Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Fråga på!

15 april 2011 (11:11) | allmänt | av: Ludmilla

Undrar du över något vad gäller mig, min sorg eller något annat så har du möjlighet att ställa dina frågor nu så ska jag försöka svara så gott jag kan.

Skriv frågan här så svarar jag på frågorna i ett eget inlägg.

Vill du ha hjälp med ett eget problem svarar jag gärna i ett bloggråd. Då kan du istället maila till kontakt@ludmilla.se och skriva bloggråd i ämnesraden.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ulla i Umeå
15 april, 2011 kl 15 april 2011 (11:59)

Hej Ludmilla!
Jobbar du som läkare nångång… verkar vara så fullt upp med annat.

Kommentar från Ida
15 april, 2011 kl 15 april 2011 (21:01)

Hej Ludmilla!

När tror du att du kan berätta om Linnéas dubbelliv och vad det var som plågade henne såpass att hon valde döden? Förstår att det är ett känsligt ämne. Men jag har länge undrat.

Kram Ida

Kommentar från Feline
16 april, 2011 kl 16 april 2011 (8:51)

Hej.
Jag har fått en diagnos från psykiatrin, tyvärr känner jag efter utredning och samtal efter att man misstolkat tidigare anteckningar i journal, vilket alltså innebär att man antagit vissa saker om min person som inte alls stämmer.
Jag har nu hittat en hemsida om ME/CFS;
http://www.rme.nu/om-me-cfs/diagnoskriterier
Det ställer allt på ända.
Man får där istället leta efter symptom jag inte har.
Vad säger du som läkare om att man inte på något vis från psykiatrin remitterar till allmänläkare eller annat, utan stirrar sig blind på psykiatriska orsaker?

Det känns inte bra, och kan jag bli av med en diagnos som jag fått felaktigt?

Hoppas du kan råda, och jag sänder dig varma hälsningar och kraft till de prövningar du möter.

Feline

Kommentar från Feline
16 april, 2011 kl 16 april 2011 (8:58)

Oj, jag missade läsa dina sista rader, så nu har jag sänt frågan till bloggråd.

Kommentar från Hanna
16 april, 2011 kl 16 april 2011 (15:02)

Hej Ludmilla!

Ni har så fina bilder på er och på barnen, så jag måste ju fråga: Vad har ni för kamera??

Har förstått att det är en systemkamera, men vilken sort??
Finns ju en djungel av olika kameraföretag…

Kram på er!!

Hanna

Kommentar från Elin
16 april, 2011 kl 16 april 2011 (16:20)

Är lite nyfiken på vad du har för syfte med att blogga? Numera skriver du ju inte lika mycket om Linnea eller om cancern, så vad är din tanke?

Kommentar från Pulber
16 april, 2011 kl 16 april 2011 (16:22)

Hej Ludmilla!

Jag vill bara börja med att tacka för en fin och viktig blogg! Jag tror att du hjälper en massa människor att finna modet att börja diskutera och reflektera kring sitt egna förhållningssätt till självmord. Likaså tror jag att din blogg är en ovärderlig hjälp för många som förlorat en närstående på samma sätt som du förlorade din Linnéa.

Nu till min fråga: Känner du aldrig att din blogg liksom ”håller dig tillbaka” i din ”återhämtning” efter det som hände Linnéa? Snälla, missförstå mig rätt.. Jag har själv ingen aning om hur det är att förlora någon man älskar på ett sådant sätt, så jag spekulerar bara – men ibland tänker jag att det kanske är betungande att varje dag skriva på en blogg som från början först och främst handlade om och utgår från Linnéa? Jag förstår självklart att hon aldrig kommer att försvinna ur ditt liv, men tiden går ju som bekant och även om tiden inte läker alla sår, så måste väl sorgen förändras och kanske till och med blekna något? Har jag fel? I och med att bloggen är så starkt präglad av Linnéa (jag tänker på header, bilder o.s.v.) kan det inte kanske vara svårare att ta nästa steg vidare då man ständigt påminns..? Skulle det till exempel kännas fel att (så som de flesta större bloggare gör med jämna mellanrum) uppdatera bloggens utseende med nya bilder o.s.v?

