
O vem kan helt ärligt se att man är skadad inombords när läpparna sprider ”glädje”? Man är livrädd för att slappna av och vara sjjälv med isna egna tankar det är då alla onda tankar kommer,det är då man strör salt över sitt eget sår. Man kan inte förlita sig på någon. o den närmaste mamma självklar får ta skitet dels för att hon är i vägen och dels blir man arg för att hon av alla personer inte förstår en. Livet på jorden suger musten ur en,man kan inte tvinga någon att leva

Kommentar från Emma
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (22:16)

Jag läste ditt inlägg igår, och har tänkt på det nu idag också, för jag ville lämna nåt avtryck. Inser att jag inte kommer kunna skriva något bra eller genomtänkt. Ville mest bara tacka för att du skriver så ärligt som du gör. Jag beundrar dej. Kram

Kommentar från Ewa
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (22:46)

Vill säga, du är en fantastisk kvinna och du ger så mkt. Varm kram

Kommentar från Tuija, Matias mamma
6 november, 2009 kl 6 november 2009 (13:05)

Åh, fina Ludmilla. Ta inte på dig mer skuld, Linnea var ju sjuk och hon skrev antagligen i affekt.

Stor varm kram till dig och jag är jättenyfiken på bebben .-)
Tuija
.-= Tuija, Matias mamma´s last blog ..Barnledig =-.

Kommentar från Jonna
6 november, 2009 kl 6 november 2009 (14:44)

”Innie” skriver ”Jag är övertygad om att din blogg hade gjort skillnad om jag kunnat läsa den under tiden som jag fortfarande var sjuk.”. Det är sanning. Jag är själv djupt deprimerad, och har dagar när jag inte orkar mer och planerar självmord…. När jag läser de du skriver Ludmilla finner jag på något vis styrka. Du skriver så fruktansvärt bra, och uttrycker dej så att jag bara känner att ”nej, jag kan inte utsätta MIN mamma och mina nära för det här”… TACK för att du orkar, det gör mycket…

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (16:34)

Saknar ord… All kärlek och styrka till dig som lägger ut detta. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det känns att leva med detta, men jag förstår att det gör mycket, mycket ont!

Tack för att du delar med dig! DU är viktig! ♥
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Binta´s Nya Blogg =-.

Kommentar från Josefine
26 november, 2009 kl 26 november 2009 (15:43)

Jag trillade in på din blogg då jag googlade efter viktbloggar…
Så upptäckte jag att du förlorat din dotter. Jag blev alldeles kall.

Jag kunde inte sluta läsa, och tårarna kom. Hemska tanke, att förlora ett barn.
Du är stark som orkar skriva om det, och dela med andra.
Det kan göra skillnad i många människors liv, det du gör!

I Februari i år gjorde min lillasyster ett ”bra” försök att ta sitt liv. Hon hamnade på hjärtintensiven efter att ha tryckt i sig 100 tabletter av den medicin hon fått utskriven av läkare.
Hon klarade sig med nöd o näppe efter hjärtstillestånd och diverse andra svåra men.

Och det var tufft, är tufft, för oss anhöriga.
Man kan älta händelsen dagarna i ända, undra vad man kunde gjort annorlunda.
Nu får vi gå med oro och ovisshet om framtiden. Kommer hon försöka igen?

Jag har själv varit djupt deprimerad och haft samma tankar, planer att lämna detta liv. Dom finns där fortfarande ibland, konstigt nog…

Men människor som du, som vågar skriva så öppet och ingående, ger hopp.
Hopp om livet för de som inte alltid är så starka.
Jag fick en tankeställare när jag läste, och kände också igen mig i mycket av det du skriver. Du gör skillnad…

Jag vill bara tacka för att du så öppet och varmt skriver om det svåra som hänt dig. TACK! Många styrkekramar till dig från mig. Mvh Josefine

Kommentar från Ludmilla
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (10:58)

Josefine: Tack för dina fina ord. Jag är ledsen att höra att din syster också gjort ett försök, men glad att höra att hon inte lyckats. Förhoppningsvis kommer hon till den punkten snart att hon är tacksam för att hon är i livet.

Kommentar från frida
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (23:58)

Tack för din fina blogg. Jag kom hit när jag sökte efter information om sorg. Och det hjälper oerhört att läsa det du skriver. När jag läser Linneas avskedsbrev tänker jag att tonåringar blir arga och stöter dem ifrån sig som de tror klarar det och som de tror kommer finnas kvar. Att hon vågade bli arg på dig och att hon behövde distansera sig från dig för att genomföra det hon kände sig tvungen till, tror jag berodde på att just er kärlek var så stark.

