Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Lita på att jag älskar dig

13 mars 2010 (14:08) | depression, tonåringar | av: Ludmilla

Du sa aldrig nåt, bara öppnade din dörr och gick
Och där stod jag ensam kvar med en oförstående blick
Vad hade jag gjort, vad var det som fick dig att gå?
Om du inte säger nåt hur ska jag då kunna förstå

Jag har stått utanför din dörr, hört din nattliga gråt
Jag har sett dina trasiga armar, hört dig viska förlåt
Den kärlek jag hyser för dig, är större än du nånsin ännu känt
Du är mitt barn och jag undrar, vad är det som har hänt?

Hur gärna jag än vill kan jag inte läsa dina tankar
Jag kan inte gissa vad du vill att jag ska göra
Du måste öppna din mun och låta orden komma ut
Du måste våga stanna kvar och se att också jag står kvar
Jag har aldrig vänt dig ryggen för det är alltid du som går

Hör du min gråt om natten, hör du min bön om att få hjälpa dig
Låt mig få vagga dig som förr.
Lita på att jag älskar dig
Jag är redo och jag väntar.
Jag minns hur det var förr
Du sa – mamma hjälp mig, och du öppnade din dörr

Hur gärna jag än vill kan jag inte läsa dina tankar
Jag kan inte gissa vad du vill att jag ska göra
Du måste öppna din mun och låta orden komma ut
Du måste våga stanna kvar och se att också jag står kvar
Jag har aldrig vänt dig ryggen för det är alltid du som går

Låt mig få vagga dig som förr. Lita på min kärlek.
Våga låta mig ta dig i min famn och våga tro på oss tillsammans
Den kärlek jag hyser för dig, är större än du nånsin ännu känt
Du är mitt barn och jag undrar, vad är det som har hänt?

Hur gärna jag än vill kan jag inte läsa dina tankar
Jag kan inte gissa vad du vill att jag ska göra
Du måste öppna din mun och låta orden komma ut
Du måste våga stanna kvar och se att också jag står kvar
Jag har aldrig vänt dig ryggen för det är alltid du som går

Annika Saari

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från mia
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (15:37)

vad fint skrivet! strakt o berörande! tack för att du delar med dig!

Kommentar från Leena
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (15:39)

Så vackert…
Och så ont dom orden gör…

Kramar
.-= Leena´s last blog ..Lisa Gerrard – Now we are free =-.

Kommentar från Catarina
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (16:43)

Så vackra och rörande ord och så sanna, så frustrerande tagna direkt från verkligheten hur det kan vara mellan förälder och barn. Denna hopplöshet som man som mamma bara inte kan eller vill förstå att det ska vara så. Man gör allt för sitt barn och mer därtill men ändå kan detta uppstå och man får heller ingen förklaring varför??? Ryser när jag läser.
.-= Catarina´s last blog ..Solskenet håller i sig =-.

Kommentar från Livet
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (18:58)

Hej Ludmilla!

Det är tredje gången jag är här hos dig. Jag vill säga massor men kan knappt säga något..

Om du vill så titta gärna in hos mig nån gång. Började endast igår efter lång betänketid. Men jag ville att du ska veta att du har varit med och bidragit till mitt beslut att öppet skriva om mig och mina upplevelser.

Jag har valt att ännu inte utge mitt namn och hoppas du har förståelse för det.

Jag gissar att du kanske redan pratat med någon som klarat sig från självmord men om du skulle ha tankar eller funderingar så är dom hjärtligt välkommna.

Tack för din tid!

Kommentar från Sara
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (19:52)

Tack… Tack för att du delar med dig Annika! Dessa vackra, raka och smärtsamma ord berör mig så starkt…
Allt gott önskar jag dig!

Värme och ljus
.-= Sara´s last blog ..Skyddad: Neeeej! =-.

Kommentar från Annika S
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (21:39)

Annika, min namne, tack för din dikt som känns i hjärtat.
Peter LeMarc har beskrivit samma känslor och tankar den fina sången i ” Älskad från första stund”.
Ge fortsatt kärlek och stöd och kräv att hon får kompetent vård och stöd!
Vi föräldrar behöver hjälp! Det är övermäktigt att rädda sitt barn på egen hand.

