Ludmillas Blogg

Det kom ett mail häromdagen.
Tack för dina fina ord och för att du delar dina innersta tankar och våndor med mig. Jag kommer inom kort att svara dig i ett eget inlägg.
——–
Kära Ludmilla!
Jag besöker din blogg regelbundet, förmodligen för att det är så förlösande att få gråta över din familjs och vackra Linnéas fruktansvärda öde!

Om man bär på svår sorg känns det ofta förmätet att vältra sig i självömkan och att då få förlora sig i andras ”mer rättmätiga sorg” är faktiskt väldigt renande…

Tack för din informativa, kloka och otroligt sorgliga (men hoppfulla!) blogg. Jag är övertygad om att du och Linnéa har räddat många liv.

Jag hittade dig genom att jag googlade på efterlevande till de som begått självmord, eftersom jag känner att jag själv är personlighetsförvandlad efter att mina nära och kära valt att avsluta sina liv. Dessutom är jag orolig hur min son skall bära dessa händelser genom livet…

Jag och min son lever ett någorlunda bra liv som dock döden krupit sin in lite för tidigt genom att min pojkvän tog sitt liv genom att köra av vägen när jag var tonåring. Han ringde och sa farväl, och som vilken tonåring som helst tog jag detta oerhört hårt. Ingen hjälp av sjukvården.

För några år sedan tog mitt dåvarande ex livet av sig på grund av att jag träffat en ny kärlek. Han ringde på natten och talade in på mobilsvaret ”Jag vill att du skall veta att jag älskar dig väldigt, väldigt mycket”. Han gasade ihjäl sig i sin verkstad.

Förra året tog en av mina närmaste vänner livet av sig. Vi har varit grannar och hon har alltid funnits vid min sida som en trygg klippa och delade allt. Hon hjälpte mig även genom sorgen efter min pojkvän. Hon tog en överdos lugnande och valde att gå till vila.

Jag har kommit över skuldperioden och accepterat att alla människor väljer själva. Jag är en glad tjej som kan se det ironiska i alla situationer och skrattar ofta, både åt mig själv och andra. Jag är djävligt bra på acceptans nu för tiden helt enkelt :). Dock är jag hård som sten och har slutat förvänta mig gott av livet. Döden är ständigt närvarande och självmord är alltid en utväg, för vi skall ju alla dö… allt är ju redan gjort och upplevt… vad är kvar? 40 år av reflekterande över vad som hände i livet?

Jag har bra jobb och boende, en fin son och kanske skaffar jag en tokig karl att vara vansinnig på för det blir jag på alla de jag har försökt ha förhållande med… min son är snart vuxen …och sen? Uppförsbacke tills man slipper liksom…

Visst har jag insikt att mina tankar inte är ok (det är därför jag skriver till dig) och har hoppats det skall släppa men jag verkar vara fast. Jag har också lätt att bli heligt förbannad, dåligt minne, oorganiserad etc… Att gå i terapi är säkert bra, men vad vet dom om hur man utvecklas av 3 självmord och dom bortgångna lär ju inte stiga ner hit för att jag lägger 200 000 på terapi… som det lär kosta för att gå igenom det. Jag har varit ledig i över ett år vilket inte hjälpte alls.

Min fråga till dig är: kan jag ha drabbats av posttraumatiskt syndrom? Hur botar man det? (Kan ju inte gärna utsätta mig för fler självmord…) Varför släpper inte denna likgiltighetskänsla? (Jag har provat Cipralex utan effekt alls.) Jag har haft svåra sömnproblem under dessa år och ätit Stilnoct, vilket hjälpte mig mycket. Slutade dock för att jag misstänkte att mina raseriutbrott berodde på dem vilket de inte gjorde. Tar nu inga mediciner alls och jobbar otroligt mycket istället vilket hjälper mig för stunden.

Tycker dock att jag borde bli mig själv snart, men glädjen till allt är liksom bara borta. Jag var en otroligt driftig tjej som hade massor med projekt på gång och nu har jag inte lust till något alls.

Jag har supervänner sen många år som vet allt, en underbar mamma och bror och den finaste sonen som finns.

Jag vill helt enkelt hitta mig själv igen. Detta har tagit min livsglädje alldeles för länge. Jag försöker hitta på roliga saker och vara ute mycket etc men inget hjälper! Kommer det alltid vara så här?

Fråga två: behöver min son gå i terapi? Han verkar helt ok, men två självmord i hans ungdom kan bara inte vara nyttigt!! Självmord smittar! Tänk om han ser det som en naturlig utväg..? Det måste påverka! Hur talar man med en sjuttonårig kille om såndana här saker? Ska man dra upp det hela tiden? HJÄLP! Han vill inte gå och tala med någon, jag har erbjudit honom det. Vi talar om det ibland, men hur förklarar man självmord? Jag säger att det är sjukdom som alla andra, för att fatta mig kort.

Du som upplevt den svåraste av alla sorger Ludmilla, jag vet att jag inte blir hel igen, men jag vill ha tillbaka gnistan! Inte vara cynisk och förvänta mig det värsta. Vad skall jag göra?

Hundra varma, långa, trygga kramar till dig och din familj.
Ditt arbete räddar liv!! Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, efterlevande

Taggar: efterlevande, självmord, suicid