Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om du mötte mig på gatan skulle du bli livrädd

26 september 2011 (21:26) | depression, självmord | av: Ludmilla

Hej, Ludmilla.
Om du mötte mig på gatan skulle du bli livrädd – om du blev rädd nu eller tog illa upp så ber jag så hemskt mycket om ursäkt, det är inte meningen att du ska bli rädd när du läser detta mail, det är bara för att du ska få en bild om hur jag ser ut – och mötte du mig i en mörk gränd skulle du genast vända om. Varför? 140 kg fördelat på 175 cm, tusen armhävningar varje morgon och 150 tatueringar från fingrarna upp i huvudet och ner till fötterna. Nu har du en bild av ett monster som skrämmer alla.

Jag vill bara säga att när jag läser din blogg gråter jag som en liten unge. Jag vet att inget jag säger kan få dig att må bättre eller att du får din dotter tillbaka – och jag tänker inte låtsas att jag förstår din smärta, för det gör jag inte och kommer med största sannolikhet aldrig att göra. Jag har inte förlorat någon dotter, så jag kan omöjligen veta hur det känns. Men jag har förlorat de viktigaste personerna i mitt liv, så jag vet hur smärta känns, och kan då på något sätt relatera till det.

Anledningen att jag skriver till dig är många. Först och främst vill jag ge dig ordentligt med beröm och uppmuntrande ord – fortsätt med det du håller på med! Jag blir så glad när det – ännu i denna onda värld – fortfarande finns folk som bryr sig om andra. Det gör mig så fruktansvärt glad. 🙂 Men en sak som jag vill ”klaga” på, men ändå inte, det är när du skriver om personer som går i tankar om att begå självmord. Det du skriver är jättebra, och det ger förhoppningsvis många människor en extra tankeställare. (Däribland jag själv.) Det jag blev ledsen på – eller hur man ska uttrycka sig utan att det låter dumt – var sista meningen.

”Vill du utsätta dem för det?” Tro mig när jag säger detta. Det sista man vill är att utsätta sina nära, kära och allt däremellan för smärta. Men när du levt ditt liv i Helvetet – ångest, känna mörkret komma över dig och annat otäckt – så känns det som om döden kommer komma som en stor befrielse. För det vet jag däremot allting om – när jag var 10 år försökte jag ta livet av mig första gången. Och flera gånger efter det. För att ta som exempel har jag försökt hänga mig, men när du dinglat i 20 minuter, och känt ett tryck i huvudet som får dig att tro att det ska explodera, utan att dö så ger man upp.

Då känner man sig extra värdelös. Sådan tomhet. Sådan smärta. Sådan ångest. ”Fan, jag kunde inte ens ta livet av mig.” Som synes lever jag än, men nu är det enbart för att jag ”inte vill utsätta dem för det.” Men att leva sitt liv i ett Helvete är inte lätt. Och det vet jag att du också vet, tyvärr, eftersom du förlorade något som betydde så fruktansvärt mycket för dig. Och för det är jag ledsen. Även om detta bara är text från en helt okänd person så är jag ledsen – även om det kanske är svårt att tro.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. För det skulle bara låta dumt eftersom vi inte känner varandra och med största sannolikhet aldrig kommer att träffas. Men jag är så ledsen för att du förlorade din dotter – att hon inte orkade mer. Och jag är så glad att du försöker hjälpa människor. Det var till stor del därför jag skrev detta mail. Så du vet att det finns folk som är glad – och att det finns okända människor som bryr sig – att det finns sådana som du. Så därför vill jag säga att om vi någon gång skulle stöta på varandra, du och jag, så kommer jag ge dig en stor, varm kram och berätta för dig vilken fantastisk människa jag tycker att du är.

Jag hoppas att du inte tagit illa upp av innehållet i detta mail – det var inte meningen, och i så fall ber jag om ursäkt.


Hej fina du!
Tack för dina uppmuntrande ord till mig. Det värmer mycket ska du veta. Jag skulle gärna ta emot din kram, trots att du tycker att du ser ut som ett monster. Jag tror faktiskt inte att jag skulle bli livrädd.. 🙂

Jag läser mellan raderna att du har haft ett mycket tufft liv. Att redan som 10-åring försöka ta sitt liv är mycket ovanligt.

Jag har läst ditt brev flera gånger och första gången missade jag nog det viktigaste budskapet. Du skriver faktiskt att du inte ser att det finns någon mening med att leva. Du skriver att du endast håller dig vid liv för att du inte vill såra dina anhöriga. Det glädjer mig!!! Att du håller dig vid liv alltså. Samtidigt blir jag orolig för hur du känner.

Självklart ska du inte behöva känna som du gör. Du bör kunna få hjälp. Vad har du sökt för hjälp? Vad har du fått för hjälp? Du ska ha möjlighet att känna livsglädje och mening med livet du också!

Varma hälsningar

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Madde
27 september, 2011 kl 27 september 2011 (17:34)

Blir så berörd av detta inlägg. Ingen ska behöva känna att enda anledningen att man lever är för att man inte ska såra andra. Jag önskar så att livet snart ger dig en ordentligt härlig anledning att leva, att vilja leva. Har själv försökt ta mitt liv, har förlora min bästa vän som tog sitt liv och jobbar nu med de som kommer in för självmordsförsök. Jag fann min anledning att leva, jag fann livet till slut. Och jag hoppas så innerligt att du som skrivit detta fina mail till Ludmilla också gör det. Fina, fina du. Stor kram / Madde

Kommentar från ullisar
27 september, 2011 kl 27 september 2011 (23:20)

Jag hoppas så att de som väljer att fortsätta leva gör det för SIN skull i huvudsak.

Kommentar från Anonym
28 september, 2011 kl 28 september 2011 (13:37)

Vad hände med en blogg om minnen från Linnea:(

Kommentar från Ludmilla
28 september, 2011 kl 28 september 2011 (19:38)

Anonym: Det finns massor om Linnéa på den här bloggen. Det kommer i perioder beroende på var jag är i min process. Sök på Linnéa i sökrutan så hittar du massor!
Du kanske själv har minnen att dela med mig? Det skulle jag uppskatta väldigt, väldigt mycket.

Ludmilla

Kommentar från Kalle
5 oktober, 2011 kl 5 oktober 2011 (22:13)

hej hittade till din blogg idag Ludmilla och jag beklagar sorgen. vet hur det känns att förlora någon. Min bror dog i hjärnblödning förra året. Han blev bara 25år.

jag har själv barn och vet hur överbeskyddande man är som föräldrer och hur mycket man älskar sitt barn, vet själv inte vad jag skulle ta mej till utan min son.

Var stark och tänk att det finns folk som älskar och bryr sig om dej. jag har sedan jag varit 20 år haft depression, är idag 29 år. Kämpar varje dag, försöker se glad ut och ta mej upp från sängen men ibland har jag bara sån dödslängtan. jag går runt och ständigt och är olycklig. jag kämpar för min sons skull det är det enda som håller kvar mej. utåt sett är jag väldigt stark och social. men folk vet inte om hur jag känner mej inombords.

Må din dotter vila i frid ta hand om dej kram

Skriv någonting