Kram till dig och din dotter

Annika

Kommentar från Annika Saari
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (22:07)

Tack alla ni för era uppmuntrande och positiva reaktioner. Det värmer att mina tankar och känslor så väl tydligen kan ge ord åt andras känslor.
Tusen tack, än en gång

Annika Saari

Kommentar från Flitig besökare på din sida som i detta inlägg är anonym
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (23:14)

Hon är 14 år. Jag hennes ”låtsasmormor”. Idag kom ett avskeds-sms, ”tar tåget om 28 minuter”! Panik. 112, hjälp oss, hjälp henne. Polis informerar tågpersonalen att köra långsamt. Vi letar. Polisen letar. Soc jouren letar.
Jag skakar i hela kroppen när jag kör utefter tågspåret. Tänk om…..
Hon har varit borta i tre dygn, men vi vet inte var. Om polisen hittar henne, kör de henne till psyket. Hon är 14 år och fylld av dåligt mående. Hennes liv har ju knappt börjat!? Och jag är rädd, vansinnigt rädd.
Utredning är startad på soc, men det händer ingenting. Byråkratins kvarnar mal låååångsamt. Jag hoppas att polisen hittar henne, så hon får den hjälp hon behöver.

Många av orden här ovan passar så bra in, just nu.
Ännu en sömnlös natt tar sin början. Det är ett helvete att inte veta hur man ska kunna hjälpa. Jag känner mig helt maktlös.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
14 mars, 2010 kl 14 mars 2010 (8:25)

Sorgligt och mycket vackert!

Lämnar över en award till dig:

http://tonarsmorsa.se/2010/03/14/bloggaward-sunshine/

Med önskan om en fin Söndag!
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Bloggaward Sunshine =-.

Kommentar från Soulsister
14 mars, 2010 kl 14 mars 2010 (10:36)

Du har en award att hämta inne hos mig. Ha en skön söndag

http://soulsistersdiary.blogspot.com/2010/03/sunshine-award.html

KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..Sunshine Award =-.

Kommentar från Ludmilla
14 mars, 2010 kl 14 mars 2010 (20:39)

Flitig besökare…: Jag förstår verkligen din oro. Det är lång tid att vara borta när man är 14 år. Jag håller alla tummar jag har för att hon hittas och att hon inte har hunnit göra något dumt mot sig själv. Jag hoppas att du håller mig underrättad!

Kommentar från isa
14 mars, 2010 kl 14 mars 2010 (21:20)

Jag önskar, önskar att min mamma kände så.

Kommentar från Helena Bergman
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (8:15)

Vackert skrivet. En fin bok skulle du kunna skriva…

Kommentar från Annika Saari
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (8:31)

TILL isa……jag tror med all säkerhet att din mamma känner så. Det är just det som är det svåra när man mår dåligt…att man tror att ingen ser eller bryr sig och man blir övertygad om att man är ensammast i världen.
Det är så för mammor oxå. Vi tror vi är ensamma och vi blir rädda när våra barn mår dåligt och ofta vet vi inte vad vi ska göra.

Den enda lösningen är att prata, hur svårt det än är. Att försöka sätta ord på vad som är jobbigt och våga lita till att det finns lösningar till alla problem.
Och känner man att man omöjligen kan prata med sin mamma eller pappa så finns det alltid, alltid en annan vuxen människa att vända sig till.
Man behöver sällan säga något speciellt heller….räcker oftast med att våga öppna munnen och tala om att man inte mår bra, att det är jobbigt, att man har mörka tankar, att man känner att man inte orkar leva om det är så tungt.
Det räcker ofta med att man säger – hjälp för jag fixar inte detta själv.

Rädsla, sorg och att ha ont…det ska man inte bära ensam. Om man vågar dela med sig även av det så blir bördan genast så mycket lättare och man är inte ensam längre.

