Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Varför bloggar jag fortfarande?

22 april 2011 (18:36) | att hjälpa andra, blogg | av: Ludmilla

Elin frågade:

Är lite nyfiken på vad du har för syfte med att blogga? Numera skriver du ju inte lika mycket om Linnea eller om cancern, så vad är din tanke?

Ja, varför bloggar jag?

Jag började skriva tre veckor efter Linnéas död. Då var det en stark drivkraft att ge ”sorgen ett ansikte”. Jag upplevde en enorm okunnighet hos folk i allmänhet. Det var både professionella och vänner som inte mötte mig i min sorg på ett hjälpsamt sätt.

Anledningen var solklar: okunnighet!

Vi lär oss inte i skolan hur vi ska hantera döden och sorgen när den kommer. Det är egentligen ganska konstigt – eftersom det är något som vi alla kommer att utsättas för, förr eller senare.

Så okunnigheten om sorg, hur man hanterar sorgen för egen del och hur man kan stötta andra i sorg var och är fortfarande en stor anledning. Genom att jag har skrivit om min sorg under dessa tre år kan man tydligt se hur den har utvecklats och vad som har hjälpt mig. Bloggen är alltså ett uppslagsverk och en dokumentation om hur sorgeprocessen ser ut. Det kan hjälpa många i sorg eller har någon nära som är i sorg.

Den andra delen i okunnigheten handlar om självmord. Tyvärr är det även brist på kunskap inom vården och andra områden där man utgår från att det ska finnas kunskap. Självmord föder rädsla. Och orsaken är okunnighet. Om man tror att man kan få någon att ta livet av sig om man ställer fel frågor drar man sig hellre undan än att riskera att man säger fel saker. Detta gör att den självmordsbenägne blir mer ensam i sin situation vilket ökar risken för självmord.

Jag är övertygad om att jag genom att fortsätta skriva om självmord och det självmordsförebyggande arbetet som jag gör ideellt på olika sätt kommer att minska självmorden bara genom att jag pratar och skriver öppet om det. Jag sprider även kunskap om psykisk ohälsa genom att skriva om olika diagnoser och låta olika personer komma till tals och berätta sin historia.

Jag får många mail varje dag från personer som är självmordsbenägna, anhöriga som inte vet vad de ska göra med sin självmordsbenägna familjemedlem, anhöriga som mist någon i självmord, personer som arbetar med psykisk ohälsa eller kommer i kontakt med självmordsbenägna människor och personer som vill arbeta suicidpreventivt.

Jag tycker om att skriva och jag vill hjälpa. Så jag kommer att fortsätta skriva om hur jag lever och vad jag gör och om dessa viktiga frågor. Jag erbjuder dessutom hjälp genom att man kan ställa frågor på bloggen och jag svarar antingen i text eller i ett videoinlägg.

Ungefär därför. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (20:12)

Jättebra svar! Jag tycker din blogg är jätteviktig just därför att ämnet är så viktigt och berör så många. Du skriver dessutom så otroligt bra och uttrycker dig så att man nästan kan se hela scenariot du beskriver framför sig. Blir glad över att du kommer att fortsätta att blogga och skriva. Och jag är som sagt var övertygad om att du bara genom att skriva hjälper många! Ha det fint!

Kommentar från Emelie
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (20:19)

Tänker att din blogg är jätteviktig, och att den lär saker.
Framförallt om skammen. I många år hette det att min farbror dog av en hjärtinfarkt. Först flera år senare kom det fram – han tog livet av sig. Det fick mina kusiner lida av, och ingen annan fick veta något.

Kommentar från Catarina
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (22:18)

Din blogg är absolut jätte viktig och du skriver öppet och från hjärtat. Det är den rena verkligheten du berättar. Det som många hyschar, inte vill tala om ,psykisk ohälsa. Varför undrar man för det är sjukdom som sjukdom psykiskt som fysisk. Du lyfter fram detta på ett ärligt och verkligt sätt och med det tror jag som du skriver att du räddat många liv redan och kommer att göra i framtiden om du fortsätter. Det är erfarenheterna från verkligheten man stannar till och tar åt sig av också får sig en tankeställare av. Det sägs ju ofta att ur allt tråkigt/ont kommer det alltid något gott och så är det ju faktiskt. Linneas tragiska bortgång har tvivlar jag inte på hjälpt många andra att tänka om ev och det är ju det största av allt.
Du gör verkligen skillnad Ludmilla med din blogg och med din historia.

Glad påsk önskar jag dig och de dina med hopp om fortsatt strålande väder =)

Kommentar från bara nagon
23 april, 2011 kl 23 april 2011 (18:38)

Hej Ludmilla.
Det var ett jattebra och klok svar. jag maste erkanna att forst tankte jag att du bloggade for att ”rensa bort din bild” jag skulle tanka mig att skuldkanslor var starka och att aven din omgivning dvs din familj och vanner tankte att mamman var direkt ansvarig, men efter att ha last alla dina inlagg var det uppenbart att din bloggs syfte ar nagot annat. hoppas att du fortsatter med den.
varma halsningar,

Kommentar från Undrande
24 april, 2011 kl 24 april 2011 (16:22)

Vad hände med inlägget som var svar på Annas fråga om tåg mm? Läste aldrig det då men tänkte göra det senare men då var det borta! Om nu någon tycker det är för ”makabert” etc så behöver man ju inte läsa det. Det är ju fullt förståeligt att man har såna undringar om det drabbat en själv, precis som man kan undra om hur/när man dör av hjärtinfarkt mm. Jag hade gärna läst det så jag hoppas du lägger ut det igen (t ex under ”svar på frågor”).

Skriv någonting