Höstväder
Vinder viner kring husknutarna. Små gäss syns på sjön. Det verkar som att vinden inte riktigt har bestämt sig för vilket håll det ska blåsa åt. Det är mörkt på himlen och kallt och rått i luften.
Just nu är det svårt att tänka sig att vi är mitt i den härligaste tiden av sommaren. Jag funderar över det kommande midsommarfirandet och undrar om vi kommer att kunna sitta ute. Kanske blir det uppehåll, kanske inte. Men varmt blir det inte.
Jag tänder ett ljus och kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt. Kanske är det för att jag inte behöver gå ut trots att jag älskar sommaren och solen. Kanske är det för att det är så lugnt och stilla här inne.
Sophie sover, Oscar och Johan har åkt iväg en sväng och Jonas är upptagen på sitt håll.
Jag äger min tid. Just nu äger jag mina minuter.
De är inte många, kanske tio? Men de är bara mina.
Att vara småbarnsmamma är underbart. Att vara småbarnsmamma igen, är fantastiskt.
Det är intensivt och tvingar en till nuet om och om igen.
Sophie är en mycket mammig liten tjej som samtidigt är väldigt självständig. Hur det nu går ihop..?
Sophie lämnar inte mig många minuter och inte många millimeter. Hon vill uppleva allt MED mig, helst PÅ mig.
Jag njuter av att vara behövd och älskad. Hon fyller på de hål som Linnéa skapade genom att ta sitt liv och därmed omyndigförklara mig som mamma. Ja, Sophie har den rollen i hemlighet.
Men, det ger inte mycket utrymme till allt annat. Och så ska det väl vara just nu. Barnen växer så fort, så fort. Det vet jag ju. Vips så är de vuxna och har givit mig barnbarn.
Nuet är det enda vi har och det gäller verkligen att ta vara på just det.
Det är det min bok handlar om. Nuet. Och hur man lär sig att vara i det.
Det kommer att bli en bok som riktas till barn i yngre tonåren. Det är en bok vars syfte är att ge barn verktyg för att bli bättre rustade för tonåren och livet och de svårigheter som dyker upp längs med vägen.
Nu tog mina minuter slut… 🙂
Läs även andra bloggares’ åsikter om minfulness, medveten närvaro, acceptans
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ludmilla
19 juni, 2011 kl 19 juni 2011 (21:53)
Monica: Det låter som att du inte hade möjlighet att njuta av tiden när dina barn var små. Jag var ju 18 år när Emelie föddes så jag vet inte om så mycket annat egentligen… Jag njuter av tiden med Sophie, för jag vet att det är så kort tid som det är så här. Men det är ju omständigheterna som gör att det känns som det känns. Vi hade ju egentligen bestämt att inte få fler barn efter Oscar (som nu är 11 år).
Kommentar från Självmord-att försöka kämpa
19 juni, 2011 kl 19 juni 2011 (23:26)
Oj, vilket bra initiativ till en bok!
Tror den boken kommer kunna läsas om och om igen tills den blir alldeles tummad och fylld med ”hundöron” på de sidor som berör allra mest. En bok som kommer hjälpa och vara till tröst och stöd, och framför allt tror jag den kommer att minska den ensamhet man kan känna när man har problem som man inte funnit någon att prata om öppet med.
Är riktigt mållös över din drivkraft och att du fått en sådan fin och bra idé!
Skickar oerhört många ”lycka till”!
Kommentar från Soulsister
20 juni, 2011 kl 20 juni 2011 (7:21)
Så underbart målande beskrivning. Nickar instämmande i mkt.
KRAM
Kommentar från Ewa (mamma till 6 döttrar)
20 juni, 2011 kl 20 juni 2011 (12:20)
Jag njuter oxå av mina små sladdisar <3
Men jag har även känt mig lite "gammal" och mycket tröttare än när jag fick mina äldre döttrar.
Så för min del är det lite både och. Nu när de är snart 5 år och 3 år så känns allt mkt roligare. Vi gör mer roliga saker och jag njuter av dessa små ljuvliga sessor.
Jag var oxå "bara" 18 när jag fick min första dotter och livet såg helt annorlunda ut. Jag var mer osäker och mer självcentrerad än vad jag är idag.
Kram till dig
Kommentar från Självmord-att försöka kämpa
20 juni, 2011 kl 20 juni 2011 (17:44)
Jag vet inte riktigt vart jag ska svara dig så jag svarar här och hoppas det inte tar upp för mycket plats från ämnet.
