Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Inskolning

4 september 2011 (21:14) | barn | av: Ludmilla

Livet snurrar på med en väldig fart igen och det är en härlig vardag. Inget särskilt upprivande händer vilket är så skönt.

Den senaste veckan har Sophie börjat på Gluntens Montessoriskola. Samma skola som de fyra äldre syskonen också gått på. Inskolningen har säkert gått precis som förväntat, men jag reagerar annorlunda än tidigare.

När Sophie inte har velat stanna och gråtit så har jag inte känt att jag kunnat gå. Jag har väldigt svårt att förlita mig på att ”expertisen” vet vad som är rätt för mitt barn. Jag litade på BUP och lät mina egna modersinstinkter så åt sidan för att jag trodde det var bäst för Linnéa. Nu säger alla minna sinnen att jag inte ska lita mer på någon annan än mig själv.

Samtidigt vet jag ju att det är själva ögonblicket när vi skiljs åt som är det jobbiga för Sophie och att hon blir glad efter en ganska kort stund. Men samtidigt… varför utsätta henne för det? Vi har i alla fall löst det som så att min mamma får lämna henne. Jag vet ju att jag inte kan tänka och handla rationellt. Sedan är Sophie 3 timmar på skolan och har det väldigt roligt. 3 timmar räcker bra. Så kan vi fortsätta ha det ett tag tänker jag. Sophie är väldigt positiv när vi är på väg till skolan och efteråt känns det inte som att hon varit med om något jobbigt, utan tvärtom så är hon väldigt positiv och glad.

Så det blir nog bra tills det blir färdigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Monica
5 september, 2011 kl 5 september 2011 (21:49)

Det låter jättebra, din strategi för att skola in din dotter.

Min dotter var nästan fyra år innan hon började i förskolan. Hela sista året som hon var hemma med mig, sin pappa, farmor och mormor, tittade hon med längtan på alla förskolegårdar vi passerade när vi gick runt i vårt bostadsområde. När hon själv fick börja i förskolan, skickade hon iväg mig första dagen med orden ”Mamma, du lovade att jag skulle få vara ensam med de andra barnen”. Inskolningen var fixad på en halvtimme, ungefär.

Sex år senare skulle vår son skolas in. Han var ett år yngre – alltså nästan tre år – när det var dags. Han var förtvivlad varje morgon då jag FÖLJDE honom (inte LÄMNADE honom (personalen var noga med den skillnaden) till förskolan, men det gick bra när hans pappa eller farmor var med. Givetvis fick de därför sköta transporten och överlämnadet hela första året – följande år var det inga problem, och han såg fram emot förskoleverksamheten med cykling, utflykter, kompisar, sagor och lek och inte minst god lunch. Även transporten dit – att cykla själv på trehjuling, att bli dragen på bob eller i pulka eller att promenera med familjens hund – blev lustfyllt.

Han gick också korta dagar första året, om än inte så korta som din dotter. Sedan fick han själv bestämma, och då ville han stanna och äta mellanmål och vara med på uteleken på eftermiddagen.

Nu är han snart elva år, men han ville åka förbi sin förskola härom kvällen, och han minns Agneta, Gunsan och Marie (sina förskollärare) med glädje, och han blev lite upprörd när han insåg att hans ”dagis” var stängt för ögonblicket på grund av renovering.

Min mamma (hon lever tyvärr inte längre) övertygade mig om att man skall prata med sina barn långt innan de förstår vad man säger. Min son pratade jag med varje dag i ett års tid om varför han skulle vara på förskolan. Jag pratade om att jag och hans pappa arbetade för att vi skulle få pengar så att vi kunde betala för leksaker, mat, karuseller, bensin till bilen och biljett till badhuset och bion. Givetvis förstod han inte ett barrolin i början, men så småningom blev han på det klara med att han hjälpte till att tjäna pengar till familjen genom att jobba i förskolan så att mamma och pappa kunde åka till sina jobb.

Barn är kloka.

När din Sophie är trygg i att hon får komma hem igen varje dag, så kommer förskolan att passa henne som hand i handske. Barn är kloka, som sagt.

/Monica

Kommentar från Ludmilla
6 september, 2011 kl 6 september 2011 (10:14)

Monica: Tack snälla för dina fina och stöttande ord. De behövs! Sophie började dagen idag med att säga ”rädd” och var ledsen innan mormor kom och hämtade henne här hemma. Men samtidigt ville hon gå till dörren och plocka ihop sina saker innan jag hade fört det på tal.

Skriv någonting