Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Att fundera på självmord

13 juni 2010 (14:39) | självmord | av: Ludmilla

Jag fick ett mail häromdagen. Jag blir rörd över att man delar med sig av sina tankar på det här sättet och även att det jag skriver faktiskt gör skillnad. För det är det min blogg handlar om; att det jag varit med om kan påverka någon annan i positiv riktning. Då, har inte Linnéa dött förgäves.

Hej Ludmilla!

Det var när jag precis hade åkt till skolan (Sthlm universitet) fredagen den 21:e maj som jag fick den där konstiga känslan. En känsla som kan beskrivas som någonting som jag definitivt inte kände mig tillfreds med. En blanding av ångest och hopplöshet m.m är nog en rätt beskrivning. Jag hade börjat tänka på min framtid, när jag ska flytta hemifrån, när får jag mitt första riktiga heltidsjobb, hur kommer det gå med mitt långdistansförhållande med min flickvän som bor i Hong Kong osv? Frågor som jag dessvärre inte kunde finna svar på. Skoldagen var slut och jag åkte hem, men det kändes fortfarande väldigt konstigt i magen. Den här ångestliknande känslan hade aldrig varit närvarande förut och nu helt plötsligt fanns den där och gjorde mig ledsen. Efter ett par dagar så hade den utvecklat sig till något som kan liknas depression (tror jag iaf). Jag började äta mycket mindre, slutade träna och kände mig allmänt värdelös.

Min familj visste naturligtvis ingenting om det här och vet fortfarande ingenting om detta och det tycker jag är bäst då mina föräldrar är i en situation som möjligtvis slutar med skilsmässa. Det hade bara gått ett par dagar och nu var det måndag den 24:e. För första gången i mitt liv så började jag tänka på hur det skulle vara, eller rentav kännas att avsluta mitt liv? Det hade nu gått så långt att jag för första gången fantiserade om självmord. Att det skulle gå såhär långt fanns inte i min världsbild. Jag kände mig konstig. Jag kände mig som en helt annan person. Visst har jag upplevt situationer där jag varit ledsen, känt ångest och gråtit. Men nu blev jag lite rädd för mig själv. Vad skulle hända nu? Efter ytterligare ett par dagar hade jag plöjt igenom internet på metoder hur jag skulle gå tillväga. Jag hade idéer, jag hade förslag på vad jag skulle göra när känslan ”nu är mitt liv kört, hopplöst” och jag kände mig förberedd. På något sätt kändes det bättre nu. Jag hade präntat in i mitt undermedvetna att jag kommer att få det bättre om jag bara själv beslutar mig för att ta det där sista steget. Då kommer allt som plågar mig försvinna och jag kommer att få ro. Jag kände att jag hade kontroll över allting nu. Det är jag som bestämmer vad som kommer att ske!

Fredagen den 28:e åkte jag buss och gick till en järnvägsövergång vid roslagsbanan. Nu var det dax… trodde jag. Efter 1,5h av velande varav ett försök slutade med att tåget tutade och stannade beslöt jag mig för att åka hem igen. Jag var inte redo vilket jag trodde. Funderingar, tankar m.m flög omkring i mitt huvud och nu började jag tvivla på mig själv. Var det här jag verkligen ville?
Ångesten, känslan av depression försvann emellertid inte. Den fanns kvar där. Det var bara det att behövde mer tid att samla mod, att samla styrka att genomföra det som skulle föra mig till en bättre plats. Jag forsatte att läsa vidare på internet, med skillnad att jag nu började läsa s.k minneshemsidor som anhöriga öppnat för att skriva om sin sorg efter en/flera förlorad/e person/-er. Ursäkta språket, men satan vad det kändes omtumlande när jag fick detaljbeskrivningar om vad som händer när någon begår detta. Jag kom in på en blogg och började läsa där, och jag såg att det länkades till en annan blogg och det är här du kommer in. Jag läste ett par poster, me ju mer tiden gick så fann jag mig själv helt uppslukad. Jag ville läsa mer. Vad kände du? Vad hände? Hur känner du dig idag osv? Jag är inte säker på varför jag just fastnade för din blog Ludmilla, men jag kan gissa på att det berodde på din öppenhet, din vilja att nå ut till alla möjliga personer och ditt engagemang för att förhindra att det som du drabbades av drabbar andra.

Nu har jag lusläst allt. Från till att bloggen startades den 26:e juni till igår (den 5:e juni 2010) + en massa kommentarer till dina inlägg och gästboken. Jag har varit som i trans och velat läsa mer och mer och nu känner jag mig nästan lite otålig till nästa inlägg. Jag har blivit så fascinerad av allt som har med dig att göra. Hur du har lyckats att ta dig samman (det är iaf den bilden jag har. Jag vet självfallet inte hur du känner dig exact i dagsläget) och hur du fortsätter ditt liv. Du har visat att det går. Att det finns möjligheter och det försöker jag ta mig till.
Avslutningsvis måste jag säga att dessa ångest- och depressionskänslor finns kvar och jag vet inte hur det kommer att sluta, men att läsa din blogg har hjälpt mig otroligt mycket. Förhoppningsvis har du förhindrat någonting hemskt och jag kan lova dig att den dagen jag känner harmoni igen så kommer jag att visa min uppskattning på något sätt. Tack!