Ge inte upp…försök igen…det finns alltid någon som bryr sig om och vill hjälpa.

Kommentar från Annika Saari
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (8:37)

Jag har fått Awards, trots att jag knappt vet vad det är men jag tackar ödmjukt.
Jag har fått så mycket positiva reaktioner, tack tack…å ang att skriva en bok…många som ”tjatar” på mig.

Där sviker mitt mod, tror inte på mig själv och min förmåga – vem skulle va intresserad av att läsa det jag skriver??
Läste oxå i tidningen nyss hur många bloggare som vi har här i landet, flera hundra tusen….skrattade lite för mig själv då folk tycker jag ska blogga.
– misstro även där för vem skulle hitta mig å vilja läsa….

Jag får väl samla på mig lite mer mod och rätt vad det är så kanske det blir nåt.

Varm kram till er alla!

Kommentar från Flitig besökare på din sida som i detta inlägg är anonym
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (10:54)

Lördag Kl 23:45 kom hon hem, trött, trasig och tyst. Det är sorg i hennes ögon.
Men hon kom hem!
Söndag: möte med socialjouren. Hon lyssnar, men lovar inget.
Men jag lovar, att jag ska kämpa för allt jag är värd, för att få henne att må bra.
Tänk att det där som kallas livet kan vara så svårt för vissa.

Kommentar från Annika Saari
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (11:32)

tack och lov att hon kom hem, det betyder att det ännu finns hopp och med det liv.
och man kan undra – hur livet kan kännas så svårt för en så ung människa som just har börjat sitt liv på denna jord?

när det gäller liv och död är allt tillåtet, häng i, häng kvar, visa om och om igen att man står pall för alla prövningar, att man är stark nog att bära.

Att visa sin egen sorg och smärta spär ofta på det olyckliga hos den unga som mår dåligt.
man vill inte såra men när man så uppenbart ser att man gör det genom att man mår dåligt så gör det saken än värre.

det är svårt att inte visa sin sorg, men man får bita sig i tungan, gråta i kudden på nätterna och bara visa styrka och att man står pall.

de måste kunna lite till att vad det än är som är deras problem så kan man hantera det, tror de att man inte kan det så öppnar de sig inte.

min flicka hade så svårt att prata – jag började skriva lappar till henne som jag la på hennes bord – såsmåningom fick jag lappar tillbaka.
då behövde hon inte möta mig, inte svara på frågor – till slut kunde jag närma mig henne och få höra orden ur hennes mun.
sms är oxå en bra metod att prata med unga med…..det behärskar dom och det är deras domäner och uttryckssätt.
man får söka alla möjliga vägar å söka igen om man inte når fram.

lägga bort alla konventionella metoder som vi kan och försöka se på hur livet är för de unga idag å inte hur det var när vi var unga

jag hoppas så att utgången av din kamp blir liv och inte död

Annika Saari

Kommentar från isa
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (19:09)

Annika Saari

Det var väldigt fint och vänligt skrivet av dig. Tack. Men snälla, anta inget för du vet inget om mitt liv. Min mamma lider av narcissistisk personlighetsstörning. När jag gråter frågar hon om hon gjort något, svarar jag nej går hon bara därifrån. Så nej, hon känner inte så.

Kommentar från sol
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (20:31)

Isa: jag vill gärna skicka en varm kram till dig. Jag delar din smärtsamma erfarenhet. Så bra att du kan formulera dig om det. Jag tycker det har varit en del av det svåra. ”Alla” tar för givet att mamma alltid bryr sig, att mammakärleken är speciell. Men det finns annan kärlek att lita på. Man får öva på att ta emot den som finns och släppa krampen över den man inte kan få.
.-= sol´s last blog ..Sockerbageriet =-.

Kommentar från Livet
15 mars, 2010 kl 15 mars 2010 (21:12)

Du skriver väldigt kloka ord Annika Saari!
.-= Livet´s last blog ..Kärlek =-.

Kommentar från Annika Saari
16 mars, 2010 kl 16 mars 2010 (6:54)

Jag ber om ursäkt isa

Skriv någonting