Uppdatering
Jag har försökt att ladda upp lite bilder men det är något med min blogg som inte fungerar som den ska just nu. Det är oändligt trögt och långsamt och bilder vill den alls inte ta.
Jag är trött.
Jag känner i min kropp hur sliten jag är.
Det tär på mig. Både fysiskt och psykiskt.
Tidvis tror jag att jag håller på att bli ”galen”.
Idag har det varit en underbar dag.
Solen har lyst och värmt våra vinterbleka ansikten.
Våren är här. Jag har sett både blåsippor och tussilago.
Det ger mersmak.
Sommaren och mitt nya liv är på väg.
Det är bra.
April är dock en svår månad nuförtiden.
För exakt två år sedan…
Ja… då var det i full gång. Början till det som hände Linnéa…
Påsklovet: Linnéa firade med mormor på hennes land. Pojkarna var också där ett par dagar. Linnéa låg i en säng och ville inte äta eller dricka under ett dygn. Jonas berättade att Linnéa inte ville äta ens morfars hamburgare…
Efter påsklovet var det PRAO och Linnéa bodde hos sin pappa den veckan.
Dagen efter att hon kom hem därifrån var ”Helvetets dag” och på natten lades hon in.
Från nu (för två år sedan) var det bara två nätter hon sov hemma innan hon dog.
Vädret påminner om det som hände.
Minnet blir plötsligt så tydligt igen.
Allt vevas upp.
Igen.
Hur många år ska man behöva känna gång på gång på gång…?
Kommer man aldrig att komma ur sorgens fasta grepp?
Trots att livet är skönt och solen lyser så underbart är Linnéas självmord det som lyser starkast just nu. Det hänger över mig hela tiden. Vrider och sliter inom mig.
Ja, det sliter. Det också.
I mer än två år så har antingen oron över ett barn som mår dåligt, den svåra sorgen efter ett barns självmord, en jobbig graviditet och en cancersjukdom påverkat min kropp och min själ.
Undrar vad det blir för en person som kommer ut på andra sidan.
Snart. När sommaren står redo att slå ut all sin grönska.
Då, när jag ska börja leva ett nytt liv.
Ett annat liv.
Vill du läsa vad som hände Linnéa dag för dag kan du börja läsa för precis ett år sedan för då går jag igenom det varje dag fram till den 30 maj.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, Linnéa, självmord, cancer, trötthet
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Marie-Anne
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (20:31)
Kära du, du håller inte alls på att bli galen, utan det är så mycket tankar och känslor som bubblar inom dig, att det är svårt att ”sortera”. Du går ju också igenom en mycket tuff behandling och självklart återspeglar det sig i hur du tänker och hur du mår. Kanske är det så att du just nu och ett tag framöver, bara skall ta en liten stund i taget och inte längre än så.
Underbart att läsa att du kunnat njuta av vädret idag; det är bra 🙂
Påsk-kram till dig från mig
Kommentar från Jerry
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (20:44)
Tänker på dig. Känner så för att skicka dig en kram!
.-= Jerry´s last blog ..Över 18 grader =-.
Kommentar från Helene
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (20:50)
Tänker på dig massor <3
KRAM Helene.
.-= Helene´s last blog ..Långfredag… =-.
Kommentar från J
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (21:08)
Kram! <3
Kommentar från Ingrid
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (21:38)
Skickar ett cyberägg med bamsekram med massor av värme och kärlek.
Klart att du alltid kommer att bli påmind så här års. Men ju längre tiden går så kanske det är lättare att minnas de små glädjestunderna som inträffade under den här jobbiga perioden, istället för allt tungt.
Det är ett psykologiskt trauma din kropp minns, så jag tror at du kommer att minnas allt som hände din vackra och underbara tjejsing.
Har du kollat i dina anteckningar. Kanske är det något nytt som du kommit på något som är glädjande någon ljusglimt som dykt upp i ditt minne som du borde skriva om, ta fasta på.
Njut av att få vara med familjen och njut av solen som värmer så gôtt.
.-= Ingrid´s last blog ..Spattiga småtjejer… =-.