Pingback från Ludmillas Blogg » Så här tänkte jag när jag ville ta mitt liv
11 december, 2009 kl 11 december 2009 (17:05)

[…] har läst Linnéas avskedsbrev här och kände igen det så mycket att det högg till i bröstet på […]

Kommentar från jenny
3 januari, 2010 kl 3 januari 2010 (1:21)

Tycker det är väldigt konstigt att en mamma väljer att publicera sin dotters avskedsbrev.Förstår att det kan kännas bra med all uppmuntran som du får här, men ett avskedsbrev är väl personligt menat och inget man skulle vilja att hela världen skulle kunna läsa.
Jag förstår att det är något man måste bearbeta, men anser att det skulle vara bättre att prata om med professionell hjälp, vänner och familj, vilket du antagligen gjort också.
Har själv planerat självmord ett antal ggr men aldrig tänkt tanken att min mamma skulle visa upp brevet jag skrivit….mycket skrämmande och sårande tanke. Jag tror ialf att inget nån gör el säger kan hindra nån att ta självmord som tänkt på det länge, smärtan sitter i en själv.

Menade inte att såra dig med kritiken utan kände en stark impuls att skriva, och om andra finner hjälp i det du skriver är det kanske värt det för de som lever/kram

Kommentar från Anna
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (23:49)

Jag hamnade på din sida av en slump men ditt levnadsöde har berört mig djupt.
Allt jag vill säga är att hur du väljer att gå vidare, hur du sörjer och vad dina beslut än leder dig till, så är de dina. Det finns ingen preskriberings tid på när och hur man sörjt någon klart.
Jag tycker att du är en stark och fantastisk kvinna, som tar till dig varje dag som en gåva och ser möjligheterna där många skulle ha sett slutet.

All kärlek till dig och de dina // Anna

Kommentar från lisa
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (14:02)

Jag tror att det gjorde väldigt ont för Linnéa att lämna er. Som du själv skrev så var du, och säkert hennes syskon, den största anledningen till att hon kämpade på längre än vad hon egentligen orkade. Ni har ju kämpat för henne, och jag tror att det fanns en stor känsla av skuld hos henne för att hon inte orkade kämpa för er. När man mår som Linnéa gjorde så lever man sällan för sin egen skull – utan för dom man håller kär. Och den kärleken man känner är så stark att det gör fysiskt ont! Hon hade bestämt sig, och jag tror hon var väl medveten om att hon aldrig skulle kunna fullfölja vad hon bestämt sig för att göra om hon började nämna er med kärleksfulla ord. Ni visste ju om att hon älskade er, och hon kanske inte var lika säker på att hennes pappas familj visste det? Som många andra sagt så tror jag också att det handlar om att hålla distansen, till er som var viktigast och er som slagits för henne.
Jag har suttit och sitter stundtals i samma skit som Linnéa, vad som fått mig att lyfta på huvudet och försöka tänka klart är min far. Det är först idag jag kan fortsätta leva för min egen skull trots att jag i perioder mår väldigt dåligt.
Tittar in här på din fina sida mellan varven och du anar inte vad den både fyller mig med sorg och glädje! Sorg över Linnéa, en så vacker tjej med hela livet framför sig och glädje över att hennes fantastiska mamma kämpar på ändå, mitt i sorg och andra motgångar.
Du får ursäkta att jag kommenterar på ett sånt gammalt inlägg, men jag hoppas väl att någonstans kunna ge dig och din familj ett till perspektiv på Linnéas tänkande och få er att komma ihåg att det antagligen var er det gjorde ont att lämna.

Kommentar från Marthe Klausen
4 mars, 2011 kl 4 mars 2011 (16:53)

Så grusomt.. Har lest litt om Linnea på bloggen din nå, og får utrolig vondt inni meg.. Er en jente på 15,5 år og har selv prøvd og tatt mitt liv.
Det må være utrolig vondt for deg å sitte igjen uten din datter, men tenk på det slik da: Hun har fått fred i himmelen.

Min dypeste medfølelse går til deg og resten av familien.

Jeg har en blogg som jeg skriver om mye forskjellige på, også det om hvordan det er å være psykisk syk. Jeg leste diktene til Linnea som du har lagt ut på bloggen din:
http://ludmilla.se/2009/05/22/en-ensam-fagel/
http://ludmilla.se/2008/06/22/linnea-14-ar-valde-att-do/

Jeg gråter når jeg leser dette, blir så utrolig lei meg.
Jeg har skrevet et dikt som er til Linnea, håper du vil lese det:
http://livetsrose.blogg.no/1299252704_let_her_shine_like_th.html

Mvh.
Marthe Charlotte Drageland Klausen

Kommentar från Elsa
19 maj, 2011 kl 19 maj 2011 (22:00)

fuck you

Kommentar från Sara
1 juni, 2011 kl 1 juni 2011 (22:56)

Ser brevet som ett rent hån mot dig och eran gemensamma familj, hur hon öser all kärlek på pappans sida för att såra er.
Men hon älskar er innerst inne, det vet jag att hon gör.
Så brutalt sorgligt att det slutade såhär 🙁

Kommentar från J
13 december, 2011 kl 13 december 2011 (9:11)

Jag är olyckligt nog själv nära självmord. jag orkar inte mera, jag har varit så dum mot mig själv. skadat mig svårt så jag inte orkar leva mera. funderar på självmord varje dag.

Skriv någonting