När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra
Alfred Skogberg har, som jag skrivit tidigare om flera gånger, skrivit en bok om hur vi kan förhindra självmord i Sverige. Det är en delvis skrämmande läsning eftersom boken tydligt visar på de brister som faktiskt finns. Boken finns nu att köpa i handeln.
I Miami har man en modell som går ut på att man redan i skolan har fler kuratorer som en del i skolarbetet och ämnet livskunskap. Det ska vara personer som är utbildade i att hantera svåra känslor som ska undervisa i svåra frågor och inte lärare. Kuratorn blir på så sätt också en person som eleverna har en relation till redan innan problemen finns, vilket gör det lättare att söka hjälp hos den personen när det behövs.
I boken som Alfred skrivit är även jag intervjuad och berättar om vad som hände Linnéa. Många andra vinklingar på problemet tas också upp.
Alfred och jag samtalade om detta i TV4 nyhetsmorgon idag. Se hela inslaget här:
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, Ludmilla Rosengren, Alfred Skogberg, suicidprevention, När någon tar sitt liv, självmordsförebyggande åtgärder, nollvision, tv4 nyhetsmorgon
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Elin
24 april, 2012 kl 24 april 2012 (20:34)
Tycker det var ett väldigt bra informativt inlägg. Men oj så känsligt..tårarna rinner men jag tycker det är bra. Det är som ni säger, hur ska någon kunna förhindra något om ingen vill prata om det? Tanken slog mig när du sa i programmet ” det är aldrig försent innan det skett ”…undra om jag hade kunnat eller om jag också hade blivit skjuten..vem vet?..Som sagt, känsligt men bra. Många kramar/Elin
Kommentar från Ulrika
22 april, 2012 kl 22 april 2012 (14:09)
Än en gång, tack för att du och ni ”ställer upp” som ansikten utåt. Det är enormt värdefullt för oss alla runt om som sitter med sorgen, smärtan, skulden efter ett suicid. Beställde boken i går.
Tror du någonsin de på ”regeringsnivå” vaknar? och inser att de måste satsa? det händer ju hela tiden och verkar gå längre ner i åldrarna. Jag blir maktlös och förtvivlad när jag förstår att det aldrig tar slut, att det gång efter annan sitter medmänniskor med samma trauma som vårt, ett trauma som man bär med sig resten av livet.
Önskar att man kunde göra något…
Kram/ Ulrika