Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Svar på frågor

17 april 2011 (22:09) | blogg | av: Ludmilla

Tack för era frågor. Det är intressant för mig att få veta vad ni undrar över!

Här kommer svaren på några av frågorna. Några av frågorna behöver egna inlägg så de kommer separat.

Hej Ludmilla!
Jag har följt din blogg länge men har bara kommenterat tidigare någon enstaka gång. Nu har jag börjat blogga själv efter mycket funderande. Jag tycker du är så stark och modig som berättar om dig själv och fina Linnéa! Jag är nästan säker på att du har hjälpt många där ute som läser din blogg. Du är verkligen bra på att formulera dig och du är så ödmjuk och stark på samma gång. Min respekt till dig! Nu till min fråga, känner du nån gång att du lämnar ut dig eller någon annan så att det blir jobbigt för dig?
Eller känns det naturligt för dig att skriva av dig? Min lilla fundering bara.
Ha det gott! Och tack för att du skriver!

Svar: Hej! Tack för dina fina ord! Att blogga är ju delvis att blotta sig – om man nu väljer att skriva ärligt om vad man tänker på och vad man känner. Om man skriver som någon läsare uppfattar provokativt får man direkt negativa reaktioner (ofta från anonyma läsare) vilket kan kännas jobbigt om man valt att ”blotta sig”. Men samtidigt är det ju upp till en själv att skriva på en nivå så att det känns hanterbart. Jag började skriva bloggen när jag var mitt uppe i värsta chocken, 3 veckor efter Linnéas död. Jag har skrivit utlämnande och ärligt hela tiden, direkt från hjärtat. Men det har känts naturligt. Nu när jag mår bättre skriver jag inte så ofta med en smärtande känsla som grund längre. Och det är ju på gott och ont!

Hej Ludmilla! Som jag har sagt tidigare följer jag din värdefulla blogg ofta och är tacksam att du tog upp mina funderingar i Bloggråd 2. Jag har funderat på hur du finner styrka, mod och kraft att ta dig framåt efter allt som hänt. Då tänkjag främst på Linnéa och cancern. Jag undrar om du tror på andlighet och ett liv efter detta? Kan du tänka dig att tex besöka ett medium? Healing?
Sköt om dig! Kram Anna

Svar: Hej Anna! Jag har förstått att jag lyckats balansera sorg med ett nytt liv på ett sätt som inte är självklart för alla. Jag var väldigt fokuserad från första början på att jag skulle klara det. Jag hade liksom inget val!
Innan Linnéa dog var jag fullkomlig ”realist” och trodde inte på något sådant. Efteråt har jag blivit mer ödmjuk och har ”upplevt” saker. Jag tror att man gärna vill att det ska finnas något mer och då kanske man läser in saker för att det ska stämma överens. Jag vet inte… Jag har faktiskt besökt ett medium. Jag har skrivit om det på bloggen. Det var intressant, och jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tyckte. Healing har jag inte provat.

Hej Ludmilla!
Ni har så fina bilder på er och på barnen, så jag måste ju fråga: Vad har ni för kamera??
Har förstått att det är en systemkamera, men vilken sort??
Finns ju en djungel av olika kameraföretag…
Kram på er!!
Hanna

Svar: Hej Hanna! Jag tar en del bilder med min Iphone, men de blir ju inte så bra. Min systemkamera är en Canon 500D med ett 15-300 mm objektiv. Några av bilderna på bloggen är tagna av tidningsfotografer, men då är det angivit vid bilden.

Hej Ludmilla!
När tror du att du kan berätta om Linnéas dubbelliv och vad det var som plågade henne såpass att hon valde döden? Förstår att det är ett känsligt ämne. Men jag har länge undrat.
Kram Ida

Svar: Hej Ida! Jag vet att du och många andra väntar… Jag kan säga som så här att Linnéa hade kontakter på internet som inte var ”lämpliga”. Linnéa träffade personer via nätet men även IRL, som INGEN annan visste något om. Hon ville nog hellre dö än att sanningen skulle komma fram eftersom hon visste att det skulle rasera hela den fasad som hon höll upp.

Hej Ludmilla!
Jobbar du som läkare nångång… verkar vara så fullt upp med annat.

Svar: Hej Ulla! Hoppas att det är bra med dig!! Jag har inte arbetat på en tjänst som läkare sedan jag blev sjuk och sen frisk. Senast var för två år sedan. Då var det på en vårdcentral här i Uppsala där jag arbetat en hel del under åren. Min tanke är att försöka hitta en variant där jag kan arbeta som läkare i viss grad i kombination med att ta vara på mina erfarenheter. Just nu är fokus på att hitta balans i vardagen, ge mitt företag en skjuts framåt, vara hemma med Sophie och njuta av livet! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Karin
19 april, 2011 kl 19 april 2011 (14:52)

Vilken verklig blogg. Tack. Jag vill rekommendera boken I det sista regnet av Janesh Vaidya, om att förlora den man ölskar mest i världen.
/Karin

Kommentar från Vanja
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (1:52)

Ang Linneas dubbelliv, så frusterande att ni inte fick en chans att veta vad som försigick i hennes liv. Skuldbelägger du de ”olämpliga” personerna?
Önskar att någon bara hade tagit henne i famnen och sagt att det finns ingen skam, vad hon än gör så älskar ni henne och man tar sig igenom problem tillsammans♥

Kommentar från Ludmilla
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (17:43)

Vanja: Jag har konfronterat en av dem. Jag har också polisanmält det hela, men det har inte hänt något alls. Jag känner att jag hade den inställningen gentemot Linnéa, men det var ju samtidigt ingen som visste något då…

Kommentar från Alice
20 april, 2012 kl 20 april 2012 (22:13)

I dag så loggade jag in på min gamla mail, jag har inte använt den på 3 år, jag hittade ett mail som du hade skrivit till mig och det blev känslosamt för jag kommer i håg den tiden, du skrev flera mail och försökte hjälpa mig, bla:
”Personer med borderline är som orkidéer. De behöver särskild omvårdnad.
De är inte som maskrosor som kan växa var som helst, hur som helst.
Orkidéer är personer med extra tunn hud. Allt som händer runt omkring sugs in i själen på ett sätt som inte hos de flesta andra. Man tar åt sig. Känner mer och större. Det blir katastrofer av väldigt små saker. Allt blir förstört… Man hatar sig själv för att det blir så där jämt…”
Det här raderna som du skrev gjorde så började jag må bättre, i dag äter jag inte mediciner längre, jag går inte i terapi, jag är frisk i dag
Och du ska ha ett STORT TACK för det, många många kramar!

Skriv någonting