Ludmillas Blogg

Nu är vi hemma i Uppsala igen. Tågresan från Åre gick bra. (Även att passera stället där Linnéa hoppade…) Sophie vinkade ”hejdå Åre” mest hela tiden och tyckte det var väldigt spännande med alla människor i vagnen som hon kunde prata med.

Oscar har förutom sin hjärnskakning även åkt på något virus med feber och halsont och i morse var även Jonas sjuk. Det gjorde att det endast blev Johan och jag som åkte iväg till Kopparberg för att hälsa på lilla barnbarnet.

Min mamma passade barnen. Sophie hade vi sedan tidigare ordnat barnvakt åt eftersom hon inte skulle ha uppskattat att sitta 2,5 timmar x 2 i bil. (Det var också därför vi åkte tåg till Åre).

Det var en märklig, nästan surrealistisk upplevelse, att träffa sitt barnbarn. Så LITEN! Så fantastisk! Jag är så imponerad över Emelie. Det är också en märklig upplevelse att se sin dotter vara mamma. Det var ju nyss HON föddes… 🙂

1987. Jag är 18 år och ska åka hem med Emelie från BB på KS.

Fyra generationer. Min mamma, min mormor, Emelie och jag. mars 1987.

Nästan 24 år senare...

Emelie är en mycket lugn och mogen mamma. Hon är så lycklig och det känns så skönt att se henne så. Hon har haft tuffa år när hon både fick Crohns sjukdom och förlorade sin lillasyster i samma veva.

Hon har lärt sig om livet och att njuta av det som är gott!

Jag var inte lika mogen när jag blev mamma som 18-åring och sedan ensamstående som 19-åring.

Jag och Emelie 1988

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Livet är mycket, mycket märkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnbarn, bli mormor

Taggar: barn, barnbarn, bli mormor