Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Jag gråter…

29 juni 2010 (14:42) | livet, sjukdom | av: Ludmilla

Jag gråter så mycket nuförtiden.
Jag gråter av så många anledningar.
Det kan utlösas av precis vad som helst. En rad i tidningen, en bild, solen som skiner, barnen som leker, en tanke eller någons ord.

Jag gråter av glädje för att jag lever.
Jag gråter av glädje för allt jag har.
Jag gråter av glädje för att jag har friska barn och en stöttande man, mamma, syskon, vänner.
Jag gråter av lättnad för att jag blev frisk.
Jag gråter av sorg för att jag förlorat ett barn.

Jag lämnade blodprov för HCG i måndags igen. Det var två veckor sedan sist.
Jag fick idag veta att det var 0,1. Förra gången var det 0,2. Sedan dess har jag tagit bort livmodern. Jag hade 28 900 när det var som mest. Sedan har det sjunkit för varje behandling. Normalt är under 5,4.

Jag hade inte räknat med att det skulle ha stigit, men ändå så är det som att luften går ur mig. HCG 0,1 betyder för mig att jag är frisk och att jag kommer att förbli frisk. Att jag lämnar prover överhuvudtaget betyder samtidigt att jag varit sjuk. Jag har varit allvarligt sjuk. Dödssjuk faktiskt. Det känns redan så avlägset.

Att jag fått cellgifter varje vecka i 19 veckor, känns märkligt nu när jag sitter här i skuggan och blickar ut över sjön. Värmen som är så välgörande. Ledighet med familjen.

Droppställningar, illamående och kortisonkurer känns långt borta. Tänk, vad anpassningsbar man är.

Jag sitter här i mitt vakuum mellan sjukdom och det nya livet. Vart är jag på väg? Vad ska jag göra? Vad är min uppgift i livet nu? Jag pendlar mellan att älska livet och allt vad det innebär och att känna mig fullständigt tom och urholkad.

Det tar långt tid har de sagt. Det tar lång tid innan man återanpassar sig till det nya livet efter sjukdomen.
Igen. Återigen, har allt ställts på ända. Först förlorade jag mitt barn. Sedan fick jag uppleva allvarlig sjukdom.

Inget, inget kommer någonsin att vara sig likt igen.
Men hur? Hur det kommer att se ut… det vet jag inte än.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från mergime- [kampen tillbaka]
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (15:39)

Du . är . så .stark !!

Kommentar från Soulsister
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (9:11)

Oh va ja känner igen mig, man kan gråta både av glädje, sorg, frustration, ilska och oro. Men det är bra att man får det ur sig, så resonerar jag i alla fall.

Kram till dig du starka kvinna

Skriv någonting