Mina behandlare vet om så pass mycket som det går att berätta för dem utan att bli inlagd. Jag kan inte bli inlagd då min familj kommer att få reda på hur jag egentligen mår då. Är ganska säker på att de skulle skämmas väldigt mycket över en sådan sak och tycka att det var jobbigt att känna sig tvungna att sätta sig in i allting, så det vill jag inte utsätta dem för.
Tänkte passa på att fråga dig som är läkare om det som står med fet text i det här inlägget: http://jaggerdigminnatt.blogspot.com/2011/06/somnlosnatt-sjalvmordsplanering.html
Vill tacka väldigt mycket för din kommentar. Du ska veta att jag läst otroligt mycket i din blogg och känt så mycket för dig, Linnéa och din övriga familj. Precis som jag antar att många andra har känt så tänker man hela tiden att man önskar man kunnat hjälpa på något vis – även fast man inte känner varandra.
Angående döden, så tror jag att de flesta som är självmordsbenägna tänker att det inte kan bli värre än vad livet är för dem. Kanske har man fel, kanske rätt, men jag tror man i grund och botten har tappat sin tro på att såren kan läka eller att problemen kan lösas här. Man tänker att ett avslut inte behöver vara något negativt, tror att det var Shakespeare som skrev ”Slutet gott, allting gott”. Man hör helt enkelt inte hemma här och skulle förhoppningsvis slippa känslan av ensamhet och tomhet.
Kommentar från Monica
20 juni, 2011 kl 20 juni 2011 (19:51)
Mja, jag vet inte om det var så att jag inte hade MÖJLIGHET att njuta av småbarnstiden. Jag skulle snarare uttrycka det så, som att jag inte finner något njutbart i den. Nu är min dotter snart arton år och min son fyller elva nästa gång. Jag längtar absolut INTE tillbaka till tiden när de var små. Å andra sidan kan jag känna viss bävan inför att dottern snart lämnar hemmet och får ett eget liv. Den bästa tiden har varit från ungefär fjorton år och framåt, vilket gör att jag har något att se fram emot vad gäller sonen också.
Men jag upprepar: någon vaginal förlossning har jag aldrig varit intresserad av. Att amma har inte funnits på kartan. Att ha ett spädbarn har i första hand inneburit begränsningar.
Vi människor är olika – även i vårt föräldraskap.
/Monica
Kommentar från Ludmilla
20 juni, 2011 kl 20 juni 2011 (20:54)
Monica: Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Visst är det så att det är olika. Men många skulle nog inte våga skriva det du nu har gjort med rädsla för att det kan tyckas okvinnligt eller vad vet jag… Tack igen! kram
Kommentar från Marie
20 juni, 2011 kl 20 juni 2011 (22:02)
Ser fram emot din kommande bok…:)
Kram
Kommentar från Barnkär
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (0:08)
Monica: Låter helt enkelt inte som du gillar barn. Men varför skaffar man då undrar man ju då?! Och en gång till dessutom?? Man MÅSTE ju inte ha barn bara för att man är kvinna. Många ofrivilligt barnlösa hade nog reagerat starkt om de läst vad du skrivit. Var det INGET du gillade med småbarnstiden? Läsa godnattsagor, leka i badkaret, gå till parken etc? Från 14 år och framåt brukar ju för de flesta vara den VÄRSTA tiden!! Du verkar också satt DINA behov helt före dina barns. Att bli förälder innebär ju just det motsatta. Som du kanske vet så är det bästa för både mor och barn att föda vaginalt, i allra högsta grad om man KAN. Och att amma är ju också jätteviktigt, både för närheten och den nyttiga bröstmjölken (som innehåller Omega-3 och 6). Kom ju en studie senast idag som återigen visar på att ammade barn är smartare än andra. Du hade ju åtminstone kunnat pumpa ut mjölk så hade din man kunnat mata. Hoppas inte dina barn känt och märkt av hur mycket du hatade det men eftersom barn är väldigt intuitiva har de antagligen det.
Kommentar från Inkan o Ligan
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (7:04)
Du skriver så fint.
Jag önskar jag hade fått ett litet sladdbarn.
men då måste man vara två så det blev inte det.
Kram
Kommentar från Ludmilla
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (9:03)
Barnkär: Jag tror att man måste vara öppen och förstå att vi alla är olika. Det är lätt att vara fördömande när man inte förstår en annan människas känslor och tankar. Även om du och jag har svårt att förstå hur Monica inte kunde njuta av sina små barn betyder inte att hon är känslokall och inte tycker om barn. Jag vill att vi behåller en öppen och nyfiken dialog här på min blogg och inte dömer andra utifrån några skrivna rader.