Som alltid så har författaren till texten godkänt att jag lägger ut den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från maria
13 juni, 2010 kl 13 juni 2010 (15:00)

Hej igen…
Jag har valt att inte gå ut med vad som blev så fel i min sons lilla kropp, det känns så privat, iallafall känns det så nu. Vi får se hur det känns med det i framtiden. Han var iallafall en till synes frisk pojke, med mycket spring i benen, satt aldrig still, spelade fotboll för jämnan, och från en dag till en annan så ser livet helt annorlunda ut, utan att någon hade anat att ngt inte stod rätt till i kroppen.

Ja, bregravningen var så jättefin, den var så värdig, men ack så fel…Så skulle ju inte livet bli, tur man inte visste det när man fick sina ögonstenar, eller hur?! För oavsett hur vi förlorat våra barn så gör det ju så förbannar ont….
Kram….

Kram

Kommentar från anna-ett barn på jorden, en ängel i himlen
13 juni, 2010 kl 13 juni 2010 (17:06)

tittar förbi här, jag har gjort det förut men aldrig kommit mig för att skriva någonting. ord känns så överflödiga ibland, glättiga.
har haft tunga perioder i mitt liv och genomgår nu en av de större prövningarna, att finna vardagen igen någonstans någongång, efter att min dotter dog 22 maj, i cancer.
.-= anna-ett barn på jorden, en ängel i himlen´s last blog ..2 VÄRLDAR =-.

Kommentar från Helene
13 juni, 2010 kl 13 juni 2010 (17:57)

Som jag alltid har sagt Ludmilla…
Din BLOGG berör på djupet !!
Kram Helene.
.-= Helene´s last blog ..Söndag… =-.

Kommentar från Susanne
14 juni, 2010 kl 14 juni 2010 (12:43)

Till dig som har skrivit det här. Du är inte ensam, vi är många, alldeles för många som vandrat med den ångest du beskriver.

Finns det någon du kan prata med? Studenthälsan har väl precis stängt för terminen, annars brukar de vara en bra resurs. Nationella hjälplinjen som Ludmilla har en länk till nere under resurser brukar kunna vara bra för att lätta lite på trycket. Kanske skulle de kunna hjälpa dig vidare?

Känslor är nyckfulla, starka och ibland väldigt, väldigt destruktiva. Men det underbara är att de går över, det göra alla känslor, positiva som negativa. Det kanske i känns så nu (jag vet för jag sitter i det själv). Men mina tidigare vändor med detta ”monster” till färdkamrat har lärt mig att det är så.

Ta hand om dig! Kom ihåg att det finns människor att prata med om detta, även för den situation du sitter i.

Kommentar från Linda
14 juni, 2010 kl 14 juni 2010 (16:28)

Japp, det är peruken jag har på mig på bilden! Hihi, mitt eget hår är inte jättelångt nej… ca 1-1½ cm kanske?! Det blir lite tätare och tjockare för var dag som går, så snart lägger jag nog av mig peruken mer och mer jag också. Nu när håret vuxit ut lite så kliar det att ha peruken på.

Jag kommer att strålas varje vardag i fem veckor, så totalt 25 ggr. Första gången var idag, så nu är det 24 ggr kvar…! Hoppas på att veckorna kommer gå snabbt. Lite surt är det ju att behöva åka till sjukhuset varenda dag.

Hihi, ja Slim Booth vore ju något! 😉 Eller någon diet… usch, jag väger alldeles för många kilon just nu! Får försöka ta tag i det nån gång sen när jag känner att jag orkar. Fast viktuppgången har avstannat i och med avslutad cellgiftsbehandling så det är ju skönt. Har t o m gått ner 2-3 kg utan att ha gjort något.

Kram kram!!
.-= Linda´s last blog ..FARLIGT GODA KAKOR =-.

Kommentar från Annika
14 juni, 2010 kl 14 juni 2010 (19:55)

Du når verkligen ut Ludmilla och berör och påverkar många personer som befinner sig i flera svåra livssituationer, det måste kännas mkt betydelsefullt näe de hör av sig till dig. Annika

Kommentar från ullisar
21 juni, 2010 kl 21 juni 2010 (10:51)

jag blir så glad när jag läser det här. det visar att du gör skillnad Ludmilla! nåt jag iofs redan hoppats och trott men nu återigen fått på skriv. såå härligt!!

och du, så stor Sophie är nu! eller, alltså, ”stor” är väl en sanning med modifikation men du vet vad jag menar väl? 🙂

Skriv någonting