Halsduk
Linnéas halsduk
Morgonbestyr.
Tid att passa.
Det är kallare och Sophie behöver en halsduk.
Jag letar i byrån och hittar vantar, mössor och… en halsduk…
En svart… lång… mjuk…
En halsduk som med ens ger mig en bild av en dotter som inte finns längre.
Som det var 3,5 år sedan jag träffade.
Linnéa står i sin röda kappa och har den svarta halsduken lindad flera varv runt halsen.
Hon skrattar, och slänger med sitt hår. Det glittrar till i ögonen på henne.
Full av livslust.
Saknaden hugger till i magen.
Tårarna tränger fram.
Instinktivt tar jag halsduken mot ansiktet för att känna den mot min hud.
Linnéas lukt sitter kvar.
Känslorna slår över mig som en våg och jag tappar fotfästet för ett ögonblick.
Jag sugs med i vågen… älskade… hur kunde du..?
Jag tvingar mig tillbaka till verkligheten. Till det som är mitt liv.
Ett liv som jag tycker om.
Sophie behöver en halsduk och jag letar fram det som behövs.
Vardagen rullar vidare och jag är tillbaka på banan igen.
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sorg&saknad, självmord
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Marie-Anne
21 december, 2011 kl 21 december 2011 (21:48)
Jag skickar kramar till dig, samtidigt som jag nickar instämmande; de där ögonblicken känns igen.
Kommentar från Josef Boberg
21 december, 2011 kl 21 december 2011 (22:09)
”Vardagen rullar vidare och jag är tillbaka på banan igen.”
Bra – för allt som har en början har ett slut !
Kommentar från Tizzel
21 december, 2011 kl 21 december 2011 (23:59)
Starkt…
Jag kan nästa känna din smärta och förtvivlan!
Varma kramar till dig. <3
Kommentar från Cornelia
22 december, 2011 kl 22 december 2011 (19:00)
Saknaden, tårarna, lukten av ett kädesplagg. Jag känner igen det. Smärtan och tomheten. Funderar hur det blir om några år…..
Kommentar från Alice
30 december, 2011 kl 30 december 2011 (2:01)
Ush vad berörd jag blev, skänker styrkekramar till er och en tanke upp till lilla Linnea <3
Kommentar från Ann-Sofie Svensson
16 februari, 2012 kl 16 februari 2012 (21:49)
Hej Ludmilla. Hur lyckades du hitta tillbaka till ett liv du tycker om efter förlusten av din dotter? Hur gör man?
Kommentar från Sorgsen
21 december, 2011 kl 21 december 2011 (21:17)
Åh. Fina Ludmilla. Vad sorgligt och vackert du skriver… Det hugger till inuti mig. Jag förstår att det känns jobbigt när det framkallas minnen sådär plötsligt liksom. Kramar!