Ludmillas Blogg

Eftersom inte artikeln verkar finnas på nätet och jag fått frågan från flera av er så läger jag ut texten här:

—-
Fakta:
Ludmilla Rosengren, född 1968 i Filipstad.
Familj: Man, en vuxen dotter, två söner och en dotter född 2009. I samband med dotterns födelse fick Ludmilla själv cancer. Plus dottern Linnéa som tog livet av sig strax innan hon skulle fylla femton, 2008.
Är: Läkare, kbt-terapeut och simlärare. Grundade en gång den ideella organisationen Svenska babysimförbundet.
Bor: I Uppsala.
Vill: Ta bort alla tabun kring självmord och sorg och att det faktiskt börjar pratas om självmordsbenägenheten bland läkare.

Hennes dotter Linnéa tog livet av sig i slutet av maj 2008. Ludmilla Rosengren är både läkare och kbt-terapeut och är mycket kritisk till vårdens syn på självmord och sorg och till hur Barn- och ungdomspsykiatrin fungerar.

Ludmilla Rosengren har tre jobb. En till två dagar i veckan arbetar hon som läkare på en vårdcentral i Uppsala. Ungefär lika mycket tid ägnar hon åt kbt-terapin. Som terapeut håller hon till i samma lokaler som den simskola hon driver sedan 1993.

Hon har själv jobbat som ST-läkare inom barnpsykiatrin i samma stad, men slutade 2007 när hon inte tyckte att hon kunde stå för den vård som levererades. Hon kände frustration över känslan av att hela systemet ”arbetar med att hålla ifrån sig patienter”. Året efter mådde hennes fjortonåriga dotter Linnéa dåligt, så dåligt att Linnéa i maj 2008 tog sitt liv. Den tidigare så glada tjejen blev inlagd efter samtal med en psykolog och kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup. Man menade att hon led av en depression och hon fick medicin som inte gjorde någon skillnad. Efter några veckor släpptes Linnéa ut på en obevakad permission i Uppsala. Då passade hon på.

Redan från början bestämde sig Ludmilla Rosengren för att gå vidare men också gå till botten med det som hänt, för sin egen skull, för Linnéas och för andra anhöriga till barn som tagit sina liv. Som ett led i det har Ludmilla också medverkat flitigt i media, föreläst och om och om igen berättat om Linnéa. Hon talar energiskt och med stor inlevelse om de alldeles för få vårdplatserna inom psykiatrin, bristen på samordning och information, läkar- och chefsbrist, de respektlöst långa väntetiderna på att faktiskt få hjälp.

Tillbaka till Linnéa. Mamma Ludmilla tyckte inte att hon borde få permission den där kvällen den 30 maj för snart fyra år sedan. Självmordsrisken var alltför stor. Att den ansvariga överläkaren direkt efter självmordet ringde Ludmilla och bad om ursäkt och sa att det var deras fel, ja det var ju för sent då. Professorn i barnpsykiatri fick senare en varning i Hälso- och sjukvårdsnämnden för hanteringen av Linnéa.

– Det jag fick uppleva och det jag hör av människor dagligen i mitt arbete, det är att man i vården upplever anhöriga som något jobbigt och något ifrågasättande, säger Ludmilla Rosengren som tror att personalen på Linnéas avdelning kände att Ludmillas ständiga frågor var jobbiga och ett sätt att lägga sig i personalens val- och beslut.

Ludmilla är- och var skeptisk till fokuseringen på relationen mellan mamma och dotter och menar att det i barnspykiatrin handlar för mycket om den sociala situationen och att det medicinska perspektivet ibland glöms bort. Lika negativ är hon till bemötandet efteråt. All hjälp familjen har fått har de sett till att få själva. Hon tycker att beredskapen för att ta hand om människor i kris är bristfällig.

– Alla människor på jorden kommer någon gång att drabbas av någon typ av sorg. Ändå pratas det inte om döden, sorg ska tystas ner. Särskilt när det handlar om självmord. Alla i sjukvården behöver utbildning för att hantera de situationerna. Sorg är en process och i vår värld som läkare är inte sorg en diagnos, inte en sjukdom. Men sorg innebär en kraftig funktionsnedsättning och sörjande tar tid, säger Ludmilla Rosengren som till och med menar att sorg som samtalsämne borde ingå i grundskolan.

Ludmilla Rosengren understryker också att man inom vården måste våga fråga patienterna hur de verkligen känner sig, särskilt när det handlar om självmordsbenägna personer. Men bra vård kostar och är tidskrävande.

– I grunden är det ett organisatoriskt problem där man måste förbättra arbetsförhållandena för de som jobbar inom psykiatrin. Man måste höja statusen och det kommer att ske i och med att man börjar koppla ihop biologin med psykologin. Men det kommer att krävas en del aktivt arbete, inte minst från politiker. Det måste till fler människor inom psykiatrin, som psykologer, kbt-terapeuter, skötare och läkare, säger Ludmilla Rosengren.

Taggar: artikel, BUP, Dagens Medicin, Linnéa, psykiatri, självmord, ta sitt liv