Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Proverna ja…

1 mars 2011 (20:45) | att hjälpa andra, Cancern, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Igår tog jag äntligen de prover jag skulle ha lämnat för 10 dagar sedan. Jag kontrolleras ju fortfarande varje månad.

Jag tar det som ett tecken på att saker och ting har börjat återgå till det normala. Uppenbarligen är jag inte så orolig för att vara sjuk. Det gäller att inte förlora känslan jag hade… de djupa insikterna som jag faktiskt fick under det att jag var sjuk.

På väg till sjukhuset lyssnade jag på radio. Det var något morgonprogram på P3 där Felix Herngren var gäst. Det man diskuterade var, vad det värsta som kunde hända var. Ett förslag var att ha Ove Sundberg som granne… 🙂 Ett annat förslag var att förlora en som står mycket nära. Ett tredje förslag var att få en allvarlig sjukdom. Jag hörde på de som diskuterade att dessa saker var skräckinjagande och svåra att ta till sig.

På eftermiddagen var det dags att träffa en journalist och en fotograf igen. Ämnet gällde just sjukdomstiden, att få sjukdomsbeskedet och att ha ett litet barn under tiden.

Jag tänkte då på det jag hade hört på radion samma morgon. Jag har förlorat en närstående och fått en livshotande sjukdom – dvs många människors värsta fasor.

Och jag står fortfarande på benen.
Jag har ett liv.
Jag har en framtid.
Jag kan njuta av livet.
Jag har kraft.
Jag har energi.

Jag är också full av dyrköpt visdom, kunskap och erfarenhet.
Jag känner starkt att jag vill använda mig av den.
Jag vill göra nytta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
1 mars, 2011 kl 1 mars 2011 (22:09)

😀

Kommentar från Inkan o Ligan
1 mars, 2011 kl 1 mars 2011 (22:39)

Du gör massor med nytta och tja, man ändrar värderingar mellan varven.
Stor Kram
Jag beundrar dig och andra som sett ljuset i andra änden av tunneln och hämtat det.

Kommentar från Kristina
2 mars, 2011 kl 2 mars 2011 (12:12)

Jag tänker att ens reaktioner kring det värsta som kan hända en har med vad man har i bagaget. Dyrköpta erfarenheter kan trots allt ge en beredskap för hur man tacklar det som händer. Många går med en slags tro och förväntan och nästan krav på att allt ska gå bra, och hela samhället haussar upp ett slags rosa lyckoliv och då blir det inte lätt att kunna tackla när svårigheter kommer, för det gör det för alla, men i olika hög grad. Jag tror ju att man får kraft i det svåra. Såg förresten inslaget på play med dig. Du är otroligt stark som kan stå o prata om det svåra du gått igen och göra det utan tyck synd om mig tonen. Mkt professionellt och oerhört gripande. Med den ”Distansen” så griper det ännu mer i mig som lyssnare. Tack för att du delade med dig. Kram Kristina i Umeå

Kommentar från Alicia
2 mars, 2011 kl 2 mars 2011 (20:22)

”Och jag står fortfarande på benen.
Jag har ett liv.
Jag har en framtid.
Jag kan njuta av livet.
Jag har kraft.
Jag har energi.

Jag är också full av dyrköpt visdom, kunskap och erfarenhet.
Jag känner starkt att jag vill använda mig av den.
Jag vill göra nytta!”

wow, håll fast vid de känslorna. Du har gått igenom så otroligt mycket. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för det finns inga ord, men det du skriver är så klockrent. Du har gått igenom två av de sakerna som är värsta tänkbara för de flesta människor, och ändå står du på benen, har ett liv osv osv. Det är otroligt. Och jag tror verkligen, rättare sagt, jag är säker på att du hjälper många och gör stor nytta. Att du tog dig tiden att titta in på min blogg och skriva en kommentar är ett exempel, det hjälpte mig, gav mig lite kraft tillbaka. Din blogg hjälper nog väääldigt många av olika slag. Du kan förstå så många personer på grund av det du gått igenom, förstå vad de går igenom, och bara det är en hjälp och tröst för många.
Jag är så ledsen för allt du fått gå igenom, beklagar verkligen sorgen för det som hände med din dotter (måste bara lägga till: vad snygg hon är på bilderna jag såg här på din blogg!), vad mer kan man säga? finns inga ord som passar in när sådant händer.
Starkt av dig att blogga! Och verkligen bra att du bestämde dig för att börja blogga, är säker på att det har hjälpt många!

Nej, nu ska jag sluta prata på. Men blir så berörd.
Kram.

PS. GRATTIS till ditt barnbarn 😀 måste vara en speciell känsla, häftigt att se att ens gener liksom fortsätter (som du skrev i det inlägget).

Skriv någonting