Jag menar inte trampa på några tår med min fråga, så jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp!

Tack igen!

Kommentar från Anna
16 april, 2011 kl 16 april 2011 (19:07)

Hej Ludmilla! Som jag har sagt tidigare följer jag din värdefulla blogg ofta och är tacksam att du tog upp mina funderingar i Bloggråd 2. Jag har funderat på hur du finner styrka, mod och kraft att ta dig framåt efter allt som hänt. Då tänkjag främst på Linnéa och cancern. Jag undrar om du tror på andlighet och ett liv efter detta? Kan du tänka dig att tex besöka ett medium? Healing?
Sköt om dig! Kram Anna

Kommentar från Catarina
17 april, 2011 kl 17 april 2011 (21:31)

Hej Ludmilla!
Jag har följt din blogg länge men har bara kommenterat tidigare någon enstaka gång. Nu har jag börjat blogga själv efter mycket funderande. Jag tycker du är så stark och modig som berättar om dig själv och fina Linnéa! Jag är nästan säker på att du har hjälpt många där ute som läser din blogg. Du är verkligen bra på att formulera dig och du är så ödmjuk och stark på samma gång. Min respekt till dig! Nu till min fråga, känner du nån gång att du lämnar ut dig eller någon annan så att det blir jobbigt för dig?
Eller känns det naturligt för dig att skriva av dig? Min lilla fundering bara.
Ha det gott! Och tack för att du skriver!

Kommentar från Anna
18 april, 2011 kl 18 april 2011 (23:15)

Åh, Ludmilla, det här måste vara den mest bisarra komentar jag kan tänka mig att du får. Och jag vet inte ens om jag kommer våga skicka det till dig… Men jag har, precis som du, förlorat en nära genom ”tåget”. Och jag lider av en så fruktansvärd saknad och framförallt ångest. Jag drömmer mardrömmar om natten då det hände. Min fråga, eftersom jag inte har en jäkla aning om hur jag ska bli kvitt den, är då: Vad händer när man står där på spåret?
Som sagt, jag har emellanåt hemska och horribla mardrömmar om att jag står bredvid ”tågets offer” och får uppleva hur tåget kommer dundrandes och sliter hennes själ i bitar. Jag vaknar med en smärta, ja alldles påtaglig strålande smärta genom hela kroppen. Dödsångesten är våldsam inom mig. Och jag sätter mig upp i panik och skriker. För jag vill så gärna stoppa det. jag vill är så rädd. Hur ska jag bli av med dessa omänskliga plågor? Varför utsätts jag för det dåd som ”min nära, lskade” begick? Och en gång för alla, vet du vad som händer i det ögonblicket? Alltså, har du lidit av samma problematik som jag går igenom? Är jag onaturlig? Har du fått det redogjort för dig, hur man faktiskt dör? Dör man i den obeskrivliga smärta som jag vaknar av? Jag är livrädd för att somna över huvudtaget. Det gör så ont. Verkligen kroppsligt ont. Jag vet inte hur jag ska bli av med känslan, rädslan, .. om denna person vetat om vilken outhärdlig smärta den orsakar mig, flera gånger i följd, hade det förändrat hennes beslutstankar? Jag känner mig alldeles hjälplös. Och jag har ingen jäkla aning om vart man vänder sig om sånt här. Förlåt om jag verka ta upp något för ”Känsligt” men jag är minst sagt desperat! Finns det någon hjälp att få som ”kvarlämnad”? Isåfalll vad och hur? Och hur finner jagmod att våga fråga efter den hjälp jag vill skrika på? Det här kanske är helt fel ställe, helt fel människa att fråga. Men Ludmilla, du verkar ha så (hemska men lärorika) erfarenheter och jag undrar hur du gör. För att överleva den smärta som uppstår i samma stund någon man älskar väljer bort en, och livet.

Pingback från Ludmillas Blogg » Hur dör man?
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (18:04)

[…] Anna ställde en fråga i detta inlägg… […]

Kommentar från Ludmilla
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (18:05)

Anna: Jag har svarat på din fråga i ett eget inlägg.

Skriv någonting