Kommentar från Linda
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (21:48)
Skickar en stor kram till dig!! Inte håller du på att bli ”galen”, men jag förstår om du känner så. Du har verkligen gått igenom MYCKET på kort tid. Hoppas det går snabbt till sommaren nu och att du får en massa energi och kommer få må bra!
Kram!!
.-= Linda´s last blog ..PÅSKAFTON PÅ SJUKHUSET =-.
Kommentar från Catarina
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (22:55)
Näe det finns nog inga kloka ord som kan göra känslorna mindre jobbiga. Kanske är det mer påtagliga nu när du själv inte mår bra? Du har ju inte fått chansen att må bra alls sedan allt hände med Linnea. för du har ju gått igenom det ena h..vetet efter det andra och HUR ska man då kunna gå vidare? Jag tror att får du bara komma ur denna sjukdom, allt blir bättre, du mår bättre och vet att sjukdomen är borta kan du nog sakta men säkert hitta ron och få glädjen tillbaka tror jag. Men när man är skör då är det det trista minnena som är starkast och kan t.o.m bli lika starka som när det var där första gången. Efter allt du gått igenom nu är hela du så sliten. Men du har inte långt kvar nu till dagen D. Du har varit helt fantastisk tycker jag med allt lidande av både de ena och det andra. Och ditt liv står bakom knuten nu och ska levas. Det är bara en liten liten bit kvar och den fixar du. *tummen upp*
Sänder dig lite extra jädrar anamma och energi till sluttampen.
Stora Påsk kramar till dig och hela er familj för det är också så tappra i allt detta.
.-= Catarina´s last blog ..En helt underbar dag och kärt återseende. =-.
Kommentar från Sofie
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (6:25)
Vill skicka styrka till dig här, så mycket du går igenom. Känner igen mig i det du skriver om att allt kommer tillbaka till för två år sedan. Våren som innan var favoritårstiden är nu den jobbigaste. Sebastian dog den dagen ni begravde Linnea. Krafterna tar slut ibland och för din del kämpar du med att bli frisk och alla behandlingarna också. Jag hoppas du kan få lite krafter av alla tankar som skickas till dig. Kramar om dig
Kommentar från annika s
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (9:30)
Nu är jag i dina hemtrakter, dvs i Vallentuna.
Livets skola går ut på att lära sig hantera förluster, så känns det ibland.
En del drabbas hårdare än andra, jag vet .
Det gör ont att förlora ett barn, även efter 5 år känns det som igår för mig.
Men jag har blivit skickligare på att hantera känslorna och delvis tankarna.
Kramar dig
Annika
Kommentar från Tuija
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (9:46)
Jo, man kommer ur sorgens starka grepp, det har du gjort också periodvis. Sen är det årstider, datum för alltid finns inristade i ens hjärta, där man går igenom det som skedde, där man minns allt så tydligt. Men jag lovar dig även det kommer att bli lättare, så småningom.
Allt behöver sin tid.
Kram Tuija
Kommentar från Susanne
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (10:55)
Vill bara skicka kraft till dig, kraft som omsluter dig på alla sidor.
Kraft att vila i…möta solens värmande strålar.
Önskar så att det inte skulle behöva slita i dig, att du skulle få vila.
Kram
Kommentar från Camilla
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (15:01)
En timme i taget…jag minns när min pappa dog att jag tänkte tanken att jag aldrig mer skulle kunna bli sådär riktigt innerligt glad igen och det nockade mig verkligen!Nu har det förvisso passerat 15 år sedan han avled och visst är sorgen förändrad men den finns där och dyker upp som en objuden gäst…har ju inte jämförelsen hur det är att förlora ett barn…fortfarande när det blir första advent börjar tankarna om pappa som blev sjuk då och dog 3 dagar efter julafton, så på nåt sätt känner jag igen de där som du beskriver att man går tillbaka till det som gjorde så ont och var så tungt, kanske måste man de för att väva in de beständigt i sitt liv för att inse att livet faktiskt ALDRIG mer kan bli vad det varit eftersom någon som stått så nära nära inte är där mer…det kan inte och ska inte bli som förut…men det kan bli ”good enough” och tidvis till och med riktigt härligt vilket gör att man verkligen suger in det som en svamp!!!!I mitt bakhuvud finns i alla fall att jag aldrig kommer vara rädd för att dö för pappa har redan gjort de och jag tänker tänka att jag får möta honom igen då.Livet är ju riktigt kort om man jämför med hur länge man ska vara död…så de är bara å streta på även när de är mindre charmigt och du om någon vet hur de är du har fått väldigt stora utmaningar…
Kommentar från Becka
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (17:10)
Hej Ludmilla!
