Ludmillas Blogg

Jag gjorde redan 2009 en förstudie om hur föräldrar som förlorat barn mår vid olika tidpunkter efter sitt barns dödsfall.

Det var 76 föräldrar (mammor) som svarade. De flesta som svarade hade förlorat barnet i självmord (45%) men även olyckor, sjukdomar, naturkatastrofer osv fanns representerat.

Frågor som ställdes gällde hur man fick beskedet, hur man upplevde beskedet, av vem man fick beskedet. Om man fick se sitt barn och hur snart efter dödsfallet. Vad man ångrar att man gjort annorlunda i samband med dödsfallet. Andra frågor handlade om vilken hjälp man fått och av vem, samt vilken hjälp man själv sett till att få. Sjukskrivningsgrad var ett annat område. Hur länge var man sjukskriven. Vilka symptom hade man 2, 6, och 12 månader efter dödsfallet. Det fanns även frågor om hur man skattade sin livskvalitet och hur man skattade att man skulle skatta den om 5 år. Det fanns möjlighet att skriva mycket fritt och deltagarna delade med sig av mycket kloka och viktiga erfarenheter och kunskap.

Resultaten visar, som tidigare forskning, att sorg efter ett barns död tar längre tid än vid förlust av annan anhörig. Det är viktigt att få se sitt döda barn och att få tillräckligt med tid kring detta. Gärna att man ser barnet flera gånger, tar kort, klipper en hårlock, fotar och filmar på begravningen, låter syskon vara med, klär det döda barnet osv.

Vad gäller bemötandet är det viktigt att man snabbt får beskedet, innan facebook hinner före, av en person som tar sig tid. Personen bör också kunna förmedla nästa steg dvs vilken hjälp som kommer sen. Sämst upplevde de det som fick beskedet per telefon och inte fick någon uppföljning. Tydligt var också att man behöver någon som hjälper en att krisbearbeta och att den hjälpen kommer aktivt och inte att man själv ska ringa ett nummer ”om det behövs”. För det behövs alltid, men man orkar inte alltid själv ta initiativet.

Vad gäller omgivningens bemötande är det också viktigt att folk pratar om det som hänt, frågar hur man mår, fortsätter att höra av sig. I början handlar det om mer praktisk hjälp som att få mat, sätta på en tvätt, skotta snö, hämta barn osv. I förlängningen handlar det om att man ska få fortsätta prata om sitt döda barn och att andra vågar nämna det. Det har ju trots allt funnits ett antal år och minnena och den påverkan som barnet gjort finns kvar för evigt, är en del av föräldrarnas liv alltid. Man vill inte att folk ska vara rädda för att prata om det som har hänt.

På frågan om vilken omedelbar hjälp man fått svarar 40%: ingen. 25% har fått hjälp av en präst. I så mycket som 36% hade man själv varit tvungen att ta kontakten. 14% var vänner/anhöriga som hjälpt till med att förmedla kontakten. I 25% av fallen var det sjukvården som hjälpt till, vilket blir naturligt när barnet dött av en sjukdom.

Det betyder att det i 50% av fallen var föräldern själv eller en nära anhörig som varit tvungen att se till att få hjälp i akutskedet!

På längre sikt svarade 40% att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. I 51% av fallen hade man själv sett till att få hjälp via en sorgegrupp.

Av symptomen var det anmärkningsvärt att så många som 46% hade självmordstankar (hopplöshet och svårt att se hur man ska kunna fortsätta leva utan sitt barn) efter att barnet varit dött i 2 mån, 33% efter 6 månader och 29% efter 12 månader. Efter 12 mån hade fortfarande 79% nedstämdhet, 46% flash backs, 55% initiativlöshet, 65% minnessvårigheter. Alla deltagare hade fortfarande stora symptom efter 1 år.

Symptom 2, 6, och 12 mån efter dödsfallet

Tydligt är att symptomen minskar, men det tar TID.

Det som föräldrarna i studien signalerar är att de inte fått den hjälp de behövt, inte känt att de blivit tagna på allvar av sjukvården, känt sig pressade att börja arbeta trots att de haft stor trötthet och stora koncentrationssvårigheter och egna självmordstankar. Omgivningen upplevs som undvikande och att många vänner ”försvunnit”.

Dessa resultat tjänar som grund till den fördjupade studien som jag påbörjar nu.

Syftet med studien är att tydligare klargöra hur sorgeprocessen ser ut i förhållande till sjukskrivning och hjälpen man fått. Tanken är att tydligare kunna ge riktlinjer/råd till de som möter föräldrar som förlorat barn (sjukvård, polis, anhöriga, arbetsplatser osv).

Jag är tacksam för alla som vill vara med i den studien. Jag efterlyser föräldrar till barn som dött i självmord. Jag är intresserad av att få båda föräldrarnas erfarenheter, inte bara mammornas!

Maila mig på kontakt@ludmilla.se för att få en länk till enkäten.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, förlora ett barn, ett barns död, sorg efter att ett barn dött, mitt barn har dött, barnet tog sitt liv

Taggar: barnet tog sitt liv, ett barns död, förlora ett barn, mitt barn har dött, självmord, sorg efter att ett barn dött, ta sitt liv