Kommentar från Ludmilla
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (9:03)
Inkan: Man måste i och för sig inte vara två… 🙂
Kommentar från Marie-Anne
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (20:49)
Den bok som du nu börjat skriva kommer att fylla ett stort hål för våra ungdomar som växer upp nu. Samhället är mycket tuffare än vad det var när jag växte upp och det verkar som om alla ”måsten” bara blir fler och fler; måste vara duktig, måste vara tuff, måste vara snygg, måste ha tuffa kläder, måste hänga med i alla bloggar (som tyvärr baseras på konsumtion) måste prestera i skolan, måste ha många vänner osv.
1000 tack för ditt initiativ
kram till dig från mig
Kommentar från Gunilla
23 juni, 2011 kl 23 juni 2011 (8:09)
Hej Ludmilla,
jag fick tips om din blogg igår och har suttit nu på morgonen och läst en hel del av dina bloggar, men långt ifrån alla.
Känner igen din beskrivning av dina känslor som om vissa var mina egna. Jag förlorade själv en 10 årig dotter, för ett antal år sedan och fick en son två år efter min dotters död vilket har varit helt fantastiskt. Inte för att vår son på något sätt har ersatt vår förlorade dotter utan för att vi valde livet dendär gången när det ofattbara hände. Förra året fick jag en bröstcancerdiagnos och har behandlas med operation, cytostatika och strålning och är nu på livets ”bana” igen om än lite tuffsig.
Önskar dig och din familj allt gott och att ni får en skön och solig midsommar.
Kram från mig/Gunilla
Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2011 kl 23 juni 2011 (9:04)
Gunilla: Visst är livets vägar märkliga… Så svårt att höra att du förlorat en 10-årig dotter. Vad hände? Underbart med en lillebror som lyser upp tillvaron och gör livet värt att leva igen. Och så cancern… det är så vanligt hos oss som förlorat ett barn. Jag tror att stressen som sorgen efter ett barn innebär är så oerhört stressande för hela individen. Det är inte en slump. Det har även studier visat faktiskt.
Var rädd om dig nu så att cancern håller sig borta för alltid!
Varm kram
Ludmilla
Kommentar från Gunilla
23 juni, 2011 kl 23 juni 2011 (10:05)
Tack för ditt svar. Emmelie förolyckades en solig dag i april för ett antal år sedan då hennes skola skulle åka med buss till en teater i närområdet. Enligt flera vittnen var det kaotiskt vid buss station då 85 barn stod och väntade. Emmelie skulle knyta sin sko vilket gjorde att hon stannade upp och av en oförklarlig anledning hamnade under den buss som var på ingång. Hon avled mer eller mindre omgående. Det ofattbara hade hänt. Vi hann aldrig ta farväl av varandra.Lillebror kan inte ersätta sin storasysters plats som jag skrev, men han har naturligtvis sin egen alldeles speciella plats och så även Emmelie. Jag gick med i FEBE i Kista som är en föräldragrupp som kom till efter bussolyckan i Norge på 80-talet där en del pratar just om kopplingen att förlora ett barn och att få cancer. Något som förnekas på onokologen, när jag frågat. Är det så att jag förmodligen kan påverka min sjukdomsbild positivt genom att försöka må så bra som möjligt?
Kram Gunilla
Kommentar från Monica
19 juni, 2011 kl 19 juni 2011 (18:40)
Jag fick mitt första barn när jag var 36 år. Det var förfärligt. Jag var fjättrad, låst, bunden. Jag hade inget liv längre. Jag beslutade mig snabbt för att inte ha fler barn. Sju år senare (nästan på dagen) föddes min son. Så lång tid tog det att repa sig efter småbarnstidens gräsligheter.
Givetvis var det mycket lättare att få barn nummer två – så pass mycket enklare att jag är beredd att kräva en lag som innebär att man inte skall kunna få sitt första barn innan man får sitt andra.
Summan av det hela är dock den, att småbarnstiden är hemsk. Det du beskriver, Ludmilla, låter som en mardröm i mina öron. Jag var föräldraledig åtta månader med mitt första barn och det var en plåga. Med mitt andra barn var jag hemma endast de dagar (30) som inte gick att överlåta på barnens pappa (samma pappa till båda). Givetvis har jag inte ammat, utan vi har hjälpts åt att flaskmata. Och båda är födda med kejsarsnitt. Något annat kan jag inte tänka mig.
Hälsningar
Monica