Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Lata flickor får inte cancer

7 december 2010 (22:17) | Cancern, livet | av: Ludmilla

Promenad i solen

Igår började jag min rehabilitering på Mälargården i Sigtuna. Det var med full av förväntan som jag åkte dit. Vad väntade mig? Jag hade ju ingen aning…

Vi är åtta kvinnor i ”onkologigruppen”. Alla med sin historia. Jag kände genast en stor gemenskap med dem. Det var lätt att börja prata och känna sig nära dem. Vi delar alla det svåra. Jag känner mig lyckligt lottad som har klarat mig så bra och kommit en bit på väg i det nya livet. Andra i gruppen är mitt uppe i det och många har nyss avslutat behandlingen.

Igår var det först ett antal möten med genomgångar och introduktion. På eftermiddagen var det ett 3 timmar långt gruppsamtal. Terapeuten som höll i det var mycket duktig.

En sak som hon sa har jag funderat lite på. Hon sa att ”lata flickor inte får cancer”. Det hon menar är att de som drabbas av cancer ofta inte har sett till att få tillräckligt med egen återhämtning av olika anledningar. En anledning kan vara stress och en annan sorg, som ju också är en slags stress.

Celler delar sig hela tiden i kroppen. Ibland blir det fel i delningsprocessen. Normalt reparerar kroppen detta självt. Men om man är i ständig stress som många livssituationer kan vara så har kroppen sämre självläkningsförmåga och då kan de små felen utvecklas till cancer.

Det är väldigt viktigt att vara rädd om sig själv. Att lyssna på kroppen. Att se till att återhämta sig emellanåt även om man tycker att jobbet är jättekul så att man jobbar jämt. Att tänka på sig själv emellanåt och bara vara. Att boka in ledig tid i kalendern så att inte alla dagar är fullbokade jämt.
Lyssna på kroppen!

Rehabiliteringsperioden är 12 dagar. Jag har dock valt att åka hem de flesta kvällarna eftersom det känns fel att vara ifrån familjen, och särskilt en ettåring. Det är en balansgång detta. För självklart skulle det vara skönt på ett sätt att bara åka iväg och tänka på sig själv under en längre period. Men samtidigt kan jag inte lämna Johan med barnen så länge och dessutom är alla barnen känsliga för att jag är borta med tanke på all tid jag varit borta på sjukhus tidigare.

Idag började dagen med morgongymnastik, sittandes! Jag trodde nog inte att det skulle vara så effektivt, men det var det! 🙂

Efter ett samtal med sjukgymnasten satte jag sedan igång med min yoga. Jag tänker att jag nu kommer att ha tid att göra yoga varje dag. Därefter tog jag ett pass i gymmet. Före lunch hann jag med en promenad ner till Mälaren i den ginstrande solen.

Efter lunchen hade vi bassängträning och sedan basal kroppskännedom och avslappning.

En heldag alltså. Full fart! Det är oerhört lyxigt att få möjligheten att fokusera på att komma igång både fysiskt och psykiskt i en härlig och välkomnande miljö!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Lillemor
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (5:34)

Vad skönt det låter hoppas du har det bra kram

Kommentar från Kathleen
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (6:14)

Det låter underbart, skulle uppskattas bara som ”allmän” rehab just nu. All rehabilitering jag läser om verkar vara för kvinnor bara, hoppas jag kan hitta något för män, som jag kan kräva att min man får tillgång till efter april när hans behandling är över.
Nu ska jag ta en tidig morgonpromenad innan arbetsträsket tar över

Kommentar från Trebarnsmamman
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (8:22)

Vad härligt det låter med lite tid för sig själv!!!!
Var på konferens i närheten av mälargården för 1 1/2 år sedan. Simmade jag från stranden ut till ön som morgonmotion…så härligt! Fantastiskt vacker omgivning!

Kommentar från Annika Saari
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (11:50)

Hej Ludmilla, jag sökte efter en mailadress till dig för jag har tappat din då vår dator krachade.
Jag vill iaf fråga om du har kvar kontot som du öppnade för insamlingen till Linda?
Vi är ju så många som verkligen VILL hjälpa till med något och har uppmanat henne att lägga ut ett kontonr.

Jag personligen känner att om jag kan hjälpa till med något till Linda å hennes familj så är det långt mycket mer värt än vad vi uppmanas att köpa i julklapp idag…maskmedel, vaccin etc till världens barn.

Om man vill sätta in en peng till Linda så vet man att det verkligen kommer hennes familj tillgodo å sen vad de använder pengarna till är upp till dem…..
Hälsningar Annika

Kommentar från Ludmilla
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (13:19)

Annika: kontot finns kvar och jag för över allt som kommer in till Linda.

Kommentar från Catarina
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (16:20)

Härligt att få komma till Mälargården. Det ska ju vara enormt där har jag hört sägas. Var själv på väg dit en gång i tiden då jag skadade mig för just rehab för nacken. Men jag valde Alfta för att få komma en bit bort och kunna focusera på mig bara just då.
Otäckt att höra detta om vad stress kan ge..jo man vet ju men inte så lätt alla gånger när situationer i livet ständigt öser på en med stress. Man kommer ju inte undan vissa saker bara.
Men härligt för dig att få ha denna stund till återhämtning, träffa andra och ventilera det som varit osv. Synd är det att inte alla får chansen till sådant vilket jag tror skulle minska sjukdomar överlag om man fick ordentlig hjälp under och efter när man drabbats av nått. Eftervård är ju lika viktigt det.
Jag fick kriga mig till min rehab på den tiden med hot om att gå ut i massmedia för vad det gjort eller rättare sagt inte gjort, aldrig en handläggare under min tid som sjuk det åtta förta åren.

Men njut av din vistelse där och sug in så mycket det går.

Kommentar från Ingrid
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (22:20)

Ha en underbart skön rehabtid på Mälargården.

Kommentar från Kristina
12 december, 2010 kl 12 december 2010 (21:59)

Läste just ditt citat om att ”lata flickor får ej cancer” , det känns skrämmande eftersom jag har cancer för andra gången och precis två år efter den första ggn. Visst jag har levt under ganska stor press under många år, men jag har varit duktig på att gå i samtal och ta vara på de stunder av vila som jag lyckats få, att njuta av guldkornen, men visst det har varit mkt oro oxå. Men jag hade nog inte kunnat göra annorlunda än vad vi gjorde.

Kommentar från Kristina
12 december, 2010 kl 12 december 2010 (22:01)

Jag höll just på skriva när inlägget for iväg.
Jag skulle skriva att vad skönt att du får dessa veckor och får njuta av samvaro med andra. Jag hoppas att oxå få ngt sånt om jag nu blir klar med behandlingen ngn gång. Vet ej om AC län har ngt

Skriv någonting