Ville bara skicka i väg en kommentar. Kan nog inte tänka mig hur många tankar och känslor som du har efter allt som har hänt. Du ska i alla fall veta att vi är många som tänker på dig och din familj.
Ha det så bra du kan!
Många kramar / Becka
.-= Becka´s last blog ..Party och maskerad! =-.
Kommentar från Susanne
4 april, 2010 kl 4 april 2010 (17:33)
Skickar över massor av kramar!!! Vet inte vad jag annat kan göra eftersom jag bara ”känner” dig genom bloggen. Men vill du ska veta att jag tänker på dig/er! Är dock säker på att det kommer kännas lättare någon dag men det är klart att det som hänt kommer ta lång tid innan det känns lättare.
Massor av kramar Susanne
Kommentar från Annette
5 april, 2010 kl 5 april 2010 (5:33)
Massor med orka med kramar till dig.
Kram
Kommentar från Annika Saari
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (11:42)
Hej Ludmilla….ja vad gör man av all smärta och sorg, alla minnen som kommer.
Jag vet inte hur många gånger jag på fullt allvar varit övertygad om att jag kommer att bli galen, för hur kan man bli annat när det gör så ont.
För mig är denna årstid, vårens ankomst, tiden mellan hägg och syren å försommar så svår varje år.
Det var då min älskade lillebror försvann ur våra liv för alltid.
Men kan minnas med hjärnan men oxå med kroppen och hur många är inte gångerna en doft eller en känsla kastar mig brutalt tretton år tillbaka i tiden.
De gångerna har man inte en chans att värja sig, förbereda sig eller försöka slå bort smärtan.
Den är bara så obeveklig.
Jag hatade den gamla klychan, tiden läker alla sår, men idag vet jag att tiden är god mot oss.
Den läker inte helt men bäddar in smärtan och sorgen så att den blir mer uthärdlig att bära.
Och livet går vidare, hur mycket vi är stretar emot. Vi kan gå med eller sätta hälarna i backen. Välja om vi ska strida varje dag eller försöka trots det svåra att få dagar då vi mår bra och hitta ett sätt att leva klart våra liv och vara lyckliga.
Glädje kan liknas med skenet från en glödlampa – det måste till en yttre omständighet för att den ska lysa någon måste tända den. Vi är glada för något.
Lyckan kan liknas med skenet från solen – den finns där och lyser av bara sig själv utan någon som helst anledning, den bara är oavsett vad som sker.
Vi har alla lyckan inom oss trots att livet är hårt mot oss och vi kan vara glada över att något trevlig sker.
Sorg, smärta, sjukdomar och förluster tar inte bort möjligheten till dessa känslor. De finns där inom oss fortfarande tillgängliga.
Annika Saari
Kommentar från Trebarnsmamman
3 april, 2010 kl 3 april 2010 (20:26)
Kan tyvärr inte komma med så kloka ord, men du kommer bära sorgen med dig var dag, vart år men den bleknar ligger inte lika ytligt.
Angående detta med tuffa år. Har ju inte råkat ut för lika stora och tunga saker som du, men har trots detta haft 7 (snart 8) väldigt tuffa år där den ena krisen avlöst den andra…och jag minns att jag för ca ett år sedan frågade mig vem som slog sönder spegeln (du vet krossad spegel = 7 svåra år) och varför varken maken eller jag i så fall minns detta. Det fanns nog aldrig någon krossad spegel och nu har det gått ännu ett år där ingenting flyter på som det borde. Det kanske helt enkelt bara är så att en del får mer än andra. Jag vet inte! Hoppas i alla fall att du snart är igenom dina tuffa år! Kram & god fortsättning på påsken!